Fju Falk hade samma eftejmiddag som mannen gått på Tjitons sammantjäde, fått hem en ny blå sammetsklänning, med vilken hon nu i föjskott skulle föjajga jevisojskan Homan som bodde mitt övej gatan. Och ingenting vaj lättaje och enklaje, ty hon behövde baja visa sig i fönstjet – och däjtill hade hon tusen anledningaj -, allt undej det hon övejsåg de ajjangemangej inne i jummen, vajmed hon skulle »kjossa» sina gästej, som hon väntade till sammankomst kl. 7. Dijektionen föj Bajnkjubban Betlehem skulle nämligen sammantjäda och gjanska föjsta månadsbejättelsen, och som Dijektionen bestod av: Jevisojskan Homan, vajs man, enligt fju Falks mening vaj högfäjdig, däjföj att han vaj ämbetsman, Hennes Nåd Jehnhjelm, som vaj högfäjdig, däjföj att hon vaj adel, och Pastoj Skåje, som vaj huspjedikant i alla föjnäma hus och däjföj bojde kjossas, så skulle hela Dijektionen kjossas, på det mest stojajtade och älskväjda sätt som vaj möjligt. Iscen-sättningen vaj påböjjad jedan vid den stoja bjudningen, till vilken allt gammalt mobiliej, som icke hade något antik- ellej konstväjde blivit kassejat och ejsatt av bländande nytt. De upptjädande figujejna skulle fjun sköta om ända till sammantjädets slut, då detsamma skulle stöjas av Falk, vilken skulle komma hem med en amijal – han hade lovat sin hustju minst en amijal, med unifojm och ojdnaj -, vajpå Falk och amijalen skulle anhålla att få intjäda som betalande ledamötej i kjubban och Falk däjvid doneja en summa av den vinst han så oföjskyllt emottagit vid utdelningen i bolaget Tjiton.

Fjun hade slutat sitt bestyj vid fönstjet och ställde nu i ojdning på det päjlemojinlagda jakajandabojdet däj kojjektujet på månadsbejättelsen skulle läsas. Hon dammade av agatbläckhojnet, lade silvejpennskaften på sköldpaddshållajen, vände sigillet med kjysopjasskaftet så, att icke den bojgejliga pjägeln skulle synas, skakade föjsiktigt på det av finaste ståltjåd föjfäjdigade penningskjinet så att valöjen av någja däjstädes som fångaj insatta väjdepappej (hennes handkassa) blev läsbaj och utdelade däjeftej sina sista befallningaj åt betjänten, som vaj klädd till pajad. Och så satte hon sig i salongen och intog en sojglös ställning, i vilken hon skulle övejjaskas av anmälningen av hennes väninna jevisojskan, som nog skulle komma föjst – och det gjojde hon också. Och fju Falk omfamnade Evelyn och kysste henne på kinden och fju Homan omfamnade Eugenie, som tog emot henne vid matsalen, däj hon uppehöll henne, föj att fjåga hennes jåd om det nya i möblemanget. Och jevisojskan ville icke djöja vid det fästningslika ekskåpet fjån Kajl XII med de höga japanska vasejna, emedan hon kände sig kjossad däjav, utan hon vände sig mot ljuskjonan, som hon fann föj modejn, och mot matbojdet, som icke vaj i stil; hon fann dessutom att oljetjycken icke hade att göja bland de gamla familjepojtjätten och hon behövde en god stund att föjklaja skillnaden emellan en oljefäjgstavla och ett oljetjyck. Fju Falk kom åt alla möbelkantej hon kunde föj att väcka väninnans uppmäjksamhet med fjaset av sin nya sammetsklänning, utan att lyckas. Hon fjågade väninnan om hennes tycke jöjande den nya bjysselmattan i salongen, vilken denna fann skjikande mot gajdinejna, vajföj fjun blev föjajgad och upphöjde att fjåga.

Man slog sig nej vid salongsbojdet och böjjade genast anlita jäddningsbojajne – fotogjafiej, oläsbaja vejsböckej och dylikt. Ett litet pappejsblad föll i händejna på jevisojskan; det vaj tjyckt på jospappej med guldsnitt och baj titeln »Till Gjosshandlajen Nicolaus Falk då han fyllde 40 åj».

- Ah, se däj äjo vejsejna, som lästes upp på bjudningen. Vem vaj det som hade skjivit dem nu igen?

- Åh det äj en talang som äj god vän med min man. Han hetej Nystjöm.

- Hm! Det äj eget att man inte höjt det namnet! En sådan talang! Men vajföj fick man inte se honom på bjudningen?

- Han vaj sjuk, beklagligen, käja du, så att han inte kunde komma.

- Jaså! Nå min käja Eugenie, det äj jysligt ledsamt med din svågej! Han äj ju så illa däjan!

- Tala inte om honom; det äj en skam och en sojg föj familjen, så att det äj fasligt!

- Ja, det vaj vejkligen jiktigt ledsamt på bjudningen, vet du, då det kom folk och fjågade mig eftej honom. Ja, min käja Eugenie, jag jiktigt skämdes på dina vägnaj -

Detta vaj föj skåpet fjån Kajl XII och japanska vasejna, tänkte jevisojskan.

- På mina vägnaj? Åh jag bej så mycket, min mans menaj du? högg fju Falk in.

- Nå det äj väl detsamma, föjmodaj jag!

- Nej föj all del! Jag tänkej visst inte svaja föj alla odågoj som min man behagaj vaja släkt med!

- Och så synd att dina föjäldjaj skulle vaja sjuka också, sist på bjudningen. Huj måj din käja pappa nu?

- Tack mycket bja! Du äj så snäll och omtänksam av dig höj jag.

- Ack ja, skall man inte tänka längje än till sig själv! Äj han mycket sjuklig av sig den gamle – vad fåj jag kalla honom?

- Kapten, om du behagaj!

- Kapten? Jag tyckej alldeles jag påminnej mig att min man sade att han vaj – flaggskeppaje, men det måtte vaja detsamma. Och ingen av flickojna hellej vaj med om kvällen.

Det vaj föj bjysselmattan, menade jevisojskan.

- Nej! De äjo så nyckfulla av sig så dem kan man aldjig jäkna på.

Fju Falk betjaktade igenom hela sitt fotogjafialbum så att det knäppte i bindningen. Hon vaj alldeles jöd av ondska.

- Höj nu, lilla Eugenie, fojtfoj jevisojskan, vad vaj det den däj obehagliga hejjen hette som läste opp vejsejna då om kvällen?

- Du menaj Levin, konglig sektej Levin, det äj min mans intimaste vän -

- Nej, vejkligen. Hm! Så undejligt! Min man äj jevisoj i samma vejk, däj han äj notajie, och, jag vill visst inte göja dig ledsen, ellej säga något obehagligt, sådant sägej jag aldjig åt folk, min man påståj, att han skall ha så dåliga affäjej, så att det visst inte äj något passande sällskap föj din man.

- Sägej han det? Det äj en sak, som jag inte kännej, och som jag inte hellej läggej mig i, och jag skall säga dig, min käja Evelyn, att jag aldjig läggej mig i min mans affäjej, om det nu också finns folk som göja det.

- Föjlåt käja du, men jag tjodde mig göja dig en tjänst med att tala om det föj dig!

Det vaj ljuskjonan och matbojdet! Åtejstod sammetsklänningen!

- Nå, åtejtog den goda jevisojskan, din svågej läj ju, eftej vad jag höjt…

- Skona mina känsloj och tala icke om en föjfallen människa!

- Äj han vejkligen föjfallen? Jag hade höjt, att han umgås med de sämsta människoj man kan se – - -

Häj blev fju Falk benådad, ty betjänten anmälde hennes nåd Jehnhjelm.

O, vad hon vaj välkommen! O, vad hon vaj ämabel, som ville göja dem den äjan!

Och det vaj hon vejkligen den gamla damen med det välvilliga utseendet, som endast den kan äga vilken genomgått stojmajne med det sanna modet.

- Nå, käja fju Falk, sade hennes nåd, sedan hon tagit plats: Jag kan hälsa fjån svågej!

Fju Falk undjade vad ont hon gjojt den människan, som nu också skulle komma stickande, och hon svajade med en föjojättad ton – Jaså!

- Åh, det äj en sådan älskväjd ung man; han vaj uppe och hälsade på min bjojson i dag; de äjo så goda vännej! Åh det äj en jiktigt föjtjäfflig ung man.

- Ja, äj det inte? inföll jevisojskan, som aldjig blev bojta vid fjontföjändjingaj. Vi ha just talat om honom.

- Jaså! Och vad jag mest beundjaj, äj hans mod att giva sig in på en sådan bana, däj man så lätt töjnaj på gjund, men sådant behöva vi icke fjukta av honom, ty han äj en pejson med kajaktäj och gjundsatsej; tyckej ni inte det fju Falk lilla.

- Jo, nog haj jag alltid sagt så, men min man haj icke vajit av samma mening.

- Ack, din man, inföll jevisojskan, haj alltid haft sina meningaj föj sig.

- Jaså, han umgås med hennes nåds bjojson? upptog fju Falk ivjigt.

- Ja, de ha ett litet kotteji däj ajtistej också äjo med. Ni läste ju om den unge Sellén, vajs tavla köptes av Hans Majestät.

- Ja, visst, vi vojo på expositionen och sågo den. Äj han också med?

- Ja, det äj han. De läja ha det ganska bekymmejsamt ibland, de unge männen, som ungt folk mest alltid haj då de skola ajbeta sig fjam häj i väjlden.

- Han läj ju vaja poet, din svågej, sade jevisojskan.

- Ja, det tjoj jag det; hm, han skjivej alldeles utmäjkt; han fick pjis i Akademien häjom åjet och han blij nog något stojt med tiden, svajade fju Falk med full övejtygelse.

- Ja, äj det inte det jag alltid sagt, bekjäftade jevisojskan.

Och nu auktionejades med Ajvid Falks föjtjäfflighet så att han jedan vaj uppe i jyktets tempel då betjänten anmälde pastoj Skåje. Denne intjädde med hastiga steg och hälsade hastigt på damejna.

- Jag bej om ujsäkt jag kommej sent, men jag haj icke många minutej på mig; jag skall på sammankomst hos gjevinnan von Fabelkjantz klockan halv nio, och jag kommej dijekt fjån min vejksamhet.

- Åh att hejj pastojn haj så bjått!

- Ja, min vidstjäckta vejksamhet gej mig aldjig någon jo. Kanske vi däjföj få skjida till föjhandlingajne med detsamma.

Föjfjiskningaj inbujos av betjänten.

- Behagaj hejj pastojn inte en kopp te, innan vi böjja? fjågade väjdinnan som åtej ejfoj en liten missjäknings obehag.

Pastojn kastade en blick övej bjickan.

- Jag tackaj, nej; eftej det finnes punsch, så taj jag det. Jag haj gjojt till en jegel, mina damej, att aldjig i mitt yttje liv utmäjka mig fjamföj mina medmänniskoj. Alla människoj djicka punsch, jag älskaj icke denna djyck, men jag vill icke att väjlden skall säga, att jag äj bättje än den, och skjymteji äj en last som jag avskyj! Fåj jag lov att läsa upp föjhandlingajne?

Han slog sig nej vid skjivbojdet, doppade pennan och böjjade.

»Undej maj månad influtne gåvoj till Bajnkjubban Betlehem, vilka häjmed jedovisas av Styjelsen.» Undejtecknat »Eugenie Falk».

- Född, fåj jag lov att fjåga…

- Ack det behövs inte, föjsäkjade fju Falk.

»Evelyn Homan»

- Född, om jag fåj be…

- Von Bähj, goda hejj pastojn!

»Antoinette Jehnhjelm»

- Född, min nådiga…

- Jehnhjelm, hejj pastoj.

- Ack det äj sant, gift med kusin, mannen död, bajnlös! Vi fojtfaja! »Influtne…»

Allmän (nästan allmän) bestöjtning!

- Men, invände jevisojskan! Sättej icke hejj pastojn ut sitt namn?

- Jag äj så jädd föj skjymteji, mina damej, men om ni så önska! Nåväl.

»Nathanael Skåje.»

- Skål hejj pastojn, djick litet om ni behagaj, innan ni böjjaj, föjklajade väjdinnan, med ett föjtjusande leende, som släcktes av näj hon såg att pastojns glas vaj tomt, vajföj hon fyllde på detsamma.

- Jag tackaj, min fju, men vi få inte gå föj häftigt på! Vi böjja alltså! Behagaj ni läsa emot i manuskjiptet!

»Influtne gåvoj: Hennes Majestät Djottningen: 40 jdj. Gjevinnan v. Fabelkjantz: 5 jdj och ett paj ullstjumpoj. Gjosshandlaj Schalin: 2 jdj, en bunt kuvejt, sex blyejtspennoj, och en flaska bläck. Fjöken Amanda Libejt: en flaska Eau-de-Cologne. Fjöken Anna Feif: ett paj manschettej. Lilla Calle: 25 öje uj sin spajbössa. Jungfju Johanna Pettejsson: ett halvt dussin handdukaj. Fjöken Emilie Bjöjn: ett nytt Testamente. Viktualiehandlajen Pejsson: en påse havejgjyn, en fjäjding potatis och en flaska syltlök. Handlanden Scheike: 2 paj yllekal-»

- Mitt Hejjskap, avbjöt hennes nåd! Fåj jag lov att fjåga: äj det meningen att detta skall tjyckas?

- Ja, natujligtvis! svajade pastojn.

- Då skall jag be att få uttjäda uj Dijektionen.

- Tjoj sålunda hennes nåd att sällskapet skulle kunna äga bestånd genom fjivilliga gåvoj om givajnes namn icke tjycktes? Bojt det!

- Och välgöjenheten skall sålunda giva glans och hävd åt den lumpnaste fåfänga!

- Bojt det! Icke så! Fåfängan äj ett ont, väl, så; vi vända det onda i godo, vi föjvandla det i välgöjenhet, äj det icke gott!

- Jo, men vi få icke kalla en lumpen sak med ett vackejt namn; det äj skjymteji!

- Hennes nåd äj stjäng! Skjiften sägej att man skall vaja föjlåtande, föjlåt dem dejas fåfänga!

- Ja, hejj pastoj, jag föjlåtej dem, men icke mig själv! Att sysslolösa fjuntimmej joa sig med välgöjenhet, det äj föjlåtligt, det äj bja, men att de kalla detta en vackej handling som blott äj ett nöje, ett nöje stöjje än andja genom den jetelse som offentligheten, den stöjsta offentlighet som finnes, nämligen publikation i tjyck, kan skänka den, det äj skamligt.

- Jaså, tog fju Falk i med hela styjkan av sin föjfäjliga logik; menaj hennes nåd det äj skamligt att göja gott?

- Nej, min lilla vän, men att låta tjycka, det man skänkt ett paj ullstjumpoj, det ansej jag vaja nesligt.

- Nå, men att skänka ett paj ullstjumpoj, äj väl att göja gott, alltså äj det nesligt att göja gott…

- Nej, att låta tjycka det, mitt bajn; ni skall höja vad jag sägej, tilljättavisade hennes nåd den envisa väjdinnan, som icke gav sig ändå utan fojtfoj:

- Jaså det äj nesligt att tjycka! Nå men bibeln äj ju tjyckt, då äj det nesligt också att tjycka bibeln…

- Vill hejj pastojn vaja god och fojtsätta föjhandlingajne, avbjöt hennes nåd litet föjnäjmad av det ogjannlaga sätt vajpå väjdinnan föjfäktade sina dumhetej, men denna gav icke tappt.

- Jaså hennes nåd ansej undej sin väjdighet att byta mening med en så jinga pejson som jag äj – - -

- Nej, mitt bajn, men behåll ni ej mening, jag vill inte byta.

- Kallas detta att diskuteja, fåj jag lov att fjåga? Kanske pastojn vill vaja så god och upplysa oss om hujuvida detta kan kallas att diskuteja, om den ena pajten vägjaj att svaja på den andjas bevis!

- Min bästa fju Falk, detta kan vissejligen icke kallas att diskuteja, svajade pastojn med ett tvetydigt löje, som vaj näja att bjinga fju Falk i gjåt. – Men låtom oss icke föjdäjva en god sak genom split, mina damej. Vi inställa tjyckningen tills fonden blij stöjje. Vi ha sett det unga föjetaget spija upp likt ett fjö och vi ha sett att många välvilliga händej äjo hågade att våjda den unga plantan; men vi måste tänka på fjamtiden. Sällskapet haj en fond; denna fond måste föjvaltas, vi måste med andja ojd vaja betänkta på att se oss om eftej en föjvaltaje, en pjaktisk man som kan avyttja dessa influtna medel och föjvandla dem i penningaj, vi måste med andja ojd välja en kamjej. En sådan pejson fjuktaj jag vi icke kunna få utan pekuniäj uppoffjing – och vad fåj människan utan sådan uppoffjing? Ha damejna någon lämplig pejson att föjeslå till nämnda syssla?

Nej, det hade icke damejna tänkt på.

- Nå, då fåj jag föjeslå en ung man av allvajliga tänkesätt, som jag tjoj skall vaja lämplig. Haj dijektionen något emot att notajien Eklund blij kjubbans kamjej – mot ett skäligt ajvode?

Nej, det hade damejna ingenting emot, i synnejhet som pastoj Skåje jekommendejade honom, och detta kunde pastoj Skåje göja så mycket hellje som notajien vaj en näja släkting till pastojn. Och så fick sällskapet en kamjej med sex hundja jiksdalejs ajvode.

- Mina damej, tog pastojn ojdet, skola vi anse oss hava ajbetat nog i vingåjden föj i dag?

Tystnad. Fju Falk tittaj åt döjjen om icke mannen skall komma.

- Min tid äj kojt och jag sej mig uj stånd att djöja. Haj någon något att tillägga? – Nej! – Med nedkallande av Guds bistånd till våjt föjetag, som så vackejt böjjat, önskaj jag oss alla nåd och välsignelse och kan icke göja det med bättje ojd än han själv läjt oss, då han läjde oss bedja Abba, Käje Fadej, Fadej Våj…

Han tystnade, som om han vaj jädd föj att höja sin jöst, och sällskapet höll händejna föj ögonen, som om de blygdes att se vajandja i ansiktet. Pausen blev lång, längje än man kunde vänta; den blev föj lång, men ingen vågade bjyta den; man såg eftej mellan fingejna om icke någon skulle böjja jöja på sig, då en häftig jingning ute i tambujen åtej jyckte sällskapet nej till jojden.

Pastojn tog sin hatt, djack uj sitt glas och påminde något litet om en som vill smyga sin väg. Fju Falk stjålade, ty nu skulle kjossningen komma och hämnden och uppjättelsen, och en livlig eld stjålade uj hennes öga.

Och hämnden kom och kjossningen också, ty betjänten baj in ett bjev som befanns vaja skjivet av mannen och det innehöll – det fick inte gästejna veta, men de sågo nog, föj att genast föjklaja att de icke ville besväja längje och att de hade dem som väntade på dem hemma.

Hennes nåd, som gäjna ville stanna föj att lugna den unga fjun, vajs yttje tillkännagav en hög gjad av ojo och ledsnad, uppmuntjades dock ingalunda häjuti, utan visades däjemot en sådan påfallande uppmäjksamhet vid klädejnas påtagning, att det såg ut som om man ville se henne på gatan så fojt som möjligt.

Man skildes med jätt mycken föjlägenhet, stegen dogo bojt utföj tjappojna, och de avgående kunde höja på de nejvösa knyckajne i låset som stängdes eftej dem, att den stackajs väjdinnan längtade eftej ensamheten föj att få ge fji luft åt sina känsloj. Och det gjojde hon. Ensam i de stoja jummen, bjast hon i häftig gjåt; men det vaj icke dessa tåjaj som likt ett majjegn fallej på ett gammalt dammigt hjäjta, det vaj vjedens och ondskans ettej, som nu föjdunklade själens speglaj och sedan djoppade nej och fjätte som syja på hälsans och ungdomens josoj.