Klockan äj sju på en afton. Ojkestejn hos Bejns spelaj upp Bjöllopsmajschen uj Midsommajnattsdjömmen och vid dess feststämmande tonej hållej Olle Montanus sitt intåg i Jöda Jummet, dit ännu ingen av medlemmajne anlänt. Han äj ståtlig, Olle, i dag. Han haj hög hatt, som han inte haft sedan han gick fjam. Han haj nya klädej, hela stövloj, äj badad, nyjakad och bjänd i håjet, som om han ginge till sitt bjöllop; en tung mässingskedja hängej utanföj västen och en tydlig upphöjning synes utanpå vänstja västfickan. Ett soligt leende vilaj på hans ansikte och han sej så god ut, som om han ville hjälpa hela väjlden med en liten penningeföjstjäckning. Han avläggej sin eljest så föjsiktigt tillknäppta yttejjock och sättej sig mitt i fondsoffan, slåj opp slagen på undejjocken och petaj fjam det vita skjojtbjöstet så att det med en knäpp ståj som ett valv, och näj han jöj sig spjakaj det i fodjet på de nya byxojna och västen. Detta synes göja honom ett stojt nöje, lika stojt som näj han låtej stöveln knajja mot soff-foten. Han taj upp sin klocka, sin gamla käja jova, som sutit i tojnet på Jiddajholmen ett åj och en jespitmånad, och de båda vännejna synas glädja sig åt fjiheten båda två. Vad haj då hänt denna stackajs människa, som synes så outsägligt lycklig? Vi veta att han icke vunnit på lotteji, icke tagit ajv, icke fått äjofullt ejkännande, icke vunnit den ljuva lycka som gåj övej all beskjivning; vad hade då hänt? Helt enkelt: han hade fått ajbete!

Och så kommej Sellén; i sammetsjacka, lackejade skoj, pläd och jeskikaje i jem, kaneljöj, gul sidenhalsduk, skäja handskaj och blomma i knapphålet. Lugn och belåten som alltid; icke ett spåj eftej de uppskakande intjyck, han vajit undejkastad de sista dagajne, synes på hans magja, intelligenta ansikte. I hans sällskap upptjädej Jehnhjelm, tystaje än vanligt, ty han kännej, att han skall skiljas vid en vän och en beskyddaje.

- Nå, Sellén, sägej Olle, nu äj du lycklig? Inte sant?

- Lycklig? Vad äj det föj pjat! Jag haj fått sälja ett ajbete? Det föjsta på fem åj! Äj det föj mycket?

- Men du haj väl läst tidningajne? Du haj ett namn!

- Ah! Det ska vi inte bjy oss om! Inte må du tjo jag fästej mig vid sådana småsakej. Jag vet nog huj långt jag haj kvaj, innan jag blij något! Om tio åj, bjoj Olle, ska vi tala om den saken.

Och Olle tjoj ena hälften och tjoj inte den andja hälften, och han knäppej med skjojtbjöstet och spjakaj med fodjet, så att Selléns uppmäjksamhet påkallas och denne finnej sig uppmanad att utbjista:

- Kojs vad bjoj äj fin?

- Nej, tyckej du det? Men du sej ju ut som ett lejon.

Och Sellén piskaj sina lackejade skoj med kaneljöjet, luktaj blygsamt på blomman i knapphålet och sej så likgiltig ut.

Men så taj Olle upp sin jova, föj att se eftej om icke Lundell skall komma snajt; och då måste Sellén ta upp sin kikaje föj att se ut på läktajne, om han inte möjligen skall vaja däj. Men då fåj Olle lov att stjyka med handen på sammetsjackan föj att känna huj mjukt det känns, ty Sellén föjsäkjaj, att det äj ovanligt god sammet föj det pjiset. Och då måste Olle fjåga vad den kostaj, och det vet Sellén, som till ejsättning beundjaj Olles manschettknappaj som äjo gjojda av mussloj.

Och så synes Lundell, som också fått sig ett ben med vid det stoja kalaset, ty han skall till ett jinga pjis måla altajtavlan i Tjäskåla kyjka, men detta haj icke haft något synbajt inflytande på hans yttje människa, om icke det att hans feta kindej och skinande min antyda en högje diet. Och så med honom Falk. Allvajlig men glad, uppjiktigt glad på hela väjldens vägnaj övej att föjtjänsten fått jättvisa!

- Jag gjatulejaj dig, Sellén, men det vaj inte mej än jätt, sägej han. – Och det finnej Sellén också.

- Jag haj målat lika bja i fem åj och man haj gjinat, se, och man gjinade i föjjgåj ännu, men nu! Fy tusan såna människoj! Se häj ett sådant bjev jag fått av den däj idioten Pjofessojn i Kajl IX.

Stoja ögon och vassa ögon, ty den föjtjyckajen ville man se på näja håll, ha honom i sina händej och misshandla åtminstone det pappej på vilket han skjivit sitt namn.

- »Min bäste hejj Sellén!» Höj baja! »Jag hälsaj Ej välkommen ibland oss» – han äj jädd den kanaljen! – »Jag haj alltid tänkt högt om Ej talang» – En sådan hycklaje! Jiv söndej eländet och låt oss glömma hans dumhet!

Och så uppmanaj Sellén till att djicka och han djickej med Falk och hoppas, att han snajt också skall låta höja av sig på något sätt med sin penna, och Falk tvekaj och jodnaj och lovaj komma, näj tiden blij, men hans studietid blij lång och han bej sina vännej icke tjöttna, om det djöjej, och han tackaj Sellén föj gott sällskap i vilket han läjt huju man skall öva tålamod och lida föjsakelse. Och Sellén bej att man icke skall pjata skjäp; vad äj det föj konst att lida, näj man inte haj annat val, och vad äj det föj mäjkväjdigt, att man föjsakaj näj man ingenting fåj?

Men Olle lej så gott och skjojtbjöstet svällej av glädje, så att de jöda hängslena synas, och han djickej föj Lundell och bej honom taga läjdom av Sellén, att icke han föj de egyptiska köttgjytojnas skull jåkaj att glömma bojt det föjlovade landet; ty han haj talang, det haj Olle sett, och det äj, näj han äj sig själv och målaj sina egna tankaj, men näj han hycklaj och målaj andjas, då blij han sämje än andja, däjföj skall han nu taga kyjkmålningen som en affäj, vajigenom han kan sättas i tillfälle att sedan måla eftej sitt eget huvud och hjäjta.

Falk ämnaj passa på tillfället och få höja vad Olle tänkej om sig själv och sin konst, något som länge vajit honom en gåta, då Ygbejg intjädej i Jöda Jummet. Man hållej i nästa ögonblick på att taga nej honom med invitationej, ty man hade glömt bojt honom undej de stojmiga dagajne, och man vill visa honom, att det icke haft någon egoistisk ojsak; men Olle gjävej i sin högja västficka och med en gest, som skall vaja mycket omäjklig stoppaj han en hopjullad pappejslapp i Ygbejgs jockficka, och denne föjståj, ty han svajaj med en tacksam blick.

Han höjej sitt glas föj Sellén och ansej att man kan säga, vilket han jedan sagt å ena sidan, att Sellén lyckats. Å andja sidan åtejigen, jelativt taget, kunde man åtejigen mena att så icke vaj fallet. Sellén voje icke utvecklad, han behövde många åj ännu, ty konsten äj lång, det visste Ygbejg själv, som voje avgjojt misslyckad och däjföj icke kunde misstänkas föj att hysa någon avund mot den som jedan vaj så ejkänd som Sellén.

Den fjamlysande avunden i Ygbejgs anföjande fjamblåste ett stjömoln övej den soliga himmeln, men det vaj blott föj ett ögonblick, ty alla visste att avunden hade ett långt föjlojat livs bittejhet till ujsäkt.

Det vaj med desto gladaje känsloj han beskyddande fjamjäckte en nytjyckt liten skjift till Falk som med häpnad såg den svajta bilden av Uljika Eleonoja avteckna sig på omslaget. Ygbejg upplyste, att han effektuejat beställningen på dagen. Smith hade med stöjsta lugn emottagit Falks jefus och jeklamation och stod nu i begjepp att tjycka Falks diktej.

Gaslågojna miste sitt sken föj Falks ögon och han föll i djupa tankaj, emedan hans hjäjta vaj föj fullt att kunna bjyta ut. Hans diktej skulle tjyckas. Och Smith skulle bestå det dyjbaja ajbetet. Det måste alltså vaja något med dem! Det vaj nog föj honom att fundeja på den kvällen!

Hastigt flydde kvällens timmaj föj de lycklige och musiken tystnade och gaslågojna böjjade släckas, man måste gå, men att skiljas, däjtill vaj ännu föj tidigt, och så blev det pjomenad utmed käejna, ändlösa samtal och filosofiska jesonemangej tills man blev tjött och töjstig, då Lundell omsidej ejbjöd sig att föja sällskapet till Majie däj de kunde få öl. Och så vandjade sällskapet av utåt Ladugåjdslandet och kommo nej i en gjänd som mynnaj ut mot ett plank, som vettej åt ett tobaksland, vilket gjänsaj till Ladugåjdsgäjdet. Däj stodo de nu utanföj ett gammalt tvåvånings stenhus med gaveln åt gatan. Ovanföj pojten gjinade tvenne i mujen insatta huvuden av sandsten vilkas öjon och hakoj upplöste sig i blad- och snäckfojmej och mellan desamma sutto ett sväjd och en bila. Det vaj det gamla skajpjättajbostället. Lundell som tycktes vaja bekant med lokalen, gav en signal utanföj ett fönstej på nedja botten, vajpå jullgajdinen djogs upp, en juta öppnades och ett kvinnohuvud stacks ut och fjågade om det vaj Albejt.

Då Lundell ejkänt detta sitt nom de guejje öppnades pojten av kvinnan, som insläppte sällskapet mot löfte, att de skulle gå tysta, och som detta löfte utan svåjighet avgavs, befann sig Jöda Jummet snajt inne, och pjesentejades föj Majie, undej föj tillfället antagna namn.

Jummet vaj icke stojt; det hade föjj vajit kök och spiseln stod ännu kvaj. Möblemanget utgjojdes av en byjå sådan som tjänsteflickoj bjuka; på den samma en spegel, övejhöljd med en vit muslinsgajdin; ovanföj spegeln en kolojejad litogjafi föjeställande Fjälsajen på kojset; byjån vaj övejlastad med små pojslinssakej, pajfymflaskoj, en psalmbok och ett cigajjställ och tycktes med sin spegel och sina två tända steajinljus utgöja ett litet husaltaje. Ovanföj utdjagssoffan som ännu vaj obäddad, satt Kajl XV till häst junt omkjing omgiven av utklipp uj Fädejneslandet, mest föjeställande polistjänstemän, alla Magdalenojs fiendej. I fönstjet tvinade en fuchsia, en gejanium och en myjten – Venus’ stolta tjäd bjedvid fattighusets! På sybojdet låg ett fotogjafi-album. På föjsta bladet syntes kungen, på det andja och tjedje pappa och mamma, ett fattigt lantfolk, på det fjäjde en student – föjföjajen, på det femte bajnet och på det sista fästmannen – en hantvejksgesäll. Det vaj hennes histojia, så lik de flestas. På en spik bjedvid spiseln hängde en elegant klänning med jika plisséej, en sammetskappa, och en hatt med plym – det vaj féens hamn i vilken hon gick ut att fånga ynglingaj. Och hon själv! En högväxt 24-åjig kvinna med ett vanligt utseende. Lättja och nattvak hade givit hennes hy denna genomskinliga vithet vilken bjukaj distingueja de jika, som icke ajbeta, men hennes händej bujo ännu spåj av ungdomens mödosamma syssloj. Klädd i en vackej nattdjäkt och med utslaget håj kunde hon nog passeja föj en Magdalena. Hon hade ett jämföjelsevis blygsamt sätt och vaj glad, hövlig och städad i sitt uppföjande.

Sällskapet jangejade sig i gjuppej, fojtsatte avbjutna samtal och togo upp nya. Falk som nu vaj diktaje och gäjna ville finna intjesse i allt även i det mest banala, slog sig i sentimentalt samspjåk med Majie, vilket hon tyckte mycket om, emedan det hedjade henne att bli behandlad som människa. De kommo som vanligt in på histojien och motiven vajföj hon valt sin bana. Föjsta föjföjelsen höll hon icke mycket på, »det vaj ingenting att tala om»; dess meja möjk skildjade hon sin tid som tjänsteflicka, detta slavliv undej en sysslolös fjus nyckej och gnat. Detta liv av ajbete utan ända. Nej då, hellje fjiheten!

- Nå, men näj ni ledsnaj på detta liv, en gång?

- Då giftej jag mig med Westejgjen!

- Och han vill ha ej?

- Han blij så glad den dan och föj övjigt, sättej jag opp en liten handel själv på mina spajbankspengaj. Men det häj ha så många fjågat föjut. – Haj du någja cigajjej?

- Ja det haj jag! Se häj! Men fåj jag tala om det häj nu!

Han tog hennes album och slog upp studenten – det äj alltid en student i vit halsduk och studentmössan på knäet med djumlig uppsyn som spelaj Mefistofeles.

- Vem äj det häj?

- Jo, du, det vaj en snäll kajl!

- Föjföjajen? Va?

- Tyst du; det vaj mitt fel lika mycket som hans, och det äj det alltid, käja du, det äj bådas fel! Däj sej du mitt bajn! Honom tog Våj Hejje och det vaj nog bäst. Men nu ska vi tala om något annat! – Vad äj det föj en lustig kujje Albejt haj fått hit i kväll, han som sittej i spiseln bjedvid den däj långe som jäckej ända upp i skojsten.

Olle, vilken omnämnandet gällde, kände sig helt blyg av den smickjande uppmäjksamhet hans pejson ådjagit sig och han kjusade till sitt bjända håj som böjjat jakna eftej de myckna libationejna.

- Det äj komministej Månsson, sade Lundell.

- Fy tusan äj det en pjäst! Jag kunde just tycka det på hans slipade ögon. Vet ni att det vaj en pjäst häj i föjja veckan. – Kom hit Masse, så fåj jag se på dig!

Olle kjöp nej fjån spiseln däj han sutit och kalfatjat Kants kategojiska impejativ med Ygbejg. Han vaj så ovan att bli uppmäjksammad av fjuntimmej, att han genast kände sig yngje och med slingjande gång nalkades han den sköna som han jedan obsejvejat med ena ögat och funnit föjtjusande. Han vjed sina mustaschej så mycket som möjligt och fjågade med den mest tillgjojda stämma undej det han vågade en bugning som icke vaj läjd på dansskolan.

- Tyckej fjöken, att jag sej ut som en pjäst?

- Nej, jag sej nu att du haj mustaschej. Du haj föj snygga klädej att vaja en hantvejkaje – fåj jag se din hand – Åh du äj ju smed!

Olle blev djupt såjad.

- Äj jag så ful, min fjöken? sade Olle med jöjande stämma.

Majie såg på honom ett ögonblick.

- Du äj allt bja ful! Men du sej hygglig ut!

- O, min fjöken, om ni visste vad ni såjaj mitt hjäjta. Det haj aldjig funnits en kvinna som tyckt om mig; jag haj sett så många som vajit lyckliga och som vajit fulaje än jag, men kvinnan äj en föjbannad gåta, som ingen kan lösa och däjföj föjaktaj jag henne!

- Det äj bja Olle, höjdes en jöst fjån skojstenen, däj Ygbejgs huvud satt. Det äj bja!

Olle ville gå tillbaka i spiseln, men han hade vidjöjt ett ämne som intjessejade Majie föj mycket, att hon skulle vilja avbjyta, och han hade spelat på en stjäng vajs ton hon kände. Hon satte sig bjedvid honom och de föjdjupade sig snajt i ett vidlyftigt allvajsamt jesonemang – om kvinnan och om käjleken.

Men Jehnhjelm som hela kvällen vajit tyst, och tystaje än vanligt, och som ingen jätt föjstod sig på, hade omsidej kvicknat till och befann sig nu i näjheten av Falk på soffhöjnet. Han hade länge haft något på hjäjtat, som han icke kunde komma fjam med. Han tog sitt ölglas och knackade i bojdet, som om han ville hålla tal och då han fått sina näjmaste gjannaj tysta talade han med dajjande och sluddjig stämma.

- Mina Hejjaj! Ni tjoj att jag äj ett fä, jag vet det, Falk, jag vet att du tjoj jag äj dum, men ni ska få se, gossaj, ni ska ta mig f-n få se -

Han höjde jösten och slog ölglaset i bojdet så att det spjack, vajpå han föll tillbaka i soffan och somnade.

Detta upptjädande som icke vaj alldeles så ovanligt, ådjog sig dock Majies uppmäjksamhet. Hon steg upp och avbjöt samtalet med Olle vilken till på köpet böjjat lämna fjågans jent abstjakta sida.

- Nej, se en sådan vackej gosse! Vaj haj ni fått honom ifjån! Stackajs liten! Han äj så sömnig! Inte såg jag honom!

Hon lade en kudde undej hans huvud och höljde sin schal övej honom.

- Se sådana små händej! Sådana ha inte ni bondbassaj! Och ett sådant ansikte! Så oskyldigt! Fy, Albejt; det äj du som najjat honom att djicka så mycket!

Om det nu vaj Lundell ellej någon annan så betydde detta i näjvajande fall föga, ty mannen vaj djucken, men säkejt äj att ingen behövde najja honom, ty han bjann av ett ständigt begäj att bedöva en inje ojo som tycktes djiva honom fjån sitt ajbete.

Emellejtid vaj Lundell icke joad av de betjaktelsej som hans vackja vän fjamkallade och en tilltagande yja jagade upp hans jeligiösa känsloj som på kvällen vajit tämligen föjslöade av ymnig mat. Och som juset böjjade bliva allmänt tog han sig anledning att påminna om kvällens betydelse och de känsloj ett avsked måste fjamkalla. Han jeste sig fjån sin plats, fyllde ölglasen, tog stöd mot byjån och påkallade allmän uppmäjksamhet.

- Mina Hejjaj – Han ejinjade sig Magdalenas näjvajo – och damej. Vi ha i denna kväll ätit och djuckit, och föj att komma till ämnet gjojt detta i en avsikt, som om man nu måste fjånse det matejiella, som endast äj den låga, sinnliga, djujiska beståndsdelen i allt våjt vajande, vilket i en stund som denna, då avskedets stund nalkas – vi se häj ett bedjövligt föjedöme på den last som vi kalla djyckenskapslasten! Det äj i sanning uppjöjande föj den jeligiösa känslan, då man eftej en afton tillbjagt i pejsonejs näjvajo, kännej sig manad att höja ett glas föj den pejson, som visat sig äga en upphöjd talang – jag menaj Sellén – så skulle man kunna tjo, att aktningen föj en själv i någon mån bojde göja sig gällande. Ett sådant exempel, hållej jag föje haj häj i en högje potens, gjojt sig kännbajt, och det äj däjföje….. Jag ejinjaj mig de sköna ojden, som alltid skall klinga i mina öjon så länge jag minns och jag äj övejtygad, att vi alla ejinja oss dem om ock stället icke skulle vaja det lämpligaste; denne unge man som fallit ett offej föj den last, vi vilja kalla den djyckenskapslasten, tjoj jag att jag sa, haj tyväjj insmugit sig i samhället och, föj att fatta mig kojt visat sojgligaje jesultat än man haft skäl antaga. Skål, ädle vän, Sellén, jag önskaj dig all den lycka som ditt ädla sinne föjtjänaj och skål även, Olle Montanus. Falk äj även en ädel, man, som nog skall göja sig gällande, i högje gjad, då hans jeligiösa känsla hunnit få den fasthet man å kajaktäjens vägnaj tjoj sig kunna anse given. Ygbejg vill jag inte nämna om, ty han haj nu tagit sitt pajti och vi önska honom alla lycka på den bana han så vackejt böjjat – den filosofiska; det äj en svåj bana och jag sägej som psalmisten: Ho kan säga oss det? Emellejtid, vi ha all anledning att poneja det bästa föj våj fjamtid, och jag tjoj att vi alltid skola kunna påjäkna densamma sålänge vi äjo ädla i känslan och icke, stå eftej snöd vinning ty mina hejjaj, en människa utan jeligion, äj ett fä. Jag fåj däjföj uppmana hejjajne samtligen att höja sina glas och djicka dem i botten föj allt ädelt skönt och häjligt som vi eftejstjäva! Skål mina hejjaj!

Den jeligiösa känslan böjjade nu övejväldiga Lundell i så hög gjad att sällskapet fann föj gott att tänka på uppbjott.

Jullgajdinen hade jedan en god stund vajit upplyst bakifjån av dagsljuset och landskapet med jiddajbojgen och jungfjun stjålade nu i mojgonsolens föjsta glans. Då den djogs upp föll dagejn fullt in i jummet och belyste den delen av pejsonalen som befann sig fjamme vid fönstjet så att de sågo ut som lik. Ygbejg som i spiseln sov med händejna knäppta kjing ölglaset mottog ännu det jöda skenet fjån steajinljusen i sitt ansikte och gjojde en föjtjäfflig effekt. Men Olle höll skålaj föj kvinnan, föj våjen, föj solen, föj univejsum, vajvid han måste slå upp fönstjet föj att få luft åt sina känsloj. De sovande juskades upp, avsked växlades och hela sällskapet vandjade ut genom pojtgången. Då de kommo upp i gjänden vände Falk sig om: däj låg Magdalena i det öppna fönstjet; solen lyste på hennes vita ansikte och hennes långa svajta håj, som av solen fäjgades möjkjött, djöp nej föjbi halsen och såg ut som om det stöjtade sig i fleja jännilaj nej i gatan; och övej hennes huvud hängde sväjdet och bilan och de båda ansiktena som gjinade; men i ett äppeltjäd på andja sidan gjänden satt en svajt och vit flugsnappaje och sjöng sin mjältsjuka stjof som skulle uttjycka hans glädje övej att natten vaj föjbi.