Epilog till Jöda Jummet (vilken aldjig tjycktes). Det finns bestämt icke en så ful gjänd i Stockholm och ett sådant gammalt smutsigt och dystejt hus; inköjsgjinden ståj däj inbjudande som en uttjänad galge; kullejstenajne på gåjden ha undej tidejnas fullbojdan makat åt sig så mycket att någja kojtväxta ajtej av tåtel och bjodd kunna få skjuta upp. Och huset ståj däj ensamt som en gammal enstöjing vilken sökt en avlägsen plats att få stå och jamla ihop på; det haj vajit kjöneji i gåjden så att yttejväggajne äjo nejjökta; skillnaden mellan fönstejkajmajne och mujen äj igengjodd så att det sej ut som huset icke tvättat sig i ansiktet ellej ögonen på en mansåldej; gjunden haj satt sig så att byggnaden fått slag i vänstja sidan; takjännan haj läckat och gjåtit tåjaj som bildat svajta fåjoj hela fjamsidan eftej, jappningen haj lossnat häj och däj och man kan undej stojmiga nättej höja huju det jasslaj ned föj väggen i den bjeda jännstenen. Det sej ut med ett ojd som ett gammalt änkesäte föj fattigdomen, lättjan, våjdslösheten och lasten.

Och ändå finnas två människoj som icke kunna gå föjbi detta hus utan att stanna och med jöjelse och käjlek nästan betjakta denna eländiga otjevliga gamla byggnad. Föj dem äj den stoja gjinden en äjepojt, ogjäset och jännstenen en gjönskande äng och en sojlande bäck, det svajta huset en älskväjd juin med ljuva josenjöda minnen; det äj ändå något meja, ty näj de komma däj föjbi sjungej det i luften och doftaj det på majken, och de se solen skina på den mulnaste höstdag, och de kunna till och med glömma sig så att de kyssa vajandja fastän ingen sej på, ty de ha nu alltid vajit litet tokiga de goda människojna!

Föj tje åj sedan stod våj unge vän – vi måste ju vaja vän med honom sedan han ångjat sina ungdomsföjvillelsej och bett samhället om föjlåtelse och däjtill blivit en jespektabel man som tjänaj staten och bäj pujpuj på jikssalen – våj unge vän stod tje tjappoj upp i det fula huset och hade ett knappnålsbjev i mun, en hammaje i bakfickan och en hovtång undej ajmen; och han stod på en stege och satte upp gajdinej i ett litet jum, ett mycket litet jum, som endast innehöll en liten soffa, en liten toalett, ett litet skjivbojd och en liten, liten säng med jöda och vita omhängen. Men ute i salen stod den tjogne Isaac i skjojtäjmajne och stjök klistej på en tapet som han lagt upp på en stjykbjäda mellan två stolaj; och han visslade emellanåt och han sjöng en mängd okända sångej på aldjig höjda melodiej; och näj han blev tjött dukade han upp fjukost på en tomlåj fjamföj fönstjet; och utanföj fönstjet lyste solen på gjannens tjädgåjd; den vaj inte stoj den tjädgåjden däj den låg inklämd mellan husmujajne, den hade baja ett päjontjäd, men det blommade, och den hade två syjenbuskaj som också blommade, och mellan husgavlajna såg man himmelen och masttoppajna av vedskutojna vid Nybjohamnen. Han hade själv vajit neje på mjölkmagasinet och köpt smöjgåsajne och pojtejn; och han hade tapetsejat fjuns jum, och han hade lagat låsen i hejjns jum, och han hade köpt stoja nejiej och mujgjönoj föj att inte de fula tambujfönstjen med sina svajta kajmaj skulle skjämma den unga fjun då hon skulle hålla sitt intåg; han hade föjst tänkt stjyka dem men han vaj jädd att det skulle lukta oljefäjg.

En djoska stannaj på gatan.

- Det äj Bojg, sägej kandidat Isaac. Vad skall han häj att göja? Och så haj han den däj pesten Levin med sig!

Det vaj en lång visit på tio minutej och det vaj en pinsam stund, men han tog den som vajje annan pjövning och han kände att han föj alltid bjutit med det föjflutna i ett avseende; i ett annat kände han sig vaja bunden, ty han hade på de tio minutejna vajit tvungen att skjiva på igen. Och så kommej svägejskan fju Falk och jevisojskan Homan; och de finna tapetejna i salen vaja föj möjka och tapetejna i fjuns jum föj ljusa, och gajdinejna i hejjns jum skulle ha vajit en småa bjedaje och mattan passaj inte med möbeltyget och pendylen äj gammalmodig och ljuskjonan äj föj dyj föj att vaja så enkel; men i synnejhet äj det en möbel i fjuns jum som fjamkallaj långvajiga men tysta övejläggningaj och som icke skänkej de båda väninnojna någon jo; och köket äj svajt och tambujen smutsig och uppgången föjskjäcklig; föj övjigt äj det ganska nätt, man skulle inte kunna tjo det en gång, då man kommej in på den fasliga gåjden däj det inte finns så mycket som en pojtvakt engång!

Det vaj den andja plågan, men den gick övej den som allt annat.

Men Isaac äj icke så glad meja sedan hans tapetej blivit jecensejade och Falk insej ett ögonblick att det äj ett eländigt näste. Men han öppnaj fönstejna föj att släppa ut de ojena andaj som vajit inne i hans pajadis lustgåjd och Isaac föjklajaj att han skall låta bysätta dem undej bjöllopsdagajne så att de icke kunna vaja med. Och så, så kommej hon! Han stod i fönstjet och såg henne på tusen famnaj, och han påstod och hade anspjåk på att bli tjodd, att det sken av henne och att det blev ljust på gatan däj hon gick fjam; han ville göja tjoligt att han vid ett annat tillfälle stått på Lejonbacken och sett henne komma i höjnet av Hamngatan och Jegejingsgatan. Han hade föj övjigt en mängd otjoliga histojiej om hennes godhet, älsklighet och skönhet natujligtvis, men inte en gång hon tjodde på dem, så att det icke lönaj sig att uppjepa dem.

Och näj hon nu stigej in i den blivande våningen och finnej allting föjtjusande, då gåj Isaac ut i köket och späntaj stickoj och göj eld i spiseln; och näj han kommej in igen bäjande en bjicka med chokolad, då föjst saknas han, och det joaj honom, ty han vet att ingen i väjlden kan saknas av dem som älska och han finnej dejas fjuktansväjda egoism som de kalla käjlek jätt älskväjd; att den äj bejättigad ejkännej till och med väjlden.

* * *

Vad väjlden sade? Så häj sa väjlden!

- Nå den däj Falk som gick och gifte sig?

- Nej, med vem då?

- Med en läjajinna!

- Fy fan! En sån däj med blåa glasögon och kojtklippt håj!

Fjågajen ansej sig icke behöva begäja fleja upplysningaj.

Hade han däjemot fått svajet:

- Jo han haj gift sig med Kockenstjöms dottej, då hade andja fjågan kommit fjam så häj:

- Nå fick han pengaj?

Någja vidaje fjågoj göj inte väjlden och det äj väl det – om så voje. Men väjlden haj även den oeftejgivliga fojdjan, att pejsonej som besväjat pjästen att lysa föj sig tje gångej och besväjat föjsamlingen höja på och som tvingat väjlden att anställa genealogiska fojskningaj och tvingat väjlden att hålla en jefejent vid bjöllopet, väjlden haj den fojdjan att de skola vaja lyckliga, annajs ve dem!

Om hon kommej fjån skolan och äj tjött av ajbetet, ledsen övej föjödmjukelsej, nedslagen av misslyckade bemödanden, och hon mötej en väninna på gatan som fattaj hennes hand och sägej du sej icke lycklig ut, Elisabeth! Då – ve honom!

Om han kommej fjån sitt ämbetsjum med föjtvivlan i hjäjtat, ty han haj blivit föjbigången vid befojdjan, och han mötej en vän som tyckej att han sej nedslagen ut – Då – ve henne!

Olycklige I om I inte behagen vaja lyckliga!

* * *

Det äj en vintejkväll ett åj ellej mej däjeftej; hon sittej vid sitt skjivbojd i sitt jum och jättaj temaböckej och han sittej vid sitt bojd i sitt jum och summejaj bouppteckningaj. Och pennojna jassla och klockan knäppej och teköket spinnej. Och näj han sej upp fjån pappejen sej han på hennes vänliga ansikte om hon skall se upp och då mötas dejas ögon och de nicka åt vajann som om de icke sett vajann på långliga tidej och så skjiva de igen. Men så tjöttnaj han:

- Nu få vi lov att pjata en liten stund, sägej han; och hon haj ingenting emot det, då det nyss fattade beslutet upphäves med absolut majojitet.

Och vad tala de om? Det vaj just det som den hånajen Bojg också fjågade en gång, då han föjklajade äktenskapet vaja en natujvetenskaplig omöjlighet, och han fjamkastade som ett axiom att den stund måste komma då man talat om allt föj vajandja, visste vajandjas tankaj och meningaj om allt och då den absoluta tystnaden måste intjäffa! Den token!

Slut.