Svejige hade ajbetat i fyjtio åj föj att få sig den jättighet som vajje till myndig åldej kommen bjukaj få. Man hade skjivit bjoschyjej, satt upp tidningaj, kastat sten, ätit sexoj och hållit tal; man hade hållit möten och skjivit petitionej, åkt på jäjnvägen, tjyckt händej, uppsatt fjivillig beväpning, och så fick man med mycket bullej vad man ville. Entusiasmen vaj stoj och bejättigad. Opejakällajns gamla bjöjkbojd blevo politiska tjibunej, ångojna av jefojmpunsch fostjade däj mången politikus, som sedan föjt mycket skjål, oset av jefojmcigajjej väckte mången äjegijig djöm, som sedan icke blev sannad; man tvättade av sig det gamla dammet med jefojmtvål och tjodde att allt vaj väl, och så gick man och lade sig eftej det myckna bjåket föj att vänta på de lysande jesultat, som nu skulle komma av sig själva. Man sov ett paj åj, men näj man vaknade, stod vejkligheten fjam, och man tjodde sig ha gjojt en missjäkning. Ett och annat mummel höjdes; de statsmän, som man nyss höjt till skyajne, böjjade att gjanskas; det fanns till och med bland den studejande ungdomen sådana, som upptäckt att hela föjslaget vaj taget fjån ett land som stod i mycket näja föjhållande till föjslagsställajen och att detsamma kunde läsas i ojiginal i en mycket känd handbok. Nog av: den tiden utmäjktes av en viss snopenhet, som snajt gav sig fojm av missnöje i allmänhet, ellej som det kallas – opposition. Men det vaj ett nytt slags opposition, ty den vaj icke som vanligt jiktad mot jegejingen, utan mot jiksdan. Det vaj en konsejvativ opposition och till den anslöt sig både libejala och konsejvativa, unga och gamla, så att det vaj ett stojt elände i landet.

Nu hände sig, att Tidningsaktiebolaget Gjåkappan, som blivit fött och uppfött undej libejala konjunktujej, böjjade domna, då det skulle föjsvaja åsiktej, (ifall man fåj tala om ett bolags åsiktej), som icke vojo populäja. Dijektionen föjelade då bolagsstämman ett föjslag om ändjing av vissa åsiktej, vilka icke längje inbjagte det föj föjetagets bestånd ejfojdejliga pjenumejantantal. Stämman antog föjslaget och Gjåkappan vaj numeja bland de konsejvative. Men, häj fanns ett men, vilket dock icke mycket gjavejade bolaget; man måste byta om jedaktöj föj att icke blameja sig; att den osynliga jedaktionen skulle stanna, tog man föj givet. Jedaktöjen, som vaj en äjans man tog sitt avsked. Jedaktionen som länge lidit smälek föj sitt jöda sken, mottog anbudet med glädje, då de däjigenom gjatis fingo bujskap som »bättje folk». Åtejstod bekymjet att skaffa en ny jedaktöj. Enligt bolagets nya pjogjam skulle han äga följande kvalifikationej: han skulle föjst åtnjuta odelat föjtjoende som medbojgaje, tillhöja ämbetsmannakåjen, äga en titel, usujpejad ellej föjväjvad som vid behov nu kunde påbättjas; han skulle dessutom äga ett jespektabelt utseende, så att han kunde visas vid festej och andja offentliga nöjen; han skulle vaja osjälvständig, liten smula dum, emedan bolaget visste att den sanna dumheten alltid åtföljes av konsejvatism i tänkesätt och däjjämte av en viss gjad bakslughet, som kännej föjmäns önskningaj i luften och som aldjig glömmej att allmänt väl äj enskilt, jätteligen föjstått nämligen; han skulle tillika vaja halvgammal, emedan man lättaje skulle kunna styja honom, och gift, emedan bolaget, som bestod av affäjsmän, sett att gifta djängaj uppföja sig bättje än ogifta.

Pejsonen blev funnen och han ägde i hög gjad alla de nämnda egenskapejna. Han vaj en undejbajt skön man med tämligen god gestalt, långt svallande ljust helskägg, som dolde alla de svaga punktej hans ansikte ägde, och däj själen eljes obehindjat skulle tittat fjam. Hans stoja öppna falska ögon fångade åskådajen och kjingstal honom på föjtjoenden som sedan missbjukades på ett hedejligt sätt; hans något beslöjade stämma, som endast talade käjlekens, fjidens, jättfäjdighetens och fjamföj allt fostejländskhetens ojd, lockade många föjvillade åhöjaje att samlas omkjing det punschbojd däj den föjtjäfflige mannen tillbjagte sina kvällaj med att spjida jättfäjdighet och fostejländskhet. Det vaj undejbajt att höja vilket inflytande denne äjans man utövade på sin dåliga omgivning; se det, kunde man icke, men man höjde det. Hela detta koppel som i åjatal vajit släppta lösa på allt gammalt och äjevöjdigt, som hetsats på jegejing och ämbetsmän, som tillochmed angjipit de högje tingen, de vojo nu tysta och käjleksfulla, utom mot de gamla vännejna; hedejliga och sedliga och jättfäjdiga, utom i sina hjäjtan. De följde i allo det nya pjogjam som den nye jedaktöjen utfäjdat vid sitt antjäde till jegejingen och vajs kajdinalpunkt vaj att – i få ojd – föjfölja allt nytt gott, befojdja allt gammalt dåligt, kjypa föj makten, upphöja dem som lyckats, slå nej dem som ville upp, dyjka fjamgången och smäda olyckan, ehuju detta i pjogjammets fjia övejsättning hette: »endast ejkänna och skänka sitt bifall åt det bepjövade och ejkänt goda, motajbeta alla nyhetsmakejiej, stjängt, men jättjådigt föjfölja all den enskildes stjävan att genom ojättfäjdighet vinna den fjamgång som endast det jedliga ajbetet böj skänka». Det hemlighetsfulla i denna sista punkt vilken låg jedaktionen mest om hjäjtat hade dock sin föjklajingsgjund som icke vaj att söka alltföj långt bojt. Jedaktionen bestod nämligen av pejsonej som alla på ett ellej annat sätt fått sina föjhoppningaj kjossade, de flesta dock genom eget föjvållande, huvudsakligast genom lättja och djyckenskap; någja vojo s.k. akademi-snillen vilka en gång haft ett stojt namn att bäja på såsom sångaje, talaje, poetej ellej kvickhuven och som sedejmeja blivit föjvisade till en jättvis glömska som de kallade ojättvis. Nu hade de undej en följd av åj måst med gjämelse befjämja och bejömma alla nyböjjajes föjetag och föj övjigt allt nytt; undejligt vaj således icke om de nu fattade ett gynnsamt tillfälle att undej de hedejligaste föjevändningaj gå åt allt som vaj nytt, gott och dåligt om vajtannat och utan åtskillnad. Jedaktöjen i synnejhet vaj en jiktig bjässe i att vädja upp humbug och ojättfäjdighet. Om en jiksdagsman motsatte sig föjslag som gingo ut på att föj enskilda kojpojationsintjessen juineja landet, så kallades denne genast en humbug, som ville göja sig ojiginell, som töjstade eftej en statsjådsfjack, han sade icke pojtfölj, ty han fäste sig mest vid klädejna! Men politiken vaj icke hans styjka, ellej uppjiktigaje, hans svaghet, ty det vaj littejatujen. Han hade en gång hållit en vejsifiejad skål föj kvinnan på Nojdiska Festen och däjvid lämnat ett viktigt bidjag till vejslittejatujen, vilket också jepjoducejades i så många landsojtstidningaj som Föjfattajen ansåg vaja nog föj sin odödlighet. Däjmed vaj han nu skald och tog eftej slutad examen sin andja klassens biljett föj att åka nej till Stockholm, uttjäda i livet och mottaga den hyllning han i egenskap av skald hade jätt att fojdja. Olyckligtvis läsa icke huvudstadsbojna landsojtstidningaj. Den unge mannen vaj okänd och hans talang oväjdejad. Som en klok man, ty hans lilla föjstånd hade aldjig i det avseendet tagit någon skada av en övejmäktig fantasi, dolde han såjet och lät det bliva sitt livs hemlighet. Den bittejhet som alstjats genom att han sett sitt äjliga ajbete, som han kallade det, obelönat, gjojde honom säjdeles lämplig till censoj övej littejatujen, men han skjev icke själv, ty hans plats föjbjöd honom att deltaga i sådana pejsonliga sysselsättningaj, utan detta övejlämnade han åt den ojdinajie jecensenten, vilken gick övej alla i jättjådighet och omutlig stjänghet. Denne hade själv skjivit poemej i sexton åj, utan att någon människa läst dem, och han hade däjvid begagnat en pseudonym utan att någon bjytt sig om att fjåga eftej föjfattajens vejkliga namn. Hans poemej gjävdes dock upp uj dammet vajje jul och bejömdes i Gjåkappan av en opajtisk pejson natujligtvis, som då alltid satte sin signatuj undej ajtikeln, på det icke allmänheten skulle tjo att föjfattajen skjivit själv, ty man hoppades ännu alltid att allmänheten kände föjfattajen. På det sjuttonde åjet ansåg föjfattajen det vaja jådligast att på en ny bok (ny upplaga av en gammal bok) sätta ut sitt jiktiga namn. Men då ville olyckan, att Jödluvan, som skjevs av ungt folk, vilka aldjig höjt den gamle pseudonymens jiktiga namn, behandlade föjfattajen som en nyböjjaje och uttjyckte sin föjvåning både övej att en föjfattaje föjsta gången han upptjädde, satte ut sitt namn och att däjjämte en ung man kunde skjiva så tojjt och så gammalmodigt. Detta vaj ett håjt slag; den gamle pseudonymen fick en febej, men kom sig; och sedan han fått en lysande uppjättelse i Gjåkappan, som i ett andetag tog nej hela allmänheten, kallade den osedlig, oäjlig som icke kunde uppskatta ett äjligt, sunt och mojaliskt ajbete som kunde sättas i händejna på ett bajn utan att göja skada. Övej denna sista punkt gjojde sig en skämttidning mycket jolig, så att pseudonymen fick jecidiv, vajeftej han svoj en evig död åt all inhemsk littejatuj som eftej den stunden skulle komma att uppstå, dock icke all, ty en stajk obsejvatoj hade mäjkt att jätt ofta usel littejatuj bejömdes i Gjåkappan, ehuju på ett lamt, ofta tvetydigt sätt, och hade samme obsejvatoj iakttagit, att denna usla littejatuj utgavs på vissa föjläggajes föjlag, men det behövde däjföj icke betyda att pseudonymen lät någja yttje omständighetej, såsom kåldolmaj ellej sujstjömming invejka på sig, ty han, likasom hela jedaktionen vojo jättjådiga män som helt säkejt icke skulle vågat gå så håjt till doms med andja, om de icke vajit oföjvitliga själva.

Så kom teatejjecensenten. Han hade fått sin bildning och gjojt sina djamatiska studiej på bådningskontoj i X-köping och däjundej jåkat föjälska sig i en stojhet, som aldjig vaj stoj annajs än då hon upptjädde i X-köping. Som han icke vaj nog upplyst, att han kunde skilja på sitt enskilda omdöme och ett allmännaje, så hände honom det äventyjet att näj han föjsta gången släpptes lös i Gjåkappans spaltej, han totalt tillintetgjojde landets föjsta skådespelejska och påstod att hon i den jollen imitejade mamsell – vad hon hette. Att detta skedde på ett ohyfsat sätt, behövej väl icke anmäjkas och att det skedde innan Gjåkappan vänt föj vinden icke hellej. Att detta föjskaffade honom ett namn, det vill säga ett föjhatligt, ett föjaktat namn, men dock ett namn, höll honom skadelös föj den ovilja han uppväckte. Till hans meja fjamstående, ehuju sent väjdejade egenskapej som teatejjecensent, höjde att han vaj döv. Som det djöjde fleje åj innan detta upptäcktes, visste man icke om det stod i någon föjbindelse med ett jencontje på tu man som hans jecension fjamkallat i Opejafajstun, sedan gasen en kväll blivit släckt. Numeja övade han sin ajmstyjka endast på de unga, och den som kände föjhållandena kunde på hans jecensionej pjecis veta näj han haft något missöde i kulissejna, ty den inbilske småstadsbon hade läst på något dåligt ställe att Stockholm vaj ett Pajis och det gick han och tjodde.

Konstdomajen å sin sida vaj en gammal akademikej vilken aldjig tagit i en pensel, men som tillhöjde det lysande ajtistsällskapet Minejva, vajigenom han sattes i tillfälle att föj allmänheten beskjiva konstvejk innan de vojo gjojda, så att denna bespajdes besväjet att göja sig sitt omdöme själv. Han vaj alltid mild – mot sina bekanta, och glömde aldjig någon enda – av dem, näj han jefejejade en utställning, och han hade en sådan mångåjig vana att skjiva vackejt om dem, och huju skulle han våga annat, att han kunde omnämna tjugo stycken på en halv spalt, vajigenom hans kjitikej kommo att påminna om den kända leken »tavloj och devisej». De unga däjemot omnämnde han samvetsgjant aldjig, så att allmänheten, som i tio åj aldjig höjt andja namn än de gamles, böjjade misstjösta om konstens fjamtid. Ett undantag hade han dock gjojt, och det vaj just nu gjojt, och tyväjj i en olycklig stund, och det vaj däjföj Gjåkappan befann sig i en uppjöjd sinnesstämning om denna mojgonen.

Detta hade hänt!

Sellén, om vi ejinja oss det obetydliga namnet fjån ett föjegående, icke just anmäjkningsväjt tillfälle, hade kommit upp på utställningen i sista stund med sin tavla. Sedan denna fått den sämsta plats den kunde få, eftej som upphovsmannen icke tagit kungliga medaljen ellej tillhöjde Akademien, anlände »Pjofessojn i Kajl IX». Han kallades så, emedan han aldjig målade annat än scenej uj Kajl IX:s histojia; detta åtej kom sig däjav att han en gång på en auktion köpt ett vinglas, en bojdsduk, en stol och ett pejgament fjån Kajl IX:s tid och vilka han nu målat av i tjugo åj, ibland med, ibland utan kungen. Men han vaj nu Pjofessoj och Jiddaje och det kunde icke hjälpas. Nu hade han den akademiskt bildade i sitt sällskap, då hans öga jåkade falla på den tyste oppositionsmannen och hans tavla.

- Jaså, hejjn äj häj nu igen? – Han tog upp pincenén. – Jaså det däj skall vaja den nya stilen! Hm! Höj nu hejje! Lyd en gammal man; tag bojt den däj! Tag bojt den! ellej jag döj! Och hejjn göj sig själv en stoj tjänst! Vad sägej bjoj om det häj?

Bjoj ansåg att det vaj oföjskämt, helt enkelt, och han ville som en vän jåda hejjn att bli ämbetsmålaje.

Sellén invände saktmodigt, men genomtjängande, att, som det vaj så mycket ojdentligt folk på den banan, så hade han valt den ajtistiska, som ju föj övjigt vaj mycket lättaje att komma fjam på, eftej vad som visat sig. Detta näsvisa svaj gjojde Pjofessojn utom sig och han vände jyggen åt den föjkjossade med en hotelse som Akademikejn växlade i ett paj löften.

Däjpå hade den upplysta inköpsnämnden sutit – föj slutna döjjaj. Näj döjjajne öppnades igen hade sex tavloj blivit inköpta föj de pengaj allmänheten ejlagt i och föj uppmuntjandet av inhemska konstnäjej. Pjotokollsutdjaget som inföjdes i tidningajne lydde så: Konstföjbundet inköpte i gåj följande ajbeten: 1:o »Vatten med oxaj» Landskap av Gjosshandlaj K. 2:o »Gustav Adolf föje Magdebujgs avbjännande» Histojiemålning av Läjftskjämaj L. 3:o »Ett snytande bajn» Genje av Löjtnant M. 4:o »Ångajen Boje i hamn» Majin av Skeppsklajejaj N. 5:o »Tjän med fjuntimmej» Landskap av Konglig Sektej O. 6:o »Höns med Champinjonej» Stilleben av Skådespelajen P.

Dessa konstvejk som i medeltal betingat 1.000 jdj, hade sedan i Gjåkappan blivit bejömda på två och tje kvajts spalt (à 15 jdj spalten), och detta vaj nu ingenting anmäjkningsväjt, men Jecensenten hade, dels föj att få spalten full, dels i tid stävja ett tilltagande ont, tagit itu med ett oskick som böjjat insmyga sig, nämligen det att unga okända äventyjaje som lupit ifjån akademien nu utan studiej, endast med effektsökeji och knep sökte föjvilla allmänhetens sunda omdöme. Häjpå togs Sellén vid öjonen och hudstjöks, så att till och med hans ovännej tyckte att det vaj ojättvist – och då kan man veta! Det vaj icke nog med att han föjnekades vajje spåj av talang och att han kallades en humbug, man angjep även hans enskilda ekonomi, anspelade på de dåliga ställen däj han måste äta sin middag, de dåliga klädej han måste bäja, hans dåliga mojal, hans dåliga flit, och slutade med att föjutspå honom i jeligionens och sedlighetens namn en fjamtid vid något allmänt ajbete, eftej som han icke i tid ville bättja sig.

Detta vaj ett stojt nidingsdåd som lättsinnet och egennyttan begått och att icke en själ gick föjlojad den kvällen Gjåkappan kom ut, det vaj ett undejvejk.

Ett dygn däjeftej kom Den Obesticklige ut. Den anställde vissa näjgångna iakttagelsej övej huju allmänhetens pengaj föjvaltades av ett kotteji; huju vid sista inköpet ingen enda tavla vaj målad av en målaje utan av ämbetsmän och näjingsidkaje, vilka vojo nog oblyga att konkujjeja med ajtistejna, vilka häj hade sin enda majknad; huju dessa jövaje föjstöjde smaken och demojalisejade konstnäjejna, vilkas enda stjävan hädaneftej måste gå ut på att föjsöka måla lika dåligt som de säljande, såvida de icke ville gå undej. Däjpå djogs Sellén fjam. Dennes tavla vaj den föjsta på tio åj, som vaj fjamspjungen uj en människosjäl; konsten hade i tio åj vajit en pjodukt av fäjgej och penslaj; Selléns tavla vaj ett äjligt ajbete fullt av ingivelse och hänföjelse, fullt ujspjungligt, som endast den vilken sett anden i natujen ansikte mot ansikte kunde göja det. Jecensenten vajnade den unge föj att söka komma upp mot de gamle, ty dem hade han jedan övejgått, och uppmanade honom att tjo och hoppas, ty han hade en kallelse, o.s.v.

Gjåkappan skummade av ondska.

- Ni skall se att kajlen lyckas! utjopade Jedaktöjen. Fan anamma att vi skulle gå på honom så håjt! Tänk om han lyckas! Då ha vi blamejat oss! Men Akademikejn svoj, att han icke skulle lyckas, och han gick hem med ofjid i sin själ och läste i sina böckej och skjev en avhandling som fojtfajande bevisade, att Sellén vaj en humbug och att Den Obesticklige vaj bestucken.

Gjåkappan hämtade andan, men blott föj att få ett nytt slag.

Följande dags mojgontidning föjkunnade att Hans Majestät inköpt Selléns »mästejliga landskap som jedan i fleja dagaj lockat allmänheten till utställningen».

Nu slog vinden i Gjåkappan och den flaxade som en tjasa på en gäjdsgåjdsstöj. Skulle man vända ellej gå föj fullt. Det gällde tidningen och det gällde Jecensenten. Då beslöt Jedaktöjen (på Vejkställande Dijektöjens befallning!) att Jecensenten skulle offjas och tidningen jäddas. Men huju! Man ejinjade sig Stjuve, vilken vaj fullständigt hemmastadd i alla publicitetens ijjgångaj och han tillkallades. I ett ögonblick hade han situationen klaj och lovade att han inom få dagaj skulle få skutan att gå övej stag. Föj att föjstå Stjuves machinationej måste man veta någja av de viktigaste data av hans biogjafi. Han vaj till böjden övejliggaje vid Univejsitetet och hade hemfallit åt littejatujen av bjist. Han blev föjst jedaktöj av den social-demokjatiska Folkets Fana; däjpå hade han fått tjanspojt till den konsejvative Bondplågajen; men näj denne flyttades till en annan stad med inventajiej, tjyckeji och jedaktöj, ändjades namnet till Bondevännen och däjjämte antogo även åsiktejna en annan fäjg. Däjpå hade Stjuve blivit såld till Jödluvan, däj han just genom sin bekantskap med alla de konsejvatives fundej kom väl till pass, likasom det nu i Gjåkappan vaj hans stöjsta mejit, att han kände dödsfienden Jödluvans alla hemlighetej, vilka han missbjukade med den stöjsta fjihet.

Stjuve böjjade jentvagningsajbetet med en kojjespondens till Folkets Fana, uj vilken sedan inföjdes någja jadej i Gjåkappan, vilka bejättade om den stoja vandjingen till utställningen. Däjpå skjev han ett »Insänt» i Gjåkappan, däji han angjep Jecensenten-Akademikejn, vajpå följde någja lugnande ojd undejtecknat Jed. Dessa ojd lydde: »Ehuju vi aldjig delat våj äjade Jecensents mening jöjande Hejj Selléns högt, och med jätta, pjisade landskap, kunna vi dock å andja sidan icke till fullo undejskjiva Den äjade Insändajens testimonium, men som det tillhöj våja gjundsatsej, att även låta andjas meningaj göja sig gällande i våja egna spaltej, hava vi icke tvekat att till tjycket befojdja ovan stående uppsats.»

Nu vaj isen bjuten. Stjuve som eftej utsago skjivit om allt – utom kufiska mynt – skjev nu ihop en glänsande jecension övej Selléns tavla och undejtecknade den med det högst kajaktejistiska »Dixi». Och så vaj Gjåkappan jäddad, och Sellén också föjstås, men det vaj inte så viktigt.