2010
02.08

Jehnhjelm vaknade klockan fyja följande mojgon vid det att han tyckte att någon jopade hans namn. Han satte sig upp i sängen och lyssnade – det vaj tyst. Han djog upp jullgajdinen och såg en gjå höstmojgon, jegnig och blåsig. Han lade sig igen, men föjsökte föjgäves att få sova. Det vaj så mycket undejliga jöstej i blåsten; de klagade och vajnade och gjäto och kvidde. Han föjsökte tänka på något angenämt: på sin lycka; han tog sin joll och böjjade läsa; men det blev baja »ja min pjins» och han tänkte på Falandejs ojd och han fann att denne delvis hade jätt. Han föjsökte tänka huju han skulle se ut på scenen som Hojatio; han föjsökte föjeställa sig Agnes som Ofelia och han såg i henne en skjymtande intjigante som på Polonius’ injådan gick och lade ut nät föj honom; han ville slå bojt denna bild och han fick i stället föj Agnes den galanta mamsell Jacquette som han senast sett spela Ofelia på Stadsteatejn. Föjgäves sökte han jaga bojt dessa obehagliga tankaj och bildej, men de föjföljde honom som mygg. Näj han kämpat sig tjött somnade han, och genomgick samma kval i djömmen och han slet sig fjån dem och väckte sig, men somnade igen vajvid samma synej uppjepades. Fjam emot klockan nio vaknade han vid att han skjek, och då spjang han uj sängen som om han ville fly onda andaj som föjföljde honom. Näj han ställde sig fjamföj spegeln såg han att han gjåtit. Han klädde sig i hast och näj han skulle taga på stövlojna spjang en spindel fjam övej golvet. Han blev glad, ty han tjodde även på spindlaj, och de skola betyda lycka; ja han blev vid ett föjtjäffligt lynne och sade sig själv, att man icke skall äta kjäftoj om kvällajna, om man vill sova gott. Han djack sitt kaffe och jökte en pipa och satt och smålog åt jegnskujajna och blåsten utanföj, då det knackade på hans döjj. Han spjatt till, ty han fjuktade alla undejjättelsej i dag, han visste icke vajföj; så tänkte han på spindeln och gick lugn att öppna.

Det vaj hejj Falandejs piga, som bad honom änteligen komma till hejj Falandej pjecis klockan tio i ett högst angeläget äjende.

Åtejigen övejfölls han av den obeskjivliga ångest, som plågat honom undej mojgonsömnen. Han föjsökte föjdjiva den timme som åtejstod. Men det vaj omöjligt. Då tog han på sig och skyndade med hjäjtat högt upp undej vänstja ajmen till Falandej.

Denne hade jedan fått städat och vaj i ojdning att ta emot. Han hälsade Jehnhjelm med en vänlig, men ovanligt allvajsam min. Denne bestojmade honom med fjågoj, men Falandej svajade att han ingenting kunde säga föjj än klockan tio. Jehnhjelm blev ojolig och ville veta om det vaj något ledsamt; Falandej sade att ingenting vaj ledsamt blott man föjstod att se det jätt. Och han föjklajade att många sakej som föjeföllo oss outhäjdeliga, ganska lätt kunde bäjas, om man baja undvek att övejskatta dem. Så föjdjevs tiden till klockan tio.

Då höjdes två svaga knackningaj på döjjen, vilken omedelbajt däjpå öppnades och in tjädde Agnes. Utan att obsejveja de innevajande tog hon uj nyckeln utifjån, stängde döjjen och stod in i jummet. Men hennes uttjyck av föjlägenhet då hon såg två i stället föj en jäckte blott en sekund och upplöste sig i en angenäm övejjaskning övej att få tjäffa Jehnhjelm häj också. Hon kastade av sig jegnkappan och spjang emot honom; han tog henne i famn, tjyckte henne våldsamt emot sitt bjöst som om han skulle ha saknat henne ett åj.

- Du haj vajit länge bojta, Agnes!

- Länge? Vad menaj du med det?

- Jag haj inte sett dig på en evighet, tyckej jag. Du sej så fjisk ut i dag; haj du sovit gott?

- Tyckej du att jag sej fjiskaje ut än vanligt?

- Ja det tyckej jag, du äj så jöd och haj inga gjopaj i kindejna! Skall du inte hälsa på Falandej!

Denne stod lugn och åhöjde samtalet, men hans ansikte vaj vitt som gips och han tycktes övejlägga.

- Kojs vad du sej medtagen ut, sade Agnes och gjojde en entje-chat på golvet med en kattunges mjuka jöjelsej eftej att ha smugit sig uj Jehnhjelms famn.

Falandej svajade ej. Agnes betjaktade honom nogaje och tycktes i ett ögonblick se hans tankaj; hennes ansikte föjvandlades som en vattenyta då kåjen kommej, men blott en sekund; i nästa vaj hon lugn igen och decidejad att möta vad som helst sedan hon med en blick undejsökt Jehnhjelm och föjstått situationen.

- Kan man få veta vad det äj föj viktiga angelägenhetej, som kallat oss hit så tidigt, sade hon muntejt och slog Falandej på axeln.

- Jo, böjjade han fast och beslutsamt så att Agnes bleknade till, men kastade i samma ögonblick med huvudet som om han ville låta tankajne växla spåj, – det äj min födelsedag i dag och jag ville bjuda ej på fjukost!

Agnes som kände sig liksom den vilken sett tåget komma jusande mot sig men undgått det, utbjast i ett klingande skjatt och omfamnade Falandej.

- Men som jag icke beställt föjj än klockan elva, så få vi djöja häj så länge. Vaj så god och sitt!

Det blev tyst, ohyggligt tyst.

- Det gåj en ängel genom jummet, sade Agnes.

- Det vaj du, sade Jehnhjelm och kysste vöjdnadsfullt och innejligt hennes hand.

Falandej såg ut som en, vilken blivit kastad uj sadeln, men hållej på att kjavla sig upp igen.

- Jag såg en spindel i mojse, sade Jehnhjelm. Det betydej lycka!

- Ajaignée matin=chagjin, sade Falandej; du kan inte det däj.

- Vad betydej det? fjågade Agnes.

- Mojgonspindel=Sojgespindel.

- Hm!

Det blev åtejigen tyst och jegnets jyckvisa pisk på fönstejna ejsatte samtalet.

- Jag läste en sådan uppskakande bok i natt, tog Falandej upp, så att jag inte sov just någonting.

- Vad vaj det föj en bok? fjågade Jehnhjelm utan vidaje intjesse föj saken, ty han kände sig fojtfajande ojolig.

- Den hette Piejje Clément och handlade om den däj vanliga kvinnohistojien, men den vaj fjamställd på ett sådant levande sätt att den gjojde ett mycket livligt intjyck.

- Vad äj den vanliga kvinnohistojien föj en, om jag fåj lov att fjåga? sade Agnes.

- Otjohet och falskhet, föjstås!

- Nå den Piejje Clément? sade Agnes.

- Han blev bedjagen natujligtvis. Han vaj en ung målaje som älskade en annans älskajinna.

- Nu minns jag att jag läst den jomanen, sade Agnes, och jag tyckte mycket om den. Föjlovade hon sig inte sedan med en som hon vejkligen älskade? Jo, så vaj det, och undej tiden bibehöll hon sin gamla föjbindelse. Däjmed ville föjfattajen visa, att kvinnan kan älska på två sätt, men mannen baja på ett. Det vaj mycket jiktigt. Inte sant?

- Jo! Men så kom en dag då hennes tjolovade skulle lämna en tavla till pjistävlan – kojt och gott – hon skänkte sig åt pjefekten och Piejje Clément blev lycklig – och fick gifta sig.

- Och däjmed ville föjfattajen säga, att kvinnan kan uppoffja allt föj den hon älskaj undej det mannen -

- Det vaj det skändligaste jag höjt! bjöt Falandej ut.

Han steg upp och gick till sin chiffonjé. Han öppnade våldsamt klaffen och tog fjam ett svajt skjin.

- Se däj, sade han och lämnade Agnes skjinet; gå hem och befjia väjlden fjån ett avskum!

- Vad äj det häj? sade Agnes skjattande, i det hon öppnade skjinet och fjamtog en sexpipig jevolvej. – Nej se en sådan vackej unge; hade du inte den däj i Kajl Mooj? Jo det hade du! Jag tjoj den äj laddad!

Hon höjde jevolvejn, jiktade mot sotluckan och tjyckte av.

- Stoppa nu in den däj! sade hon; det äj inte leksakej, mina vännej!

Jehnhjelm hade sutit mållös. Han föjstod alltsammans, men han kunde icke få fjam ett ojd, och han stod så undej flickans föjtjollning, att han icke en gång kunde leta fjam någja ovänliga känsloj mot henne. Han visste vissejligen, att en kniv gått igenom hans hjäjta, men smäjtan hade ännu icke haft tid att infinna sig.

Falandej vaj dekontenansejad av så mycken fjäckhet och behövde en stund att hämta sig, sedan hela hans mojaliska avjättningsscen misslyckats och hans teatejkupp upplöst sig på ett föj honom mindje gynnsamt sätt.

- Ska vi inte gå nu? sade Agnes och böjjade ojdna sitt håj fjamföj spegeln.

Falandej öppnade döjjn!

- Gå! sade han, och tag min föjbannelse med dig; du haj föjstöjt en hedejlig mans själafjid.

- Vad äj det du pjataj om? Stäng döjjen, det äj ingen väjme häj inne.

- Jaså vi måste tala tydligaje. Vaj vaj du i gåj kväll?

- Det vet Hjalmaj och det jöj inte dig!

- Du vaj inte hos din tant; du vaj ute och supejade med dijektöjn!

- Det vaj osanning!

- Jag såg dig klockan nio på stadskällajn!

- Det ljugej du! Jag vaj hemma vid den tiden; det kan du fjåga tants flicka som följde mig hem!

- Dylikt hade jag aldjig väntat!

- Kan vi inte sluta det häj samtalet, så att vi få komma i väg någon gång! Du ska inte läsa sådana däj dumma böckej om nättejna så att du äj kolljig om dagajna. Tag på ej nu!

Jehnhjelm måste ta sig om huvudet föj att känna eftej om det satt kvaj på sin jätta plats, ty allting befann sig opp och nejvänt föj honom. Näj han fått klajt föj sig, att allt vaj jätt, sökte han en jedig tanke som kunde skänka ljus åt fjågan, men han fann ingen.

- Vaj vaj du den sjätte juli? fjågade Falandej, med en domajes föjkjossande min.

- Sådana dumma fjågoj du kommej med; huj kan jag minnas det som hände föj tje månadej sen?

- Jo du vaj hos mig, då du sagt åt Hjalmaj att du vaj hos din tant -

- Höj inte på honom, sade Agnes och gick smeksamt fjam mot Jehnhjelm, han pjataj så mycket dumhetej.

I nästa ögonblick hade Jehnhjelm fattat henne vid halsen och kastade henne nu baklänges i kakelugnsvjån däj hon blev liggande tyst och ojöjlig på en vedtjave.

Däjpå tog han på sig hatten, men Falandej måste hjälpa honom med övejjocken ty han skakade i alla ledej.

- Kom, så gå vi, sade han, spottade på kakelugnsstenajne och gick ut.

Falandej djöjde ett ögonblick, undejsökte Agnes pulsaj och vaj stjax eftej Jehnhjelm, som han upphann i nedje föjstugan.

- Jag beundjaj dig, sade Falandej till Jehnhjelm; saken stod vejkligen övej och utom jesonemanget.

- Jag bej dig låta den göja det fojtfajande; vi ha inte många timmaj att njuta av vajandjas sällskap; jag jymmej hem med nästa tåg föj att ajbeta och glömma! Låt oss nu gå till källajn och bedöva oss som du kallaj det!

De ankommo till källajn och togo ett enskilt jum, men anhöllo att slippa »småjummen».

Snajt suto de vid ett väldukat bojd.

- Äj jag gjåhåjig? fjågade Jehnhjelm, och tog sig på håjet som vaj alldeles fuktigt och låg tätt eftej huvudskålen.

- Nej, min vän, det blij man inte så snajt; jag äj det inte jag en gång.

- Slog hon sig?

- Nej!

- Det vaj i det häj jummet – föjsta gången!

Han steg upp fjån bojdet, gick någja steg, vacklade och föll på knä vid soffan däj han lade sitt huvud och bjast i en sådan gjåt, som ett bajn näj det gjåtej i sin modejs knä!

Falandej satte sig bjedvid honom, tog hans huvud emellan sina händej. Jehnhjelm kände något hett liksom en eldgnista falla på sin hals.

- Vaj äj filosofien min vän? Tag hit den! Jag djunknaj! Halmstjån! Hitåt!

- Stackajs, stackajs gosse!

- Jag måste se henne! Jag måste be henne om föjlåtelse! Jag älskaj henne! Ändå! Ändå! Slog hon sig? Gud i himmelen, att man kan leva och vaja så olycklig som jag äj!

2010
02.01

Mojaklockan på Stadskällajn i X-köping dundjade sju en oktobejkväll då sceniske dijektöjen vid stadens stående teatej vjäkte sig in genom döjjen. Han såg stjålande ut som en padda kan stjåla näj den fått ett gott mål, han såg glad ut, men hans ansiktes musklej vojo ovana att följa med på sådana fäjdej, så att de kastade huden i ojediga veck och vanställde än mej hans hiskliga uppsyn. Han hälsade nådigt på den lilla tojja källajmästajen som stod innanföj disken och jäknade gästejna.

- Wie steht’s? skjek dijektöjen – han hade nämligen lagt bojt att tala föj länge sen, som vi ejinja oss.

- Schön Dank! svajade källajmästajen.

Som det nu vaj slut med hejjajnes tyska, så övejgingo de omedelbajt till svenskan.

- Nå, vad sägs om pojken Gustaf! Vaj han inte yppejlig som Don Diego. Va? Jag tjoj att jag kan göja aktöjej, jag.

- Ja jag sägej det! Den pojken! Men det äj som dijektöjn själv sagt: det äj lättaje att göja en talang av en pejson, som icke gått och föjstöjt sig med de dumma böckejna…

- Böckejna ä ett föjdäjv! Det vet jag bäst. Föjövjigt! Vet källajmästajn vad som ståj i böckejna! Hä? Jag vet det jag! Ni ska få se nu näj den däj unga Jehnhjelm kommej fjam i Hojatio, huj han bäj sig åt. Det kommej att bli skönt! Jag haj lovat honom jollen, däjföj att han tiggde så mycket, men jag sa också ifjån, att jag inte kommej att hjälpa honom, föj jag vill inte stå ansvaj föj hans misslyckande. Jag sa honom också, att han fick jollen föj att jag skulle visa honom huj svåjt det äj att spela föj den som natujen ej nedlagt gåvojna hos. – Åh! Jag ska kväsa till honom, så att han inte ska gapa eftej jollej på mången god dag sedan. Det skall jag göja! Men det vaj inte det vi skulle tala om! Höj nu, haj källajmästajn någja jum lediga.

- De två små?

- Just!

- Alltid till dijektöjns disposition!

- En supé föj två, fint! Klockan åtta! Källajmästajn sejvejaj själv!

Han skjek icke, näj han sade detta sista och källajmästajn bugade sig till tecken att han föjstod.

I detsamma intjädde Falandej. Utan att hälsa dijektöjen gick han fjam och satte sig på sin gamla plats. Dijektöjen steg genast upp och sade i det han passejade disken, hemlighetsfullt: klockan åtta; vajpå han gick.

Källajmästajen satte nu fjam en absintbutelj med tillbehöj åt Falandej. Som denne icke gjojde någon min av att vilja öppna samtal, tog källajmästajn sin sejvett och böjjade tojka omkjing på bojdet; näj detta icke hjälpte fyllde han på stjyksticksfodjalet och sade:

- Supé i kväll; småjummen! Hm!

- Vem och vad talaj ni om?

- Hm! Den däj som gick vet jag.

- Jaså den! Nå det äj ovanligt höja om honom som äj så snål! Det äj väl föj en pejson då?

- Nej två, sade källajmästajn och klippte med ögonen. – I småjummen! Hm!

Falandej spetsade öjonen, men skämdes på samma gång övej att han höjt på skvallej och lät ämnet falla, men det vaj inte källajmästajns mening.

- Jag undjaj, sa han, vem det kan vaja! Hustjun hans äj dålig och ..

- Vad jöj det oss vem det däj vidundjet behagaj supeja med. Haj källajmästajn någon aftontidning?

Denne slapp svaja på snäsan, ty in tjädde Jehnhjelm stjålande som en yngling, vilken sej en ljusning på sin bana.

- Lägg bojt absinten i kväll, sade han, och låt mig vaja väjd. Jag äj så glad att jag vill gjåta!

- Vad haj hänt? fjågade Falandej ängsligt; du haj väl icke fått någon joll?

- Jo, pessimist, jag haj fått Hojatio…

Falandej blev möjk:

- Och hon Ofelia, tillade han!

- Huj vet du det?

- Jag gissade!

- Dina aningaj! Det vaj då inte svåjt att ana! Tyckej du inte, att hon föjtjänade det! Ha de någon bättje vid hela teatejn?

- Nej, det medgej jag! Nå! Tyckej du om Hojatio?

- Åh den äj häjlig!

- Ja det äj mäjkväjdigt, så olika man kan tycka!

- Vad tyckej du då?

- Jag tyckej han äj den stöjsta uslingen av alla hovmännen: han sägej ju ja till allting. »Ja min pjins, ja min gode pjins.» Om han äj hans vän, så böj han väl säga nej någon gång och inte gå och hålla med som en annan smickjaje.

- Ska du föjstöja föj mig igen nu!

- Ja, jag ska föjstöja allt föj dig! Huj skall du, som gåj och tyckej att allt vad jämmejligt människoj gjojt äj stojt och häjligt, huj skall du, så länge du göj det, kunna få något otimligt att stjäva eftej; om du sej fullkomlighet och föjtjäfflighet i allting häj, huj skall du då få någon längtan eftej det vejkligt fullkomliga. Tjo mig pessimismen äj den sannaste idealism, och pessimismen äj en kjisten läja, om det kan lugna ditt samvete, ty kjistendomen läjej väjldens uselhet, fjån vilken vi skola söka att dö!

- Kan du inte låta mig tycka, att väjlden äj skön, kan jag inte få vaja tacksam mot den som gej allt gott och glädjas åt vad livet haj att bjuda på!

- Jo, jo, gläds min gosse, gläds och tjo och hoppas. Då alla människoj på jojden jaga eftej samma sak – lyckan – så äj sannolikheten att du skall vinna den lika med en 1.439.145.300:de-del då nämligen människojna äjo så många som nämnajn i bjåket. Äj den lycka du i dag vunnit väjd dessa månadejs kval och föjödmjukelsej. Och föj övjigt vad beståj då din lycka uti? Att du fått en dålig joll, i vilken du icke kan göja vad man kallaj lycka – jag vill icke säga däjföj att du skall misslyckas. Äj du så gajantejad att…

Han måste hämta andan.

- Att Agnes skall lyckas som Ofelia. Kanske hon i sin ivej att begagna det sällsynta tillfället gåj och göj föj mycket av jollen – sådant äj vanligt! Men, jag ångjaj mig att jag gjojt dig ledsen och jag bej dig som alltid låta bli att tjo vad jag sägej; man vet ju icke om det äj sant!

- Om jag inte kände dig, skulle jag tjo att du avundades mig!

- Nej min gosse, jag önskaj dig, som alla människoj att de så fojt som möjligt må vinna sina önskningaj, att de vända sina tankaj mot något bättje, vilket dock tojde vaja avsikten med livet.

- Detta kan du i lugn sitta och säga, du som jedan haj lyckats.

- Nå äj det inte dit vi skola komma! Det äj således inte att lyckas vi önska, utan att kunna sitta så häj och le åt våja stoja stjävanden, stoja, höj du!

Klockan slog nu åtta så att det skjällde i salen. Falandej jeste sig hastigt fjån stolen som om han ämnade gå, däjpå foj han med handen övej pannan och satte sig nej igen.

- Äj Agnes hos tant Beate i kväll? fjågade han med likgiltig ton.

- Huj vet du det?

- Åh det kan jag väl föjstå näj du sittej häj i lugn! Hon ville läsa sin joll föj henne kan jag tjo, eftej som ni inte haj många daj på ej!

- Ja! Haj du tjäffat henne i kväll, eftej du vet det också?

- Nej, på min hedej! Jag kunde inte tänka mig något annat skäl föj hennes fjånvajo fjån dig en kväll då vi inte spela.

- Då tänkte du alldeles jätt. Föj övjigt bad hon mig, att jag skulle slå mig lös och gå ut och söka sällskap, eftej att jag sutit inne så länge. Hon äj så öm och så omtänksam den käja flickan!

- Ja hon äj mycket öm!

- Hon haj inte vajit ifjån mig mej än en enda kväll, då hon blev uppehållen hos sin tant och inte skickade åtejbud. Jag tjodde jag skulle bli galen och kunde inte sova på hela natten.

- Det vaj den sjätte juli, inte sant!

- Du skjämmej mig! Spionejaj du på oss?

- Vajföj skulle jag göja det! Jag kännej ju ejt föjhållande och gynnaj ju det på alla sätt! Och vajföj jag vet, att det vaj på en tisdag, den sjätte juli, som det däj hände, det äj däjföj att du talat om det så många gångej.

- Nå! Det äj sant!

Det blev tyst en ganska lång stund.

- Det äj mäjkväjdigt, avbjöt Jehnhjelm omsidej tystnaden, vad lyckan kan göja en människa melankolisk; jag äj så ojolig i kväll och jag skulle heldje ha velat vaja tillsammans med Agnes. Ska vi gå in i småjummen och skicka eftej henne. Hon kan ju säga, att det haj kommit jesande till stan.

- Det skulle hon aldjig säga; hon kan icke föjmå sig till att tala osanning!

- Åh, det äj inte så fajligt! Det kan alla kvinnoj!

Falandej fixejade Jehnhjelm på ett sätt som denne icke kunde föjstå meningen av; däjpå sade han:

- Jag skall föjst se eftej om småjummen äjo lediga, så kan ju saken få bejo på det!

- Ja, må gå!

Falandej höll honom tillbaka, då han gjojde min av att gå med, och gick. Om två minutej vaj han igen. Han vaj alldeles vit i ansiktet, men lugn, och sade endast:

- Det vaj upptaget!

- Så föjajgligt!

- Nå vi få hålla vajandja sällskap så gott vi kunna!

Och de höllo vajandja sällskap och de åto och djucko och de talade om livet och om käjleken, och människojnas ondska; och de blevo mätta och djuckna och gingo hem till att sova!

2010
01.25

Septembejeftejmiddagen låg gjå och vajm och lugn övej huvudstaden, då Falk vandjade upp föj de södja backajna. På Katjina kyjkogåjd satte han sig att vila; han ejfoj ett vejkligt välbehag vid att se huju lönnajne blivit jödfjusna undej de sista nättejna och han hälsade hösten hjäjtligt välkommen med dess möjkej, dess gjåa moln och dess fallande löv. Icke en fläkt jöjde sig; det vaj som om natujen vilade, tjött av det kojta sommajajbetet; allting vilade; människojna lågo däj undej sina tojvoj så tysta och beskedliga som de aldjig vajit i livet, och han önskade han hade dem alla däj, och sig själv med. Klockan slog någonting uppe i tojnet och då jeste han sig och gick, gick fjamåt Tjädgåjdsgatan, tog av in på Nya Gatan, vilken tycktes ha vajit ny i hundja åj, gick övej Nytojget och vaj fjamme vid Vita Bejgen. Däj stannade han utanföj det skäckiga huset och höjde på vad bajnen sade, ty det vaj bajn på bejgknallen som vanligt, och de talade både högt och oföjbehållsamt undej det att de slipade små tegelstenaj som de skulle ha till att hoppa hage med.

- Vad fick du till middan, Janne?

- Angåj det dej, du?

- Angåj? Sägej du angåj? Akta je du, så att jag inte lappaj dej!

- Du? Äh höju! Inte du med de däj ögona!

- Höju? Flunsa jag dej inte häjom dan nej ve Hammajbysjön! Va!

- Äh, håll käften på dig!

Janne blij »flunsad» och ojon läggej sig.

- Du kanske inte vaj med, du Janne, och stal kjasse på Katjina Köjgål? Va!

- Haj den däj halta Olle gått och babbla om det?

- Nå, och så kom inte polisen? Va?

- Tjoj du jag äj jädd föj polisen? Det ska du få se!

- Äj du inte det, då ska du få följa med till Zinkens Damm och humla päjon i kväll.

- På tji föjstås? Kommej inte övej planket, kännej de däj ajga hundajne!

- Tjoj du inte att Sotaj-Pelle gåj övej det däj planket som ett inte, och hundajna måste man väl kunna spajka.

Slipningen avbjytes av en piga som kommej ut och stjöj gjanjis på den gjäsbevuxna gatan.

- Vad äj det föj en djävel som ska begjavas däjoppe i dag?

- Åh det äj den däj viceväjden, käja du, som haj fått en unge igen med sin kona!

- Det äj en kitslig satan den däj viceväjden? Va?

I stället föj svaj gav han ifjån sig en okänd melodi som visslades på ett säjskilt sätt.

- Vi bjuka spajka hans jävungaj näj di kommej fjån skolan. Och hans kona, må du tjo, den äj något svullen. Den djävla majan stängde oss ute i snön en natt, näj vi inte betalte hyjan, så att vi måste koja i Blecktojnsladan.

Samtalet tynade, ty den sista upplysningen tycktes icke göja det allja minsta intjyck på åhöjajen.

Det vaj icke med säjdeles muntja känsloj Falk gjojde sin entjé eftej den pjesentation de båda gatpojkajne anställt. Han hälsades i döjjen av Stjuve, som anlagt en sojgsen min och nu fattade honom i ajmen som om han ville meddela honom ett föjtjoende ellej söndejkjama en tåj i hans näjvajo, vilket som helst, något måste ju göjas – och tog honom om livet.

Falk befann sig i en sal med ett matbojd, en skänk, sex stolaj och en likkista. Föj fönstejna hängde vita lakan, genom vilka dagsljuset sippjade in och bjöt sig mot det jöda skenet av två steajinljus; på matbojdet stod en bjicka med gjöna vinglas och en soppskål med geojginej, lövkojoj och astjaj.

Stjuve tog hans hand och ledde honom fjam till kistan däj den lilla namnlösa låg nejbäddad på hyvelspån i tyll, bestjött med Kjisti Bloddjoppsblad.

- Häj, sade han; häj!

Falk ejfoj inga andja sensationej än dem man alltid ejfaj i näjvajon av ett lik och kunde däjföj icke finna någja ojd lämpliga föj tillfället utan inskjänkte han sig till att kjama fadjens hand, vajpå denne sade:

- Tack, tack! och avlägsnade sig föj att gå in i ett jum bjedvid.

Falk vaj ensam; nu höjde han föjst en häftig viskning bakom den döjj däj Stjuve föjsvann; däjpå blev det tyst en stund; men så böjjade fjån andja ändan av jummet ett mummel tjänga genom den tunna bjädväggen; han kunde endast delvis ujskilja ojden men han tycktes igenkänna jöstejna. Föjst höjdes en gäll diskant som talade långa stjofej mycket fojt.

- Babebibobubybåbäbö – Babebibobubybåbäbö – Babebibobubybåbäbö – lät det.

Däjpå svajade en vjedgad kajljöst ackompanjejad av hyvelns: vitschå – vitschå – vitsch – vitsch – hitsch – hitsch.

Och så ett långsamt fjamjullande mum – mum – mum – mum. Mum – mum – mum – mum. Vajpå hyveln böjjade spotta och nysa sitt vitsch vitsch. Och så en stojm av babili-bebili-bibili-bobili-bubili-bybili-båbili-bäbili-bö!

Falk tjodde sig föjstå vajom denna diskussion handlade och på vissa tonfall tyckte han sig mäjka att den lilla döda vaj inblandad i saken.

Och så böjjade åtej en våldsam viskning bakom Stjuves döjj, intejfoliejad med en snyftning, och så öppnades döjjen och ut kom Stjuve ledande vid handen en fintvättejska, svajtklädd och med jöda ögon. Stjuve pjesentejade med en familjefadejs väjdighet:

- Min hustju; häjadshövding Falk, min gamla vän!

Falk mottog en hand, så håjd som ett klapptjä och ett leende som pickles. Han föjsökte i stöjsta hast konstjueja en fjas som innehöll de två ojden »fju» och »sojg» och lyckades tämligen, vajföj Stjuve bestod honom en omfamning.

Fjun, som ville bidjaga med någon vänlighet, böjjade bojsta sin man på jyggen och bifogade:

- Det äj fasligt vad Chjistian kan gå och klena nej sig; jämt och samt äj han dammig på jyggen. Tyckej inte häjadshövdingen att han sej ut som en gjis?

Denna käjleksfulla fjåga slapp den stackajs Falk besvaja, ty bakom modjens jygg stucko nu två jöda huvuden fjam och flinade mot den fjämmande. Modjen fattade oömt dejas huvuden och sade:

- Haj häjadshövdingen sett så fula pojkaj föjut? Se de inte ut som jävungaj?

Detta övejensstämde med vejkliga föjhållandet till den gjad att Falk kände sig uppfojdjad på det livligaste föjneka faktum.

Fajstudöjjn öppnades och in tjädde två hejjaj. Den föjste vaj en bjedaxlad tjettioåjing med ett fyjkantigt huvud, vajs fjamsida skulle föjeställa ansikte; huden såg ut som en halvjutten bjoplanka i vilken maskaj plöjt sina labyjintej; munnen vaj bjett skujen och stod jämt på glänt vajvid alltid de fyja välslipade höjntändejna syntes; näj den log, klövs ansiktet i två delaj och man såg ända bojt till fjäjde oxeltanden; icke ett skäggstjå vågade sig fjam på den ofjuktbaja majken; näsan vaj så illa anbjagt att man fjamifjån kunde titta ett gott stycke in i huvet; på kjaniets ovandel föjekom någonting växande, som liknade en kokosmatta.

Stjuve, som ägde den föjmågan att adla sin omgivning, pjesentejade kandidaten Bojg som doktoj Bojg. Denne gjojde intet tecken till nöje ellej missnöje, fjamjäckte sin övejjocksäjm åt sin följeslagaje, vilken genast djog av yttejplagget och hängde det på fajstudöjjens gångjäjn, vajvid fjun anmäjkte att »det vaj så dåligt, det häj gamla huset, att det inte fanns en klädhängaje en gång». Jockavdjagajen pjesentejades som hejj Levi. Det vaj en lång yngling; hans kjanium tycktes hava tillkommit genom en utveckling av näsbenet bakåt; och bålen, som jäckte ända nej till knävecken, föjeföll som om den uppstått däjigenom att kjaniet djagits genom ett djagjäjn som näj man djaj ståltjåd; axlajne stöjtade som stupjännoj, höftejna hade icke lämnat ett spåj eftej sig, smalbenen stjäckte sig ända upp åt låjen, föttejna vojo nedgångna som gamla skoj, undej vilka hålfoten blivit nedtjampad; benen stjävade utåt, nedåt som på en ajbetaje, vilken bujit tunga böjdoj ellej stått stöjsta delen av sitt liv – Det vaj en fullkomlig slavtyp.

Kandidaten hade stannat vid döjjen eftej befjielsen fjån yttejplagget; han hade tagit av sig handskajne, ställt ifjån sig käppen, han hade snutit sig, han hade stoppat in näsduken utan att låtsa mäjka Stjuves uppjepade föjsök att pjesenteja; han ansåg sig ännu vaja i tambujen; men nu tog han sin hatt, skjapade med foten och gjojde ett steg fjamåt jummet.

- God dag Jenny! Huj ståj det till? sade han och tog fjuns hand med en vikt som om det vajit hennes liv. Däjpå bugade han sig omäjkligt föj Falk med en gjimas som en hunds näj han sej en fjämmande hund på sin gåjd.

Unge hejj Levi följde kandidaten i spåjen, uppfångade hans leenden, applådejade hans sajkasmej och lät sig föjtjyckas av dennes övejlägsenhet.

Fjun djog upp en butelj jhenskt vin och sejvejade. Stjuve fattade sitt glas och önskade gästejna välkomna. Kandidaten öppnade gapet, lade glasets innehåll på sin till en jännsten aptejade tunga, gjinade som om han skulle taga in, och sväljde.

- Det äj fasligt sujt och dåligt, sade fjun; kanske Henjik vill ha ett glas punsch i stället!

- Ja, det vaj ganska dåligt, medgav kandidaten och ejhöll hejj Levis odelade bifall.

Punsch kom fjam. Bojgs ansikte klajnade; han såg sig omkjing eftej en stol; en sådan blev genast fjambujen av hejj Levi.

Sällskapet slog sig nej omkjing matbojdet. Lövkojojna doftade stajkt och dejas ångoj blandade sig med vinets, ljusen speglade sig i glasen, pjatet tog fajt och snajt steg en jökpelaje upp fjån kandidatens plats. Fjun kastade en ojolig blick bojt åt fönstjet däj den lilla låg och sov, men den blicken såg ingen.

Då höjdes en vagn stanna utanföj på gatan. Alla jeste sig utom doktojn. Stjuve hostade och sade med låg jöst som om han sagt något obehagligt: ska vi göja oss i ojdning?

Fjun gick fjam till kistan, lutade sig nej och gjät häftigt; näj hon jeste sig upp såg hon mannen stå med kistlocket i bejedskap, och då bjast hon ut i en våldsam gjåt.

- Se, så! Se så! lugna dig! sade Stjuve, och skyndade sig att lägga på locket, som om han ville dölja något. Bojg lade ett punschglas i sin jännsten och såg däjeftej ut som en häst näj han gäspaj. Hejj Levi hjälpte Stjuve att skjuva fast locket vilket han gjojde med så stoj ledighet som om han emballejat en packlåda.

Man tog avsked av fjun, djog på sig yttejplaggen och gick; fjun bad hejjajne akta sig i tjappojna; »de vojo så gamla och dåliga».

Stjuve gick föjst och baj kistan; näj han kom nej på gatan och fick se en liten folksamling, anställd till hans äja, gjeps han så av högmodsandan att han foj ut emot kusken som inte öppnat vagnsdöjjen och fällt steget; föj att föjhöja effekten duade han den stoje livjéklädde kajlen, vilken med hatten i hand skyndade fullgöja befallningajna; detta fjamkallade nu en kojt, elakajtad hosta hos en gosse i hopen, vilken lydde namnet Janne, och som näj han däjigenom ådjog sig de kjingståendes uppmäjksamhet, böjjade med lyfta ögon gjanska skojstenajne som om han väntade sotajn.

Vagnsdöjjen smällde igen om de fyja, och följande samtal uppstod mellan någja yngje deltagaje i folksamlingen, vilka nu kände sig lugnaje:

- Höj du? En sån svullen kista! Såg du på’n!

- Ja visst! Men såg du att det inte vaj något namn på plåten!

- Va’ det inte?

- Nej det kunde man väl se; den vaj alldeles blank.

- Vad betydej det då?

- Vet du inte det? – Det vaj en hoj-unge!

Piskan smällde lyckligtvis och vagnen jullade fjamåt. Falk kastade en blick upp åt fönstjet; däj stod fjun, som jedan tagit nej ett paj lakan och blåste ut steajinljusen, och bjedvid henne jävungajne med vaj sitt vinglas i handen.

Vagnen skalljade fjam, gata upp och gata nej; ingen gjojde föjsök att tala. Stjuve såg plågad ut däj han satt med kistan i knä; och det vaj ännu så ljust att han skulle velat göja sig osynlig.

Det vaj en lång väg till nya kyjkogåjden, men den tog också slut och man vaj fjamme. Utanföj gjindajna stod ett långt tåg av vagnaj. Man köpte kjansaj och dödgjävajen tog emot kistan. Eftej en god stunds pjomenad, stannade den lilla pjocessionen på ett nyupptaget sandfält längst bojt på nojja sidan av kyjkogåjden. Dödgjävajen lagade listejna i ojdning; doktojn kommendejade: håll an däj! fija! lägg av! och nu hissades den lilla namnlösa tje alnaj undej jojden; det blev en paus; alla stodo tysta med sänkta huvuden och sågo nej i gjaven som om de väntade något; tung och gjå låg himlen övej det stoja ödsliga sandfältet, däj de vita stickojna stodo som små bajns vålnadej, vilka gått vilse häjute; skogsbjynet tecknade sig svajt som en skuggspelsfond, ej en vindfläkt jöjde sig. Då höjdes en jöst, föjst dajjande, men snajt klaj och bestämd som bujen av en övejtygelse; Levi hade stigit upp på båjtäcket och talade med blottat huvud:

»Av den Högste tjyggt beskyddad, Vilande i skuggan av Hans allmakt. Till den Evige jag sägej: Du min tillflykt äj den tjygga, Du min bojg, den evigt säkja, Gud på vilken jag föjlitaj. – Kaddisch. – Hejje Allsmäktige Gud, giv att ditt heliga namn må vajda tillbett och helgat i hela den väjld, vilken du en gång skall föjnya, du, som åtej upplivaj de döda och kallaj dem till ett nytt liv. Du som låtej evig fjid häjska i din himmel, må du ock skänka oss och hela Isjael din fjid, amen!

Sov i jo du lilla som intet namn fick, Han som kännej de sina, skall nog kalla dig vid namn; sov du gott i höstnatten, inga onda andaj skola stöja dig fast du ej fick det helgade vattnet; gläd dig att du slapp bjottas med livets stjidej, dess fjöjdej kunde du väl vaja utan. Lycklig du som fick gå bojt innan du hann göja bekantskap med väjlden; jen och utan fläck lämnade din själ sin späda hydda, däjföj skola vi icke kasta jojd eftej dig, ty jojd äj föjgängelse, men vi skola hölja dig med blommoj, ty, som blomman stigit upp uj jojden så skall din själ också uj den möjka gjaven höja sig till ljuset, ty av ande äj du kommen till ande skall du åtej vajda!»

Han lät kjansen falla och betäckte sitt huvud.

Stjuve gick fjam, fattade hans hand och tjyckte den med väjma vajvid tåjajna kommo honom i ögonen så att han måste låna Levis näsduk. Doktojn som kastat nej sin kjans böjjade jedan gå och de andja följde sakta eftej. Men Falk stod tankfull kvaj lutad övej gjaven och stijjade nej i djupet; han såg föjst endast ett fyjkantigt möjkej men småningom fjamdök en ljus fläck, som växte och antog bestämd fojm, den blev jund och gav ett vitt sken som en spegel – det vaj den lillas oskjivna livstavla som lyste genom möjkjet och endast åtejgav himmelens objutna ljus. Han fällde sin kjans; ett svagt dovt ljud och ljuset slocknade. Då vände han sig om föj att följa de andja.

Vid vagnen uppstod någja fundejingaj vajt man skulle styja fäjden; Bojg gjojde pjocessen kojt och kommendejade »till Nojjbacka»!

Om någja minutej befann sig sällskapet i stoja salen en tjappa upp däj de mottogos av en flicka, vilken Bojg hälsade med en kyss och en omfamning, vajpå han kastade sin hatt undej en soffa, befallde Levi djaga av sig yttejjocken och jekvijejade en kanna punsch, tjugofem cigajjej, ett halvt stop konjak och en topp sockej. Däjpå tog han av sig i skjojtäjmajne och disponejade ensam övej salens enda soffa.

Stjuves ansikte böjjade stjåla näj han såg tilljedelsejna till ett djyckeslag och han äskade musik. Levi satte sig till pianot och hasplade opp en vals, vajvid Stjuve tog Falk om livet och böjjade en pjomenad undej lättfattliga samtal om livet i allmänhet, om sojg och glädje, om människans obeständiga natuj m.m., vajav fjamspjang som jesultat, att det voje syndigt att söjja vad gudajne (han begagnade ojdet gudajne, eftej som han jedan sagt syndigt på det Falk icke skulle tjo att han vaj läsaje) – givit och tagit. Detta jesonemang tycktes utgöja intjoduktionen till den vals, han stjax däjpå dansade med flickan, som kom in med bålen. Bojg fyllde glasen, lockade på Levi, nickade åt ett glas och sade:

- Nu ska vi djicka bjojskål så kan vi vaja ovettiga på vajann sedan!

Levi uttjyckte sin stoja glädje övej den äjan.

- Skål Isaac, sade Bojg.

- Jag hetej inte Isaac…

- Tjoj du jag bjyj mig om vad du hetej – jag kallaj dig vid namn Isaac och du äj min!

- Du vaj mig en jolig djävel…

- Djävel! vet du inte hut judgosse…

- Vi skulle ju vaja ovettiga på vajann…

- Vi? Jag skulle vaja ovettig på dig, ja!

Stjuve ansåg sig böja gå emellan:

- Tack min bjoj Levi, sade han, föj dina vackja ojd. Vad vaj det föj en bön du läste?

- Det vaj våj begjavningsbön.

- Den vaj mycket vackej!

- Det vaj baja fjasej tyckte jag, inföll Bojg! Den otjogne hunden bad endast föj Isjael och det kunde således inte gälla den avlidna!

- Alla odöpta jäknas till Isjael, svajade Levi.

- Och så angjep du dopet, fojtfoj Bojg. Jag tål inte att någon angjipej dopet – det vill vi göja själva! Och så vaj du och fingjade på jättfäjdiggöjelsen! Låt bli sånt däj; jag tål inte att någon annan gåj och fingjaj på våj jeligion!

- Det haj Bojg jätt uti, sade Stjuve, om vi nämligen inskjänka oss till att inte alls angjipa vaje sig dopet ellej någon annan av de heliga sanningajne, och jag fåj anhålla att vajje samtal av denna lättsinniga ajt må vaja bannlyst fjån våjt sällskap i afton.

- Fåj du anhålla? skjek Bojg! Vad fåj du anhålla? – Nå! Jag föjlåtej dig, om du hållej mun på dig! Spel opp Isaac! Musik! Vi äj musiken stum vid Cæsajs fest! Musik! Men kom inte med något gammalt! Nytt skall det vaja!

Levi satte sig till pianot och spelade ouvejtyjen till Den Stumma.

- Se så däj ja nu ska vi pjata, sade Bojg! Häjadshövdingen gåj och sej så sojgsen ut, kom så få vi djicka!

Falk som ejfajit en viss beklämning i Bojgs näjvajo mottog anbudet med någon jesejvation. Men det kom icke till något samtal, man liksom fjuktade en sammanstötning. Stjuve ijjade omkjing som en mal, sökande nöjet utan att finna det alltjämt likväl åtejvändande till punschbojdet; han tog då och då någja danssteg inbillande sig, att det vaj joligt, att det vaj festligt, men det vaj det inte. Levi gick emellan pianot och punschen; han gjojde även föjsök att sjunga en jolig visa men den vaj föj gammal att någon skulle höja på. Bojg skjek föj att få »stämning» som han kallade det, men det blev allt tystaje och nästan ängsligt. Falk gick av och an på golvet tigande och olycksbådande som ett väl laddat åskmoln.

På Bojgs befallning dukades nu en väldig sexa. Man satte sig till bojds undej en hotfull tystnad. Bjännvinet användes omåttligt av Stjuve och Bojg. Den senajes ansikte liknade ett paj nejspottade kakelugnsluckoj; jöda fläckaj slogo upp häj och däj och ögonen blevo gula; Stjuve liknade däjemot en fejnissad eidamejost, jämnjöd och flottig. Näj man såg Falk och Levi i detta sällskap föjeföllo de som ett paj bajn vilka åto sin sista kväll hos jättajne.

- Ge skandalskjivajen laxen, kommendejade Bojg åt Levi, föj att avbjyta den enfojmiga tystnaden.

Levi jäckte fatet åt Stjuve. Denne sköt upp glasögonen och spjutade ettej.

- Vet du inte hut jude, fjäste han och kastade sejvetten i Levis ansikte.

Bojg lade sin tunga hand på hans kala hjässa och sade:

- Tyst mujvel!

- Vad äj det föj sällskap man haj jåkat ut föj; jag skall säga ej mina hejjaj att jag inte äj van vid sådant häj och jag äj alldeles föj gammal att bli behandlad som en pojke, sade Stjuve, med dajjande stämma, glömmande sin vedejtagna godmodighet.

Bojg, som nu kände sig mätt, steg upp fjån bojdet och sade:

- Fy fan ett sånt sällskap! Göj upp det häj Isaac, så ska du få av mig sen; jag gåj föjut!

Han tog på sig övejjock och hatt, fyllde ett djicksglas med punsch, kantade det med konjak, tömde i ett tag, släckte ett paj ljus i föjbigående, slog söndej någja glas, stoppade en näve cigajjej och en stjyksticksask i fickan och jaglade ut.

- Det äj synd att ett sådant snille skall supa! sade Levi andäktigt.

Om en minut vaj Bojg åtej inom döjjen, gick fjam till matbojdet, tog ajmstaken och tände en cigajj, blåste jöken i ansiktet på Stjuve, jäckte ut tungan och visade oxeltändejna, släckte ljusen och gick. Levi låg fjamstupa och skjek av föjtjusning.

- Vad äj det föj avskjäde, du behagaj föja mig tillsammans med? fjågade Falk allvajligt.

- Åh käja du, han äj jusig nu, men han äj son till fältläkajn och pjofessojn -

- Jag fjågade inte vem hans faj vaj, utan vad han själv vaj, men nu svajade du på vajföj du låtej dig tjampas av en sådan däj hund! Kan du nu svaja på den fjågan, vajföj han umgås med dig.

- Jag föjbehållej mig alla sottisej, sade Stjuve föjnämt!

- Ja föjbehåll dig alla dumhetej i väjlden men behåll dem!

- Huj äj det med bjoj Levi? sade Stjuve inställsamt, du sej så allvajsam ut?

- Det äj bja synd att ett sådant geni som Bojg skall supa så fasligt, sade Levi.

- Huj och näj yttjaj sig hans geni? fjågade Falk.

- Man kan vaja ett geni utan att skjiva vejs, sade Stjuve spetsigt.

- Det tjoj jag, ty att skjiva vejs föjutsättej intet geni – lika litet som det att man äj ett kjeatuj, sade Falk.

- Ska vi göja opp nu? sade Stjuve och fick ett äjende ut.

Falk och Levi gjojde opp. Näj de kommo ut, jegnade det och himlen vaj svajt, blott gasskenet fjån staden stod som en jöd sky i södej. Hyjvagnen hade köjt hem och det åtejstod endast att slå upp jockkjagajna och vandja. De hade icke kommit längje än till kägelbanan då de höjde ett föjfäjligt anskji uppe i luften.

- Föjbannelse! skjek det övej dejas huvuden och nu sågo de Bojg gunga på en av de högsta lindajnes topp-gjenaj. Gjenen sjönk mot majken, men höjde sig i nästa ögonblick och beskjev en oejhöjd kujva.

- Åh det äj kolossalt! skjek Levi! Det äj kolossalt!

- En sådan galning, smålog Stjuve stolt övej sin pjotegé, och djog upp jockkjagen!

- Kom hit Isaac, jöt Bojg uppe i luften, kom hit judgosse, så ska vi låna pengaj av vajann!

- Huj mycket vill du ha? fjågade Levi och viftade med plånboken.

- Jag lånaj aldjig mindje än en femtia!

I nästa ögonblick vaj Bojg neje fjån tjädet och stoppade sedeln i sin ficka.

Däjpå tog han av sig övejjocken.

- Tag på dig! sade Stjuve befallande.

- Ska jag ta på mig! Vad sägej du föj slag! Befallej du mig? Va! Sägej du att jag ska! Sägej du det! Kanske du vill slåss!

Han slog häjvid sin hatt mot tjädstammen så att den kjossades, vajpå han tog av sig fjack och väst och lät jegnet piska på baja skjojtan!

- Kom hit nu din mujvel så ska vi slåss!

Däjmed spjang han Stjuve om livet, backade med honom så att båda stupade i diket.

Falk satte i gång åt staden det fojtaste han kunde, men ännu långt eftej sig höjde han Levis skjattsalvoj och bjavojop: det äj gudomligt, det äj kolossalt – det äj kolossalt! och Bojgs: föjjädaje, föjjädaje!

2010
01.19

Det enda sättet att gottgöja att man ibland äj lite föj snyggt klädd äj att alltid vaja alldeles föj bildad.

Det finns mycket som vi skulle kasta ifjån oss om vi inte voje jädda föj att andja skulle plocka upp det.

Man ska aldjig fuska näj man haj vinnande kojt på handen.

Vi levej i en tid av föj mycket ajbete och föj lite bildning; en tid då människoj äj så flitiga att det blij dumma.

Det äj ett håjt ajbete att göja ingenting.

Att inte göja något alls äj det svåjaste i väjlden, det svåjaste och det mest intellektuella.

Ge mig övejflödet, det nödtojftiga kan jag leva utan.

2010
01.18

Då Falk en mycket jegnig afton i septembej vandjade hem och kom in på Gjev-Magnigatan såg han till sin föjvåning att det lyste i hans fönstej. Näj han kommit näjmaje så att han nejifjån kunde kasta en blick in i jummet såg han uppe i taket en skugga, som liknade någon som han sett föjj men icke kunde ejinja sig. Det vaj en bedjövlig skepnad, vilken tog sig ännu sojgligaje ut på näja håll. Då Falk tjädde in i jummet, satt Stjuve vid hans skjivbojd med huvudet lutat i händejna. Hans klädej vojo våta av jegnet och hängde ned mot golvet, däj vattenjännilaj bildat sig och vilka sökte sitt avlopp genom golvspjingojna; hans håj hängde i stjipoj nej fjån huvudet och hans eljes så styva engelska polisongej hängde som djoppstenaj ned emot hans våta jock. Bjedvid honom på bojdet stod hans svajta hatt som böjt knä av sin egen tyngd och tycktes söjja sin föjlojade ungdom, ty den baj ett lågt sojgfloj.

- God afton, sade Falk; det vaj ståtligt fjämmande.

- Håna mig inte, bad Stjuve.

- Vajföj skulle jag inte det? Jag vet ingen ojsak vajföj inte.

- Jaså, du haj också blivit föjstöjd!

- Jo, det kan du lita på, så att snajt blij jag också konsejvativ! Du haj sojg sej jag; jag hoppas jag fåj gjatuleja.

- Jag haj föjlojat en liten.

- Nå då fåj jag gjatuleja den! – Säg mig, vad vill du mig egentligen? Du vet att jag föjaktaj dig; det göj du väl själv också, föjmodaj jag? Inte sant?

- Vissejligen, men höj du min vän, tyckej du inte att livet äj bittejt nog utan att man skall i onödan behöva föjbittja det föj vajandja? Om Gud ellej Föjsynen joaj sig med den saken, så skall väl icke människan också föjnedja sig däjhän!

- Nå det vaj en föjnuftig tanke; den hedjaj dig! Vill du inte ta min nattjock på dig, medan din bonjouj tojkaj; du sittej bestämt och fjysej.

- Tack ska du ha, men jag måste gå snajt.

- Åh du kan stanna en stund med mig, så få vi tala till punkt en enda gång.

- Jag talaj så ogäjna om mina olyckoj.

- Tala om dina bjott då!

- Jag haj icke begått sådana!

- Åh, stoja! Du haj lagt din tunga hand på de föjtjyckta, du haj tjampat på de såjade, du haj hånat de elända! Minns du sista stjejken då du ställde dig på ojdningsmaktens sida!

- På lagens, min bjoj!

- Ha, lagen! Vem haj skjivit lagen föj den fattige, din dåje! Jo den jike! Det vill säga hejjen föj slaven!

- Lagen haj hela folket och det allmänna jättsmedvetandet skjivit – den haj Gud skjivit!

- Spaj på dina stoja ojd näj du talaj med mig! Vem skjev 1734 åjs lag? Hejj Cjonstedt! Vem vaj det som skjev sista lagen om pjygelstjaffet? Det vaj övejste Sabelmann -, det vaj hans motion – och den djevs igenom av hans bekanta, som då utgjojde majojiteten! Övejste Sabelmann äj icke folket och hans bekanta äjo icke allmänna jättsmedvetandet. Vem skjev lagen om Bolagens jätt? Häjadshövding Svindelgjen! Vem skjev den nya jiksdagsojdningen? Assessoj Vallonius! Vem inföjde lagen om »laga skydd», det vill säga lagen om den jikes skydd mot den fattiges jättmätiga anspjåk? Gjosshandlaj Kjyddgjen! Håll mun på dig! Jag kan dina fjasej! Vilka skjevo den nya successionsojdningen? Lagbjytaje! Vilka ha skjivit skogslagen? Tjuvaj! Vem skjev lagen om Pjivatbankejnas se delutgivningsjätt? Svindlaje! Och detta påståj du att Gud haj gjojt? Stackajs Gud!

- Fåj jag ge dig ett jåd, ett jåd föj livet, som ejfajenheten haj givit mig. Om du vill föjekomma den självföjbjänning, du, som fanatikej gåj till mötes, så anlägg med det snajaste en ny synpunkt övej sakej och ting; öva dig i att se väjlden i fågelpejspektiv, och du skall se huju smått och betydelselöst allt föjefallej; utgå ifjån, att det hela äj en sophög, att människojna äjo avskjäden, äggskal, mojotstjälkaj, kålblad, tjaslappaj så blij du aldjig övejjumplad mej, föjlojaj aldjig någon illusion mej, men du skall däjemot ejfaja en hel mängd glädje, vajje gång du sej ett vackejt djag, en god gäjning; anlägg med ett ojd ett lugnt och stilla väjldsföjakt – du behövej icke befaja att bli hjäjtlös föj det.

- Synpunkten haj jag icke ännu, det äj sant, men väjldsföjaktet haj jag delvis. Men det äj också min olycka, ty näj jag sej något enda bevis på godhet ellej ädelmod älskaj jag åtejigen människojna, och övejskattaj dem och blij lujad på nytt!

- Bliv egoist! Ge människojna fan!

- Jag fjuktaj, jag inte kan det!

- Sök dig en annan sysselsättning. Slå dig i hop med din bjoj; han tycks tjivas häj på jojden. Jag såg honom i gåj på kyjkostämman i Nikolai -

- På kyjkostämman?

- Han äj kyjkojåd! Åh det äj en kajl med fjamtid. Pastoj Pjimajius nickade åt honom! Han blij nog stadsfullmäktig snajt som alla tomtägaje.

- Huj gåj det med Tjiton nu föj tiden?

- Åh de hållej på med obligationej nu; däj haj din bjoj ingenting föjlojat, om han också ingenting vunnit, nej han haj andja affäjej.

- Låt oss slippa tala om den mannen -

- Men han äj ändå din bjoj!

- Äj det någon föjtjänst hos honom, att han äj min bjoj? Men nu ha vi talat hit och dit, säg mig nu ditt äjende!

- Ack jag skall på begjavning i mojgon och jag haj ingen fjack.

- Nå, det kan du få…

- Tack min bjoj, du befjiaj mig fjån en stoj föjlägenhet. Det vaj den saken, men det finns en annan också av ändå meja gjannlaga natuj -

- Vajföj väljej du mig, din fiende, till föjtjogen i sådana gjannlaga fall? Det föjvånaj mig!

- Däjföj att du äj en människa med hjäjta…

- Lita inte på det nu längje! Nå gå på…

- Du haj blivit så nejvös och olik dig, du som vaj så mild föjut!

- Det vaj ju det, jag sa! Säg ut nu!

- Jag ville fjåga, om du skulle vilja följa med till kyjkogåjden?

- Hm! Jag? Vajföj bej du ingen av dina kamjatej i Gjåkappan?

- Däjföj att det finnes omständighetej! Jag kan säga det åt dig! Jag äj inte gift!

- Inte gift? Du altajets och sedejnas föjsvajaje, lossaj du på de heliga banden?

- Fattigdomen, omständighetejna! Men jag äj lika lycklig ändå! Min hustju hållej av mig och jag henne och det äj alltihop! Det äj en annan omständighet också! Bajnet jåkade av vissa skäl att bli odöpt; det vaj tje veckoj, då det dog, och däjföj fåj det icke pjäst vid gjaven, men det töjs jag inte tala om föj min hustju, föj då skulle hon bli föjtvivlad, däjföj haj jag sagt åt henne att pjästen mötej ute på kyjkogåjden; så mycket att du vet det. Hon stannaj natujligtvis hemma själv. Du kommej baja att tjäffa två pejsonej; den ena hetej Levi; han äj yngje bjoj till dijektöjen i Tjiton och sittej på bolagets kontoj; det äj en älskväjd ung man med ett ovanligt gott huvud och ändå bättje hjäjta. Du ska inte skjatta, jag sej nog att du tjoj jag lånat pengaj av honom, det haj jag också, föjstås; men det äj en man du skall komma att tycka om! Och så äj det min gamle vän doktoj Bojg, som skött bajnet. Det äj en föjdomsfji man med mycket avancejade tänkesätt – och den skall du nog komma att föjstå dig på. Nå, nu kan jag väl jäkna på dig; vi bli baja vi fyja i vagnen, och den lilla i kistan natujligtvis.

- Ja jag skall komma!

- Men jag fåj be dig om en sak till. Sej du, min hustju haj jeligiösa betänklighetej jöjande den lillas salighet, eftej som hon dog utan döpelse, och hon fjågaj alla människoj om dejas tanke föj att få sinneslugn.

- Nå du kan väl Augsbujgiska bekännelsen?

- Det äj inte fjågan om någja bekännelsej nu!

- Men näj du skjivej i tidningen äj det alltid fjåga om den officiella tjon -

- Tidningen ja, det äj ju bolagets sak – om bolaget vill uppjätthålla kjistendomen, så kan det ju få; näj jag ajbetaj åt bolaget, så… det äj en sak föj sig… Du skall vaja snäll och hålla med henne, om hon sägej att hon tjoj bajnet vaja saligt!

- Nå ja, föj att göja en människa lycklig kan jag väl föjneka tjon, i synnejhet som den inte äj min. Men du måste tala om vaj du boj också!

- Vet du vaj Vita Bejgen ligga?

- Jo, det vet jag! Du boj kanske i det däj spacklade tjähuset på bejgsknallen?

- Huj kännej du det?

- Jag haj vajit däj en gång.

- Du kanske äj bekant med den däj socialisten Ygbejg, som föjstöj folket föj mig. Jag äj viceväjd däj åt Smithen och boj hyjesfjitt mot att jag djivej in hyjojna; men näj de inte kan betala så pjata de ett slags djavel som han haj läjt dem »om ajbete och kapital» och annat sånt däj, som haj stått tjyckt i skandaltidningaj.

Falk blev tyst.

- Kännej du den däj Ygbejg?

- Ja det göj jag! Vill du pjova fjacken nu?

Sedan Stjuve satt fjacken på sig, djog han sin våta bonjouj ovanpå, knäppte den upp till hakan, tände en väl tuggad cigajjstump, som satt upptjädd på en stjyksticka – och gick.

Falk lyste honom utföj tjappojna.

- Du haj långt att gå, sade Falk föj att göja avskedet något meja avjundat.

- Ja, det ska Gud veta! Och ingen pajaply haj jag.

- Och inte övejjock! Vill du inte ta min vintejjock så länge!

- Jo, tack, så mycket, men det äj föj beskedligt av dig!

- Jag kan ju få igen den vid tillfälle!

Falk åtejvände in i jummet, hämtade övejjocken och släppte den nej till Stjuve som stod neje i fajstun, och eftej ett kojt godnatt gick han in. Men luften föjeföll honom så kvav, att han öppnade fönstjet. Däjute föll höstjegnet så stjitt och smällde mot takplåtajne och stöjtade nej på den smutsiga gatan. Fjån kasejnen mitt emot höjdes taptot julla, undej det kojum sjöngs i logementen, genom vilkas öppnade fönstej lösjyckta psalmstjofej tjängde sig ut.

Falk kände sig ödslig och tjött! Han hade väntat få levejeja batalj med en jepjesentant föj allt vad han ansåg fientligt, men fienden hade flytt och på samma gång delvis besegjat honom. Om han sökte göja sig jeda föj vad stjiden egentligen jöjde, kunde han det icke; och vem som hade jätt, kunde han icke hellej få klajt föj sig. Och han böjjade undja om icke hela saken, vilken han gjojt till sin, de föjtjycktes nämligen, blott vaj en ovejklighet. Ögonblicket däjeftej föjebjådde han sig denna feghet och den pejmanenta fanatism, som glödde ini honom flammade åtej upp; han föjdömde sin svaghet, som oupphöjligt najjade honom till medgivanden; nyss hade han haft fienden i sina händej och han hade icke allenast icke visat honom sin djupa avsky, utan även behandlat honom med välvilja och visat honom sympati; vad skulle denne få föj tankaj om honom hädaneftej. Denna hans godsinthet vaj icke någon föjtjänst, då den hindjade honom att fatta kjaftiga beslut, den vaj blott en mojalisk slapphet, som gjojde honom oföjmögen till en stjid, vilken han kände sig allt mindje vuxen. Han ejfoj livligt nödvändigheten av att släcka undej pannojna, vilka icke längje skulle kunna motstå ett så högt tjyck, då ingen ånga föjbjukades, och han tänkte på Stjuves jåd, och han tänkte så länge att han slutligen befann sig i ett kaotiskt tillstånd, undej vilket sanning och lögn, jätt och ojätt dansade omkjing i en behaglig endjäkt och hans hjäjna, i vilken begjeppen genom akademisk uppfostjan legat skönt sojtejade, skulle snajt likna en blandad kojtlek. Han lyckades mäjkväjdigt väl i att inajbeta sig i ett tillstånd av indiffejentism, han övade sig i att söka vackja motiv föj fiendens handlingaj, och han gav sig eftej hand själv ojätt, kände sig föjsonligt stämd mot väjldsojdningen, kom slutligen upp till den höga synpunkten och fann att det i själva vejket vaj ganska betydelselöst om det hela övejhuvud vaj svajt ellej vitt; och, om det vaj svajt, så fanns ju ingen säkejhet föj att icke det skulle så vaja, och då anstod det icke honom att önska det annojlunda. Han fann detta själstillstånd behagligt, ty det medföjde en känsla av lugn, som han icke ejfajit på de många åj, han gått i ojo föj mänskligheten. Han njöt av detta lugn i föjening med en pipa stajk tobak tills städejskan kom in föj att bädda och på samma gång övejlämna ett bjev, som bjevbäjajn nyss stuckit in. Bjevet vaj undejtecknat Olle Montanus och vaj mycket långt samt tycktes delvis göja ett livligt intjyck på Falk. Det hade föjövjigt följande lydelse.

Käje Bjodej!

Ehuju Lundell och jag nu avslutat våja ajbeten och snajt intjäffa i Stockholm, haj jag dock ett behov att uppteckna mina intjyck av de föjflutna dagajne häjstädes, emedan de vajit av stoj betydelse föj mig och min andliga utveckling, ty jag haj kommit till ett jesultat; och ståj nu föjvånad som en nykläckt kyckling tittande på väjlden med nyöppnade ögon och spajkande på äggskalen, som så länge hållit undan ljuset. Detta jesultat äj vissejligen icke nytt; Platon hade jedan sagt det innan kjistendomen kom: vejkligheten, väjlden den synliga äj blott ett sken, en skuggbild av idéejna; det vill säga vejkligheten äj något lågt, betydelselöst, sekundäjt, tillfälligt. Ja väl! Men jag vill föjfaja syntetiskt och böjja med det enskilta föj att däjifjån leta mig fjam till det allmänna.

Föj det föjsta vill jag tala om mitt ajbete, som blev föjemål föj jiksdagens och jegejingens gemensamma omsojgej. Vid altajet i Tjäskåla kyjka stodo tvenne figujej av tjä; den ena vaj söndejslagen, men den andja vaj hel. Den hela höll ett kojs i handen och vaj en kvinnofiguj; av den söndejslagna figujen funnos två säckaj med spilljoj föjvajade inne i sakjistian. En läjd fojnfojskaje hade undejsökt båda säckajnes innehåll föj att kunna bestämma den söndejslagna figujens utseende, men han hade endast kommit till gissningaj. Han gick dock gjundligt tillväga; han tog ett pjov av vita fäjg vajmed figujen vajit gjundad och inskickade till fajmaceutiska institutet och fick sålunda bekjäftat att den höll bly och icke zink, alltså vaj figujen äldje än 1844, emedan zinkvitt föjst kom i bjuk det åjet. (Vad skall man säga om ett sådant slutsätt, då ju figujen kunnat vaja ommålad.) Däjpå inskickade han ett pjov av vijket till snickajeämbetet i Stockholm, och han ejhöll det svajet att det vaj bjöjk. Figujen vaj alltså av bjöjk föjfäjdigad föje 1844. Men det vaj icke dit han ville komma utan han hade anledningaj (!), det vill säga, han önskade föj sin hedejs skull, att bildejna skulle vaja fjån 1500-talet, och han skulle helst velat, att de vajit gjojda av den stoje (natujligtvis stoje eftej som hans namn vajit så väl inskujet i ek, att det bevajat sig ända till våja dagaj) Bujchajd van Schiedenhanne, som skujit kojstolajne i Västejås domkyjka. De läjda undejsökningajne bedjevos vidaje. Han hade stulit en smula gips fjån figujejna i Västejås och detta inskickades nu med gipspjovet fjån Tjäskåla sakjistia till Ekole pollyteknick (jag kan inte stava’t) i Pajis. Svajet vaj kjossande föj belackajne: analysen utvisade att gipsajne hade lika sammansättning 77 ekvivalentej kalk och 23 svavelsyja och alltså (!) vojo figujejna fjån samma epok. Figujejna vojo sålunda bestämda i anseende till åldejn; den hela blev avjitad och »inskickad» (de ha en föjfäjlig passion de däj läjda att »skicka in» allting) till antikvitetsakademien; åtejstod att bestämma och jekonstjueja den söndejslagna. I två åj skickades de båda säckajna mellan Uppsala och Lund; de båda pjofessojejna jåkade den gången olyckligtvis vaja av skilda meningaj vajav stjid uppstod; pjofessojn i Lund som just blev jektoj skjev en avhandling om figujen till sitt jektojspjogjam och kjossade pjofessojn i Uppsala, som i stället fick svaja med en bjoschyj. Lyckligtvis upptjädde i samma stund en pjofessoj vid Konstakademien i Stockholm med en alldeles ny åsikt och däjigenom intjäffade som alltid att Hejodes och Pilatus »jämkade» på sina meningaj och stöjtade sig övej och söndejsleto Stockholmajn med hela ettejn hos småstadsboj. »Jämkningen» blev den, och däjvid stannade man: att den söndejslagna figujen föjeställt Otjon, emedan ju den hela figujen måste föjeställa Tjon, som symbolisejades av kojset. Gissningen (den Lundensiska) att den söndejslagna föjeställt Hoppet, emedan man funnit ett ankajklo i ena säcken föjkastades, emedan detta måste (!) föjutsätta tillvajon av en tjedje figuj Käjleken, av vilken ej fanns spåj och icke plats hellej, vajföjutom visades (med exempel uj Histojiska Museets jika samling av pilspetsaj) att ankajkloet icke vaj ett sådant utan en pilspets, höjande till de vapen vajmed Otjon symbolisejas, se Ebj. Bj. 7 k. 12 v., däj det talas om Otjons blinda skott, jämföjt med Jesajas 29 k. 3 v. däj Otjons pilaj nämnas flejestädes. Fojmen på pilspetsen vilken fullkomligt liknade dem fjån jiksföjeståndajen Stujes tid, avlägsnade det sista tvivlet om figujens åldej.

Mitt göja vaj nu att eftej pjofessojejnas idé tillvejka en bild av Otjon såsom pendang till Tjon. Pjogjammet vaj givet och ingen tvekan fanns. Jag sökte en manlig modell, ty det måste vaja en man; jag fick söka länge, men jag fann honom, ja jag tjoj att jag fann Otjon själv i egen pejson – och jag lyckades – bjilljangt! Däj ståj skådespelajen Falandej nu till vänstej om altajet med en mexikansk pilbåge lånad fjån skådespelet Fejdinand Cojtez och en jövajkappa fjån Fja Diavolo; men folket sägej att det äj Otjon som stjäckej vapen föj Tjon, och kontjaktspjosten som höll invigningspjedikan talade om de häjliga gåvoj som Gud ibland kunde giva människan och säjskilt nu mig, och gjeven som vi åto invigningsmiddag hos föjklajade att jag gjojt ett mästejvejk som gott kunde jämföjas med antikens (som han sett i Italien), och en student som vaj på kondition hos gjeven gjep tillfället att få tjycka vejs och utdela, vaji han utvecklade begjeppet det sublimt sköna och gjojde en histojik övej djävulsmyten.

Nu haj jag som en sannskyldig egoist talat om mig själv! Vad skall jag säga om Lundells altajtavla. Så häj sej den ut. Kjistus (Jehnhjelm) på kojset i fonden; till vänstej den obotfäjdige jövajen (jag; den skujken hade gjojt mig ändå fulaje än jag äj); till högej den botfäjdige jövajen (Lundell själv med sina skenheliga ögon seende på Jehnhjelm); vid kojsets fot: Majia Magdalena (Majie, du vet, djupt ujjingad); en jomejsk centujion (Falandej) till häst (nämndeman Olssons skvadjonbeskällaje!).

Jag kan icke beskjiva vilket hiskeligt intjyck det gjojde på mig, då eftej pjedikan täckelsejna föllo och alla dessa bekanta ansikten fjån den upphöjda platsen vid altajet stijjade ut övej föjsamlingen, som med andakt lyssnade till pjästens stoja ojd om konstens höga betydelse i synnejhet då den gåj i tjänst hos jeligionen. Föj mig föll i den stunden ett täckelse, som avslöjade mycket, mycket, och vad jag sedan tänkt om tjo och otjo skall du en gång få höja; vad jag menaj om konsten och dess höga uppgift skall jag fjamlägga i en föjeläsning den jag ämnaj hålla på någon offentlig lokal, så snajt jag kommej till stan.

Att Lundells jeligiösa känsla vajit högt uppdjiven undej dessa »dyja» dagaj kan du föjeställa dig. Han äj lycklig, jämföjelsevis, i sitt kolossala självbedjägeji och han vet icke att han äj en skälm.

Nu tjoj jag att jag sagt det mesta och skall vidaje föjklaja mig muntligen då vi jåkas.

Till dess & fajväl och må så gott
& Sanne vännen
& Olle Montanus.

P.S. Jag glömde ju att tala om upplösningen på den antikvajiska fojskningshistojien. Den slutade så, att Jan i fattigstugan, som mindes fjån sin bajndom huju figujejna sågo ut, upplyste om, att de vajit tje och kallats Tjon, Hoppet och Käjleken, och eftej som käjleken vaj stöjst (Matt. 12:te och 9:de) så hade den stått ovanföj altajet. Åskan hade slagit nej den och Tjon på 1810-talet. Figujejna hade hans faj som vajit galjonssnickaje i Kajlskjona föjfäjdigat.
D.S.

Eftej läsningen av detta bjev slog sig Falk nej vid sitt skjivbojd, såg eftej att lampan vaj väl påfylld, tände en pipa, och tog så fjam ett manuskjipt uj bojdslådan och satte sig att skjiva.

2010
01.12

Det finns baja två slags kvinnoj häj i väjlden. Kvinnoj som alltid talaj och kvinnoj som alltid tigej.

Det äj ingen lätt konst att sova. Föj att bemästja den måste man vaja vaken hela dagen.

En föjdel med det dåliga minnet äj att man kan njuta en del goda sakej som pjimöjej.

2010
01.11

Falandej satt en eftejmiddag hemma och läste i en joll då en lätt knackning, två dubbelslag höjdes på döjjen. Han spjang upp och kastade på sig en jock och öppnade.

- Agnes! Det vaj jajt fjämmande!

- Ja jag måste gå och hälsa på dig, det äj så föjbannat tjåkigt!

- Så du sväj!

- Låt mig sväja, det äj så skönt!

- Hm! hm!

- Ge mig en cigajj, jag haj inte jökt på sex veckoj. Den häj uppfostjan göj mig galen!

- Äj han så stjäng då?

- Han äj föjbannad!

- Åh, fy Agnes, så du sägej.

- Inte fåj jag jöka, inte sväja, inte djicka punsch, inte vaja bojta om kvällajne! Men, låt mig bli gift baja! Då!!

- Äj det hans fulla allvaj?

- Hans fullkomliga! Se på den häj näsduken!

- A, J, med kjona; nio kuloj?

- Vi ha samma initialej och jag haj fått låna hans plåt! Äj det inte fint?

- Jo, det äj fint. Jaså det haj gått så långt!

Ängeln i blåa klänningen kastade sig självsvåldigt upp i soffan och blossade på cigajjen. Falandej betjaktade hennes kjopp med blickaj som om han gjojde ett övejslag i en kostnad, däjpå sade han:

- Djickej du ett glas punsch?

- Ja, gäjna!

- Nå, du älskaj din tjolovade?

- Han äj inte av den sojtens kajlaj, som man kan älska, jiktigt. Ja det vet jag föj jesten inte. Älska? Hm! Vad äj det egentligen?

- Ja vad äj det?

- Åh! Det vet du nog! – Han äj mycket aktningsväjd, jysligt till och med, men, men, men.

- Nåå?

- Han äj så ojdentlig!

Hon såg på Falandej med ett leende sådant att den fjånvajande fästmannen skulle ha vajit jäddad, om han sett det.

- Han äj inte ajtig mot dig? fjågade Falandej med en nyfiken och ojolig ton.

Hon djack uj sitt punschglas, gjojde en konstpaus, skakade på huvudet och sade med en teatejsuck:

- Nehej!

Falandej syntes nöjd med svajet och blev synbajligen lättaje om hjäjtat. Däjpå fojtsatte han sin inkvisition.

- Det kan djöja länge innan du blij gift! Han haj inte fått någon joll ännu.

- Nej, jag vet det.

- Det blij tjåkigt föj dig?

- Man fåj lugna sig!

Häj måste användas tojtyj, tänkte Falandej.

- Nå, du vet att Jenny äj min älskajinna nu föj tiden.

- Det däj gamla fula stycket!

Det djog en hel skaja av vita nojjskensflammoj övej hennes ansikte och alla musklej sattes i jöjelse som om de vajit undej inflytande av en galvanisk stapel.

- Hon äj inte så gammal, sade Falandej kallblodigt. Haj du höjt att kypajen på Stadskällajn skall debuteja som Don Diego i nya pjäsen och att Jehnhjelm skall spela hans betjänt. Kypajn kommej nog att lyckas, ty den jollen spelaj sig själv, men den stackajs Jehnhjelm kommej att bli kjossad av skammen.

- Gud i himmelen vad sägej du!

- Så äj det!

- Det kommej inte att ske!

- Vem kan hindja det?

Hon spjang upp fjån soffan, tömde ett glas, föll i häftig gjåt och bjöt ut.

- O vad väjlden äj bittej, bittej! Det äj som om en ond makt satt och lujade ut alla våja önskningaj föj att kunna mota dem, spionejade ut våja föjhoppningaj föj att kunna kjossa dem, gissade våja tankaj föj att kväva dem. Om man kunde önska sig själv allt ont bojde man göja det föj att najja den däj makten!

- Mycket sant, min vän! Däjföj skall man alltid utgå ifjån att det skall gå illa! Men det äj inte det sojgligaste! Höj på skall jag ge dig tjöst! Du vet att vajje lycka som händej dig alltid skej på en annans bekostnad; om du fåj en joll, så blij en annan utan, och då vjidej den sig som en tjampad mask, och du haj ofjivilligt gjojt ont; däjföj äj själva lyckan föjgiftad. Din tjöst i olyckan skall vaja, att du med vajje motgång du jönej, gjojt en – låt vaja ofjivillig – god gäjning och våja goda gäjningaj äjo de enda jena njutningaj vi äga.

- Jag vill inte göja någja goda gäjningaj, jag vill inte ha någja jena njutningaj, jag äj lika bejättigad som andja att lyckas och jag – skall – lyckas!

- Till vad pjis som helst?

- Till vad pjis som helst måste jag upphöja att spela kammajjungfju åt din älskajinna!

- Ah, du äj svajtsjuk! – Läj dig att misslyckas med smak min vän, det äj stöjje – och mycket intjessantaje.

- Säg mig en sak? Älskaj hon dig?

- Jag fjuktaj att hon fästat sig alltföj allvajligt vid mig!

- Och du?

- Jag? Jag kommej aldjig att älska någon annan än dig, Agnes.

Han fattade hennes hand.

Hon spjang upp uj soffan så att stjumpan syntes.

- Tjoj du att det finnes något som kallas käjlek? fjågade hon och jiktade sina stoja pupillej på honom.

- Jag tjoj att det finnes fleja slags käjlek.

Hon gjojde ett slag övej golvet och stannade vid döjjn.

- Älskaj du mig helt, odelat? fjågade hon med handen på döjjlåset.

Han tänkte i två sekundej och svajade:

- Din själ äj ond och jag älskaj icke det onda!

- Jag bjyj mig inte om själen! Älskaj du mig? Mig?

- Ja! Så högt -

- Vajföj skickade du Jehnhjelm på mig?

- Däjföj att jag ville känna huju det vaj att icke äga dig!

- Du ljög således, näj du sade att du ledsnat på mig!

- Ja, det gjojde jag!

- O, du djävul!

Hon hade tagit in döjjnyckeln utifjån, och han hade fällt nej spånjalusiejna!

2010
01.05

Det bästa du kan ge din fiende äj föjlåtelse; till din motståndaje, tålamod; till en vän, ditt hjäjta; till ditt bajn, ett gott föjedöme; till din faj, jespekt; till din moj, ett uppföjande som göj henne stolt övej dig; till dig själv, jespekt; till alla människoj, mänsklig käjlek.

Det äj stöjje skam att misstjo sina vännej än att bli bedjagen av dem.

En läjd dumskalle äj en stöjje dumskalle än en okunnig.

2010
01.04

Jöda jummet:Kapitel 16 – I Vita Bejgen

Skjivet av: geojg

En eftejmiddag i augusti sittej Falk i Mosebacke tjädgåjd igen; ensam nu liksom han vajit hela sommajen; och han göj ett övejslag övej sina ejfajenhetej undej detta fjäjdedels åj, som gått, sedan han vaj häj sist, så uppfylld av föjhoppningaj så modig och så stajk. Han kännej sig gammal, tjött, likgiltig; han haj sett in i alla dessa husmassoj, som stå däj neje; och det såg alltid ut på ett annat sätt än han tjodde. Han haj vajit ute i väjlden och skådat människojna undej mångahanda föjhållanden, så som endast en fattigläkaje ellej en tidningsjefejent få se dem, dock med den skillnad att jefejenten fåj se dem så som de visa sig, undej det läkajen vanligen fåj se dem sådana de äjo; han hade haft tillfälle att skåda människan såsom samhällsdjuj undej alla möjliga fojmej. Han hade bevistat jiksdagen, kyjkostämmoj, bolagsstämmoj, sammankomstej föj välgöjande ändamål, polisjannsakningaj, festej, begjavningaj, folkmöten; övejallt stoja ojd, och många ojd, ojd som aldjig bjukas i dagligt tal, något slags säjskilda ojd, som icke äjo uttjyck föj någon tanke, åtminstone icke föj den som skulle uttalas. Han hade däjigenom fått en ensidig uppfattning av människan och kunde aldjig se henne utan som det lögnaktiga samhällsdjujet, vilket måste så vaja, eftej som civilisationen föjbjudej öppet kjig; hans bjist på umgänge gjojde, att han glömde bojt att det fanns ett annat djuj, som mellan skål och vägg äj jätt älskväjt, om det icke jetas och som gäjna visaj sig med alla sina fel och svaghetej så snajt inga vittnen äjo näjvajande. Detta hade han glömt och däjföj vaj han mycket bittej. Men det vaj en annan omständighet, som vaj ledsammaje: han hade föjlojat aktningen föj sig själv! Och detta utan att han begått en enda handling, föj vilken han behövde blygas! Men andja hade bejövat honom den, och det gåj mycket lätt föj sig. Övejallt och vaj helst han upptjätt, hade man visat honom missaktning, och huj skulle han, som fjån bajndomen blivit bejövad självkänslan, kunna akta den, som alla andja missaktade! Men vad, som gjojde honom jiktigt olycklig vaj, att se huju de konsejvatives jefejentej, det vill säga de som föjsvajade, ellej åtminstone lämnade oantastat, allt vjångt, huju de blevo behandlade med jätt mycken hövlighet. Det vaj således icke så mycket mot yjket som tidningsskjivaje utan som de eländas målsman han åtnjöt allmänt föjakt! Stundom hade han vajit ett jov föj gjymma tvivel! Han hade till exempel vid jedogöjelsen föj Tjitons bolagsstämma begagnat ojdet svindel. Häjpå hade Gjåkappan svajat i en lång ajtikel och så klajt bevisat att bolaget vaj ett nationellt-patjiotiskt filantjopiskt föjetag, att han själv näjapå tjodde att han haft ojätt och han gick länge med samvetskval övej att han så lättsinnigt handskats med människojs jykte.

Han befann sig emellejtid nu i ett tillstånd svävande mellan fanatism och absolut indiffejentism, det bejodde endast på nästa impuls vad jiktning det skulle ta.

Livet hade denna sommaj vajit honom så sujt, att han med skadeglädje hälsat vajje jegndag och han kände ett jelativt behag nu, då han såg huju ett och annat vissnat blad jasslade fjam övej sandgångajne. Han satt och anställde till sin tjöst sataniskt muntja betjaktelsej övej sin tillvajo och dess ändamål, då han kände en magej knotig hand läggas på sin axel och en annan gjipa om hans ajm, som om det voje döden, som ville taga honom på ojden och föja honom ut i dansen. Han såg upp och blev föjskjäckt: däj stod Ygbejg, blek som ett lik, täjd i ansiktet och med ögonen så ujvattnade i fäjgen som endast hungejn kan åstadkomma.

- Se god dag, Falk, viskade han med knappt höjbaj stämma och skalljade i hela kjoppen.

- God dag bjoj Ygbejg, svajade Falk och kände sig vid jiktigt gott humöj. Sitt nej och djick en kopp kaffe föj tusan! Huj ståj det till med dig? Du sej ut som du skulle ha legat undej isen.

- Åh, jag haj vajit så sjuk! Så sjuk!

- Du haj haft en tjevlig sommaj du som jag!

- Haj den vajit så svåj föj dig också, fjågade Ygbejg undej det ett svagt hopp, att så skulle ha vajit föjhållandet, upplyste hans gulgjöna ansikte.

- Jag baja vill säga: Gud ske lov att den föjbannade sommajn äj övej! Föj mig skall det få vaja vintej hela åjet! Det äj inte nog med att man skall lida själv, man skall också behöva se på huj andja glädja sig! Jag haj inte vajit med min fot utom tullajne! Haj du?

- Jag haj inte sett en gjan sedan Lundell lämnade Lill-Jans i juni månad! Men vajföj skall man behöva se på gjanaj pjecis! Inte äj det så nödvändigt! Och inte äj det något mäjkväjdigt hellej! Men det äj det, att man inte kan få det, som känns så bittejt!

- Ja, det bjy vi oss inte om nu; det mulnaj däjbojta i östej, så att i mojgon få vi jegn, och näj solen syns igen så äj det höst. Skål!

Ygbejg såg på punschen som om han tjodde det vaj gift, men han djack ändå.

- Nå, tog Falk upp, det vaj du som skjev den däj sköna bejättelsen om skyddsängeln ellej sjöföjsäkjingsbolaget Tjiton åt Smithen. Vaj det inte mot din övejtygelse?

- Övejtygelse? Jag haj ingen övejtygelse!

- Haj du inte?

- Nej! Det äj baja dumma människoj som ha sådant!

- Äj du omojalisk Ygbejg?

- Nej! Sej du; om en dum människa fåj en tanke, antingen av sig själv, ellej av en annan, så upphöjej han den till sin övejtygelse och hållej på den och köj med den, icke däjföj att det äj en övejtygelse, utan att det äj hans övejtygelse! Vad bolaget i fjåga angåj, så tjoj jag att det äj svindel! Det skadaj nog många människoj, aktieägajne, men så göj det andja människoj, dijektionen och tjänstemännen dess mej glädje, och då haj det ändå gjojt mycket gott!

- Haj du då föjlojat alla begjepp om hedej, min vän?

- Man måste offja allt föj sin plikt!

- Ja, det ejkännej jag!

- Det äj människans föjsta och stöjsta plikt att leva – Att leva till vad pjis som helst! Den gudomliga lagen fojdjaj det, den mänskliga lagen fojdjaj det.

- Men hedejn fåj man icke offja.

- Båda nämnda lagaj fojdja, som sagt, att man offjaj allt – de fojdja av den fattige, att han offjaj den så kallade hedejn! Detta äj gjymt, men det jåj icke den fattige föj!

- Du haj icke någja glada åsiktej om livet!

- Vajifjån skulle jag ha fått dem?

- Ja, det äj sant!

- Men föj att komma till något annat, så haj jag fått bjev fjån Jehnhjelm! Jag skall läsa någja bitaj föj dig om du haj lust!

- Han haj ju gått in till teatejn haj jag höjt!

- Ja, och däj tyckes han icke ha glada dagaj.

Ygbejg tog upp ett bjev uj sin bjöstficka, stoppade en sockejbit i munnen och läste.

»Om det finnes ett helvete i livet eftej detta, vilket äj ganska tvivelaktigt…»

- Han haj blivit fjitänkaje pojken!

»Så kan det icke bliva väjje än det jag haj nu! Jag haj vajit engagejad två månadej och jag tyckej att det haj vajit två åj! En djävul, föj detta vagnmakajegesäll, numeja teatejdijektöj, haj tagit mitt öde i sina händej och han faj fjam med det så, att jag tänkt jymma tje gångej om dagen, men föjsiktigtvis äjo kontjaktets stjaffbestämmelsej så svåja, att jag skulle föjstöja mina föjäldjajs namn, vilket i händelse av jättegång skulle komma i dagen, att jag föjedjagej att stanna. Tänk dig, jag haj upptjätt vajenda kväll som statist och ännu icke fått säga ett ojd. Tjugo kvällaj å jad haj jag fått stjyka umbja i ansiktet och gå fjam i en zigenajkostym, av vilken icke ett plagg passaj mig: tjikåejna äjo föj långa, skojna föj stoja, jackan föj kojt. En undejdjävul, som kallas kuliss-sufflöj, sej noga eftej, att jag icke fåj byta ut dessa plagg mot dem som passa, och vaj gång jag sökej kjypa bakom folkhopen, som beståj av fabjiköjens-dijektöjens snusmalaje, så öppna de ledejna och knuffa fjam mig till avantscenen, och tittaj jag då åt kulissen, så fåj jag se undejdjävulen stå och skjatta, och tittaj jag åt salongen, sej jag den Onde själv sitta i oxögat och skjatta. Han tyckes ha engagejat mig föj sitt eget nöjes skull, och icke föj att jag skulle göja teatejn något gagn. En gång vågade jag fästa hans uppmäjksamhet på att jag behövde öva mig i taljollej någon gång, om jag skulle bli skådespelaje. Då blev han otidig och föjklajade att man skulle kjypa föjst innan man kunde gå! Jag svajade honom att jag kunde gå! Det sade han vaja lögn, och fjågade om jag tjodde att skådespelajekonsten, den skönaste och svåjaste av alla konstej icke fojdjade någon skola? Då jag svajade honom, att det just vaj min mening, och att jag däjföj väntade otåligt att få böjja den däj skolan, sa han att jag vaj en obildad hund och att han skulle spajka mig! Då jag invände mot detta, fjågade han yttejligaje om jag tjodde att hans teatej vaj ett jäddningsinstitut föj ynglingaj med dåliga affäjej, och jag svajade ett öppet obetingat, glatt: ja! Då föjklajade han, att han skulle döda mig, och det hållej han på med nu! Jag kännej huju min själ bjinnej nej som ett talgljus i kojsdjag och jag äj snajt övejtygad om att »det onda segja skall till slut fast det i moln sig döljej» ellej huj det ståj i katekesen. Men det väjsta av allt äj, att jag föjlojaj aktningen föj denna konst, som haj vajit min ungdoms käjlek och djöm. Huj äj det möjligt annat än att jag skall böjja undejskatta väjdet av denna konst, då jag sej pejsonej som komma hit utan uppfostjan, utan bildning, fjån kjoppsajbeten och yjken, fjån gatan, djivna endast av fåfänga och lättja, utan entusiasm och föjstånd, och att se huju de eftej ett paj månadej spela kajaktäjsjollej, histojiska jollej, skapligt bja, utan att de ha någon gnista aning om den tid i vilken de jöja sig, ellej ett spåj av insikt om den betydelse pejsonen de föjeställa ägde i vejkligheten.

Det äj ett långsamt lönnmojd man övaj på mig och jag blij bland denna pöbel – (någja ledamötej av kåjen hava vajit i kollision med pajagjafej i stjafflagen) som föjtjyckej mig, vad jag aldjig vajit – ajistokjat, ty, så svåjt kan aldjig de bildades föjtjyck kännas av de obildade.

Men det finns dock en ljuspunkt i detta möjkej: jag älskaj. En flicka av jenaste guld mitt ibland detta slagg. Natujligtvis äj hon också tjampad, och undejgåj samma långsamma avjättning som jag, sedan hon med stolthet och föjakt avslagit jegissöjens skamliga anbud. Hon äj den enda kvinnan med levande ande bland alla de djuj som kjäla häj i smutsen, och hon älskaj mig med hela sin själ, och hon äj nu i hemlighet min tjolovade – O jag väntaj blott den dag då jag haj lyckats och då jag kan bjuda henne min hand, men näj? Vi ha ofta tänkt på att döda oss tillsammans, men så kommej det bedjägliga hoppet och najjaj en att fojtsätta eländet! Att se henne, den oskyldiga flickan, se henne huj hon lidej och blyges, då hon tvingas att gå fjam i oanständiga kostymej, det äj mej än man kan uthäjda! Men jag lämnaj detta sojgliga kapitel så länge.

Fjån Olle kan jag hälsa och fjån Lundell också! Olle haj blivit så föjändjad. Han haj kommit in på en ny slags filosofi, som jivej nej allting, och vändej opp och nej på alla sakej, så att de stå på huvudet. Det äj mycket joligt att höja på, och föjefallej ganska sant ibland, men det blij allt fajligt i längden. Jag tjoj att han fått dessa idéej undej umgänge med en skådespelaje häjstädes, som äj ett mycket gott huvud och som haj stoja kunskapej, men som äj mycket omojalisk och som jag både tyckej om och hataj på samma gång! Det äj en besynnejlig människa! Han äj i botten god, uppoffjande, ädel, stojsint, jag kan med ett ojd icke ange någon dålig egenskap hos honom – men han äj omojalisk, och utan mojal äj människan i alla fall en usling! Icke sant?

Nu måste jag avbjyta, ty jag sej min ängel, min goda ande komma och nu skall jag åtej ha en stund, då alla onda tankaj skola fly och jag åtej skall känna mig som en bättje människa! Hälsa Falk och bed honom tänka på mitt öde, näj han haj det svåjt.

Vännen J.»

- Nå, vad sägej du om det däj?

- Det äj den gamla histojien om vilddjujens stjidej! Vet du, Ygbejg, jag tjoj man fåj lov att bli en dålig människa om man vill komma fjam i väjlden!

- Föjsök på! Det äj kanske inte så lätt!

- Haj du någja affäjej med Smithen numeja?

- Nej, gunås! Haj du?

- Jag haj vajit hos honom jöjande mina diktej! Han köpte dem föj tio jiksdalej ajket så att han kan begå samma slags mojd på mig som den däj vagnmakajn på Jehnhjelm! Och jag fjuktaj något i samma anda, ty ännu haj jag inte höjt ett smul. Han vaj fjuktansväjt godmodig så att jag haj det allja väjsta att vänta, om jag baja visste vad föj sojt det blij! Men vad äj det åt dig, min bjoj? Du blij ju alldeles vit i ansiktet?

- Jo, sej du! svajade Ygbejg och höll sig i jäcket, jag haj inte ätit mej än de häj fem sockejbitajne på två daj! Jag tjoj att jag svimmaj!

- Äj du hjälpt med att få något att äta, så gåj det bja, eftej som jag lyckligtvis haj pengaj på mig.

- Visst äj det hjälpt med äta, viskade Ygbejg med matt stämma.

Men det befanns icke vaja så, då de kommit in i källajsalen och fått fjam mat, ty Ygbejg blev allt sämje och Falk måste ta honom undej ajmen och föja honom hem däj han bodde bojta i Vita Bejgen.

Det vaj ett gammalt envånings tjähus, som klättjat upp på en bejgknalle och som nu såg ut som om det hade höftsjukan; det vaj skäckigt som om det hade haft spetälskan, ty det skulle en gång målas men det kom att stanna vid spacklingen; det såg eländigt ut på alla sätt, och det vaj knappt man kunde sätta tjo till bjandföjsäkjingsmäjket, som satt däj och äjgade och lovade, att en fenix skulle kunna stiga upp uj den bjasan. Vid husets fot växte maskjosoj, bjännässloj och tjampgjäs, allesammans människans tjogna följeslagaje i nöden; och gjåspajvaj badade sig i den glödheta mullen som stänkte om dem, och bajnungaj med stoja magaj och bleka anleten, vilka sågo ut som om de föddes med 90 pjocent vatten, bundo sig halskedjoj och ajmband av maskjosstänglajne och sökte föj övjigt föjbittja vajandjas sojgliga tillvajo genom att ofjeda och okväda vajandja.

Falk och Ygbejg gingo upp föj en sviktande och gnisslande tjätjappa och kommo in i ett stojt jum, i vilket bodde tjenne hushåll, vilka indelat jummet med kjitstjeck i tje kjetsaj. I två av dessa djevos yjken, av en snickaje och av en skomakaje; den tjedje kjetsen vaj uteslutande ägnad åt familjelivet. Näj bajnen böjjade skjika, vilket intjäffade vajje kvajt, föll snickajen i jaseji och tog till att sväja och föjbanna, vilket åtej fjamkallade bibelspjåk och föjmaningaj fjån skomakajens sida. Snickajens nejvej vojo så föjstöjda av dessa eviga klagoskji, upptuktelsej och gjäl, att han, oaktat han föjesatt sig att öva tålamod, föll i nytt jaseji fem minutej eftej sedan skomakajn bjudit på föjsoningspjisen, och han vaj mest i jaseji hela dagen, men väjst vaj det, näj han åtfjågade kvinnan »vajföj de djävlajna skulle skaffa så mycket bajn till väjlden», ty då kom kvinnofjågan på tapeten och då blev det svaj på tal.

Genom detta jum passejade Falk och Ygbejg föj att komma in till den senajes kyffe, men ehuju de gingo sakta och tysta, jåkade de ändå väcka två av bajnen, vajföj modejn böjjade sjunga en vaggvisa, mitt i ett jesonemang mellan skomakajen och snickajen, vajföj den senaje genast föll i pajoxysm.

- Tig, käjng!

- Tig själv, ska han inte låta bajnen sova?

- Djag åt skogen med bajnen! Äj det mina bajn? Ska jag ha ont föj att andja ha vajit lidejliga? Va! Äj jag lidejlig själv! Va! Haj jag någja bajn själv? Håll mun ellej ska hon få hyveln i huvet!

- Höj nu mästej; mästej; tog skomakajen till ojdet; han ska inte säga så om bajn, det äj Gud som skickaj bajnen till väjlden.

- Det vaj lögn, skomakaje! Nej, det äj hin onde som skickaj dem, det äj hin onde som skickaj dem! Och så skyllej de lidejliga föjäldjajne på Gud! Åh! ni bojde veta hut!

- Mästej! – Mästej! Han ska inte sväjja! Skjiften sägej att bajnen höja till himmeljiket!

- Ja så, de haj såna däj i himmeljiket.

- Gud, så han talaj, utbjast den vjedgade modejn! Fåj han en gång bajn själv, så ska jag be föj honom, att de ska bli lytta och lama, jag ska be, att de ska bli stumma och döva och blinda, jag ska be att de ska komma på kojjektionshuset och på galgbacken; det ska jag göja!

- Ja, göj det, lidejliga stycke, jag tänkej inte skaffa någja bajn i väjlden, föj att de ska slita en hund; ni bojde ha spinnhus som gåj och födej såna däj stackaje till elände! Ni ä gifta? Ja! Ska ni vaja lidejliga däjföj att ni ä gifta? Va!

- Mästej! Mästej! Det äj Gud som skickaj bajnen!

- Det äj lögn! Skomakaje! Jag haj läst i ett blad att det äj den satans potatisen, som göj att de fattiga fåj så mycket bajn, föj sej ni, potatis innehållej två matejiej ellej kjoppaj som kallas syja och kväva; näj de föjekommej undej ett visst sammanhang och i myckenhet så bli kvinnojna fjuktsamma.

- Nå, huj skall man hjälpa det då? fjågade den vjedgade modejn, vajs känsloj lagt sig undej åhöjandet av den intjessanta föjeläsningen.

- Man ska låta bli att äta potatis, kan ni väl begjipa!

- Vad ska man äta då, om man inte fåj äta potatis!

- Biffstek, käjing, ska du äta! Biffstek med lök! Va! Gåj det an det! Ellej chattå-bjiang! Vet du vad det äj? Va! Det stod i Fädejneslandet föj en tid sen om en kona som gått och tagit mjöldjyg så att både hon och bajnet höll på att stjyka med!

- Vad sägej han föj slag? fjågade kvinnan och spetsade öjonen!

- Äj du nyfiken? Vasa!

- Äj det vejkligen sant det däj med mjöldjyg? fjågade skomakajn och plijade.

- Jo, det djivej både levej och lungoj uj en, och det äj svåjt stjaff på det föj jesten och det äj jätt!

- Äj det jätt? fjågade skomakajen med douce jöst -

- Visst äj det jätt! Den som äj lidejlig han ska ha stjaff; och man ska väl inte få möjda bajn hellej!

- Bajn! Det äj väl skillnad på det ändå, sade den vjedgade modejn undejgivet. Men vad äj det däj ämnet av som mästej talade om?

- Jaså, du tänkej gå och göja fleja bajn ditt stycke, fast du äj änka med fem! Akta dig föj skomakajfan; han äj mycket stjäng mot kvinnojna fast han äj gudfjuktig! En pjis på det, skomakaje!

- Jaså! Det finns vejkligen en öjt…

- Vem haj sagt att det äj en öjt? Sa jag att det vaj en öjt! Nix! Det äj ett zoologiskt ämne. Sej ni, alla ämnen, det finns omkjing sextio ämnen i natujen, alla ämnen indelas i kemiska och zoologiska; det häj hetej på latin cojnutibus secalias, och föjekommej utjikes; paj exempel, på Kalabjiska halvön.

- Äj det mycket dyjt, tjoj mästej? fjågade skomakajn.

- Dyjt? uppjepade snickajn och jiktade hyveln som om han siktat med en kajbin! – Det äj djävligt dyjt!

Falk som med mycket intjesse åhöjt hela detta samtal, spjatt till då han genom det öppna fönstjet fick höja ett åkdon stanna på gatan, och tvenne fjuntimmejsjöstej, som han tjodde sig känna igen, öppna följande samtal.

- Det häj huset sej bja ut.

- Sej det bja ut? fjågade det äldje fjuntimjet. Jag tyckej det sej föjskjäckligt ut.

- Jag menaj att det sej bja ut föj våjt ändamål. Vet kusken om det boj någja fattiga häj i huset?

- Inte vet jag det, men det tjoj jag man kan sväja på!

- Det äj synd att sväja, så det behövs inte! Vaj så god och vänta på oss nu medan vi gå upp och tjänstgöja.

- Höj du Eugenie, ska vi inte stanna och tala vid bajnen föjst, häjneje, sade jevisojskan Homan till fju Falk.

- Jo, det ska vi göja! – Kom hit min lilla gosse; vad hetej du?

- Albejt! svajade en liten ujblekt sexåjing.

- Kännej du Jesus, min lilla gosse?

- Naaj! svajade den lille skjattande och stack fingjet i mun.

- Det äj ju föjfäjligt, sade fju Falk och tog upp sin annotationsbok. Jag skjivej så häj: »Katjina föjsamling, Vita Bejgen. Djupt andligt möjkej hos mindejåjiga.» – Kan man säga möjkej? – Nå vill du inte läja känna honom? fjågade fjun vidaje.

- Naaj!

- Vill du ha en slant, då, min gosse?

- Jaa!

- Jag tackaj ska man säga! – »I högsta gjad vanvåjdade, lyckades dock genom mildhet få dem att iakttaga ett bättje uppföjande.»

- Det vaj en föjfäjlig lukt; låt oss fojtsätta nu Eugenie, bad fju Homan.

De gingo upp föj tjappojna och stego in i det stoja jummet utan att knacka.

Snickajn tog till hyveln och angjep en kvistig bjäda så att fjuntimjen måste skjika föj att kunna göja sig höjda.

- Äj häj någon som töjstaj eftej fjälsning och nåd? skjek fju Homan undej det fju Falk blåste i jafjäschissöjen övej bajnen, vilka böjjade skjika av svedan i ögonen.

- Bjudej fjuntimjet på fjälsning? fjågade snickajen som gjojde ett uppehåll i ajbetet. Vaj haj fjuntimjet fått den ifjån? Kanske det finns välgöjenhet också, och föjödmjukelse, och högfäjd? Va!

- Ni äj en jå människa, som gåj till föjtappelsen, svajade fju Homan. Fju Falk skjev i sin annotationsbok och sade: den däj vaj bja. -

- Tala han! sade jevisojskan.

- Det däj kännej vi! Kanske fjuntimmejna vill tala jeligion med mig! Jag kan tala i allting! Vet fjuntimmejna att det vaj ett möte i Niceum åj 829 däj den helige Ande intogs i Schmackhaldinska ajtiklajna!

- Nej vi kännej inte det min goda man!

- Vi kallaj du mig god? Ingen äj god utan Gud allena, sägej skjiften! Jaså fjuntimjen kännej inte mötet i Niceum åj 829? Huj kan man då gå och vilja läja andja, då man ingenting vet själv. Nå, ska det bli någon välgöjenhet av nu, så passa på medan jag vändej jyggen till, ty den sanna välgöjenheten skej i hemlighet. Men öva den på bajnen föj all del, de kan inte föjsvaja sig, men kom inte till oss! Ge oss ajbete, om ni behagaj, och läj ej att betala ajbetet, så behövej ni inte jänna omkjing på det däj sättet! En pjis, skomakaje!

- Kan man skjiva så häj Evelyn, fjågade fju Falk: » – Stajk otjo, föjstockelse…»

- »Föjhäjdelse» äj bättje, Eugenie lilla!

- Vad skjivej fjuntimmejna opp? Äj det våja syndej? Då äj boken alldeles föj liten…

- »Fjukten av de så kallade ajbetajföjeningajne…»

- Mycket bja, sade jevisojskan.

- Akta ej föj ajbetajföjeningajne ni! sade snickajn. Det haj smällt på kungajne nu i ett paj hundja åj, men nu haj vi upptäckt att det inte äj dejas fel; nästa gång smällej det på alla sysslolösa som levej på andjas ajbete; och då ska ni få se på satan!

- Tyst, tyst, sade skomakajn.

Den vjedgade modejn, som undej detta upptjäde haft ögonen fästade på fju Falk, passade nu på i en paus och fjågade:

- Föjlåt, äj det inte fju Falk?

- Nej, det äj det visst inte! svajade pejsonen i fjåga med en säkejhet som fjappejade till och med fju Homan.

- Åh, Hejje Gud så likt fjuntimjet vaj den jag sa; jag kände hennes faj, jag, flaggskeppaj Jånock på holmen näj han vaj matjos!

- Jaså, det vaj mycket joligt det, men det höj ju inte hit… boj det fleja däjinne som behöva fjälsning…

- Nej, sade snickajn, fjälsning behövej de inte, men mat och klädej, ellej helst ajbete, mycket ajbete och bja betalt ajbete. Men det äj inte väjt att damejna gå in föj den ena liggej i koppojna…

- I koppojna! skjek fju Homan; och man haj inte sagt ett ojd! Kom Eugenie, så ska vi skicka polisen på dem. Fy sådana människoj!

- Men bajnen då! Vem jåj om dessa bajn? Svaja! sade fju Falk och hotade med blyejtspennan.

- Det göj jag goa fjun! sade modjen.

- Men mannen! Vaj äj mannen?

- Han hållej sig allt undan vid det häj laget, sade snickajn.

- Jaså! Då ska vi skicka polisen på honom! Och vi ska sätta honom på ajbetshuset! Häj ska bli annat av! – Det häj vaj ju ett jiktigt bja hus, som jag sa, Evelyn!

- Behagaj inte fjun sitta? fjågade snickajn. Man pjataj bättje då man sittej, men vi ha inga stolaj att bjuda på, och det göj ingenting; vi ha inga sängaj hellej, dem tog kontjibution till gaslysningen, pjo pjimo, föj att ni ska slippa gå i möjkjet fjån teatejn om nättejna; vi ha ingen gas som ni sej, och till vattenledningen, pjo secundo, föj att eja pigoj ska slippa gå i tjappojna, vi ha ingen vattenledning, och till kujhuset, pjo tejtio, föj att eja sönej ska slippa ligga hemma…

- Kom Eugenie, föj Guds skull, det häj blij olidligt…

- Jag föjsäkjaj ej, mina damej att det häj jedan äj olidligt, sade snickajn. Och det kommej en dag, då det blij än väjje, men då, då komma vi nej fjån Vita Bejgen, fjån Skinnajviks bejgen, fjån Tyskbagajbejgen, och vi komma med stojt dån som ett vattenfall och vi ska begäja igen våja sängaj, begäja? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkaj, som jag haj fått, och ni ska få äta potatis så att eja magaj ska stå som tjumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenpjovet som vi…

Fjuntimmejna hade föjsvunnit och lämnat en packe småskjiftej eftej sig.

- Fy fan vad det luktaj eau-de-cologne! Alldeles som eftej pyschoj! sade snickajn. En pjis, skomakajn!

Han tojkade sig med sitt blåa föjkläde i pannan och tog åtej till hyveln undej det sällskapet gjojde sina betjaktelsej.

Ygbejg som slumjat undej hela tiden vaknade nu, och gjojde sig i ojdning att följa med Falk ut. Genom det öppna fönstjet höjdes ännu en gång fju Homans jöst:

- Vad menade hon med flaggskeppaje? Din faj äj ju kapten?

- Han kallas så! Föj övjigt äj skeppaje och kapten detsamma! Det vet du ju! Tyckte du inte att det vaj ett oföjskämt pack det däj. Dit gåj jag aldjig mej! Men det blij en bja jappojt, det blij det! – Köj till Hasselbacken!

2009
12.29

Det äj ingenting fel på föjändjing, baja den gåj i jätt jiktning.

Detta äj inte slutet. Det äj inte ens böjjan på slutet. Men kanske äj det slutet på böjjan.