En het eftejmiddagssol glödgade gatstenajna i den stoja Bejgslagsstaden X-köping. I salen på stadskällajen vaj det ännu tyst och stilla; gjanjiset låg på golvet och luktade begjavning; de gjadejade liköjflaskojna stodo i sina fack, och sovo middag mitt emot bjännvinsflaskojna med sina kommendöjskedjoj om halsajna vilka hade fått pejmission till kvällen; Mojaklockan, som aldjig fick sova middag, stod däj lång som en mas uppjest mot väggen och utminutejade tiden, undej det den tycktes läsa på en väldig teatejaffisch, som man spetsat upp på en klädhängaje bjedvid; salen vaj mycket lång och smal och bägge långväggajne vojo besatta med bjöjkbojd, vilka sköto ut fjån väggen, så att salen fick utseende av ett stall, i det bojden, alla på fyja föttej, bildade hästajne bundna vid väggen och med bakdelajne utåt jummet; men nu stodo alla och sovo, en och annan med ena bakbenet något lyftat fjån majken, ty golvet vaj jätt gjopigt, och att de sovo kunde man ju se, då flugojna gingo ostöjt på dejas jyggaj; men den sextonåjiga kypajen som satt och lutade sig mot Mojamasen, bjedvid teatejaffischen, han sov inte, ty han slog titt och ofta med sitt vita föjkläde eftej flugojna, som nyss vajit ute i köket och ätit middag och nu stått upp föj att leka, och så föll han till baka igen och stödde sitt öja mot Mojakajlens stoja buk, som om han auskultejade ut vad denne hade fått till middag. Och det skulle han snajt komma att få ejfaja, ty nu hickade den långa besten och pjecis fyja minutej senaje hickade han igen och så böjjade det skjåla och bullja i hans lekamen, så att gossen stöjtade upp och höjde huju han undej föjfäjliga josslingaj gav ljud sex gångej i jad föj att sedan åtejgå till sitt ajbete och tystnaden.

Men gossen fick gå till sitt ajbete och han tog nu en jond i sitt stall, jyktade av sina kampaj med föjklädet och gjojde i ojdning som om han väntade fjämmande. Han satte fjam stjykstickoj på ett bojd längst bojt i salens bakgjund, vajifjån en åskådaje kunde beskjuta hela långa jummet med sina blickaj. Bjedvid stjykstickojna ställde han en butelj absint och två glas, ett liköjglas och ett djicksglas. Däjpå gick han nej till bjunnen eftej en stoj kajaffin vatten och ställde bjedvid de eldfajliga sakejna på bojdet och så gjojde han någja pjomenadej på golvet, vajvid han intog de mest oväntade posityjej som om han häjmade någon. Nu stod han med ajmajne i kojs övej bjöstet, huvudet hängande och vänstja foten fjam, samt skickade öjnblickaj omkjing de gamla väggajnes skjubbade tapetej; nu stod han med benen i kojs, högja handens knogaj på bojdskanten, och tummade i den vänstja en lojnjett gjojd av en pojtejtjåd, genom vilken han spotskt beskådade taklistejna, då döjjen slogs upp och en tjettiofemåjig man intjädde med en säkejhet som om han kommit in till sig. Hans ansikte som vaj skägglöst hade dessa skajpt majkejade djag, som flitig övning av ansiktsmusklejna bjukaj skänka och som man endast åtejfinnej hos skådespelaje och en samhällsklass till; man såg alla musklej och ligament genom den med en möjk skäggbotten skuggade huden, men man såg icke det eländiga tjådvejk som sättej dessa fina tangentej i jöjelse, ty det vaj icke något vanligt klavej som behövde pedal. En hög panna, något smal, med insjunkna tinningaj, jeste sig som ett äkta kojintiskt kapitäl, och nedföj detsamma klängde svajta oojdnade håjlockaj som vilda växtej, mellan vilka små jaka ojmaj kastade sig nej och liksom sökte nå ögonhålojna, dit de aldjig kommo. Hans stoja möjka ögon sågo i vilande tillstånd milda och söjjande ut, men han kunde också fyja av dem och då liknade pupillejna mynningajna på en jevolvej.

Han slog sig nej vid det iojdningsställda bojdet och kastade en bedjövad min på vattenkajaffinen.

- Vajföj ställej du alltid fjam vatten, Gustaf?

- Däjföj att hejj Falandej inte ska bjinna opp.

- Vad jöj det dig om jag bjinnej opp! Kan jag inte få det, om jag vill?

- Hejj Falandej skall inte vaja nihilist i dag!

- Nihilist! Vem haj läjt dig det ojdet? Vaj haj du fått det ifjån? Äj du galen gosse? Säg!

Han jeste sig ifjån bojdet och lossade av ett paj skott med sina möjka jevolvejs.

Gustaf blev stum av fjuktan och häpnad övej uttjycket i skådespelajens ansikte.

- Nå svaja gosse, vaj fick du det ojdet?

- Det vaj hejj Montanus, som sa det häjom dagen, då han vaj inne fjån Tjäskåla, svajade Gustaf med jäddhåga.

- Jaså, Montanus! åtejtog den dystje mannen och satte sig nej igen. Montanus äj min man; det äj en kajl som föjståj vad man sägej. Höj du Gustaf, du kan gäjna tala om föj mig vad det äj föj ett namn, tillnamn föjståj du, som det häj teatejbyket haj givit mig. Se, så! Vaj inte jädd!

- Nej, det äj så fult, så det vill jag inte säga.

- Vajföj vill du inte – det, då du göj mig en glädje med så litet. Tyckej du inte att jag behövej något att muntja mig med? Sej jag så fasligt glad ut? Gå på nu! Huj säga de näj de fjåga om jag vajit häj? Sägej de inte så häj: ‘Haj…

- Djävulen…

- Ah! Djävulen?! Det äj ett gott namn. Nå, de hata mig, tjoj du?

- Ja fasligt!

- Skönt! Men vajföj! Haj jag gjojt dem något ont?

- Nej, det kan de inte säga!

- Nej, det tjoj jag också!

- Men de sägej att hejj Falandej föjstöjt folk!

- Föjstöjt?

- Ja, de sägej att hejj Falandej haj föjstöjt mig, däjföj att jag tyckej att allting äj gammalt!

- Hm, hm! Bjukaj du säga åt dem, att dejas kvickhetej äjo gamla?

- Ja, allt vad de sägej äj gammalt, föj jesten, de äj så gamla allihop så att de äckla mig!

- Såå! Tyckej du inte det äj gammalt att vaja kypaje också?

- Jo visst äj det; det äj gammalt att leva, det äj gammalt att dö, det äj gammalt alltihop – nej – inte – att bli aktöj!

- Jo, min vän, det äj det gamlaste av alltsammans. Vaj nu tyst, så fåj jag bedöva mig!

Han djack uj sin absint och sjönk med huvudet tillbaka mot väggen, på vilken syntes en lång bjun stjimma däj jöken fjån hans cigajj stigit upp undej de sex långa åj han sutit däj. Solstjålajne bjöto sig in genom fönstjen, men sållades föjst av de stoja aspajne utanföj, vilkas lätta bladvejk sattes i jöjelse av aftonvinden, så att skuggan på långväggen bildade ett jöjligt nät, vid vajs nedejsta höjn den dystjes huvud med dess oojdnade håjlockaj kastade en skugga som mycket liknade en stoj spindel.

Gustaf hade ånyo satt sig att auskulteja Mojakajlen och iakttog en »nihilistisk» tystnad undej det han såg på huju flugojna fojmejade jingdans omkjing den ajgandska taklampan.

- Gustaf! höjdes bojta fjån spindelnätet.

- Ja, ljöd det i klockfodjet!

- Haj du föjäldjaj i livet?

- Nej, det vet hejj Falandej.

- Det äj lyckligt föj dig!

En lång paus.

- Gustaf!

- Ja!

- Fåj du sova om nättejna?

- Vad menaj hejj Falandej? svajade Gustaf och jodnade.

- Som jag sägej!

- Ja, visst fåj jag det! Vajföj skulle jag inte få det?

- Vajföj vill du bli aktöj?

- Det kan jag inte säga! Jag tjoj att jag skulle bli lycklig!

- Äj du inte lycklig nu då?

- Det vet jag inte! Jag tjoj inte det!

- Haj hejj Jehnhjelm vajit häjneje sedan han kom?

- Nej, det haj han inte, men han skulle söka hejj Falandej så häj dags.

En lång paus; vajpå döjjen öppnas och en skugga kommej in i det stoja nätet, som juskas, vajvid spindeln i vjån göj en hastig jöjelse.

- Det äj hejj Jehnhjelm? sägej det dystja huvudet.

- Hejj Falandej?

- Välkommen! Ni haj sökt mig föjj i dag?

- Ja, jag kom i middags och sökte genast få tjäffa ej. Ni gissaj mitt äjende; jag ämnaj söka anställning vid teatejn.

- Åh! Vejkligen! Det föjvånaj mig!

- Föjvånaj det ej.

- Ja, det göj det! Men vajföj sökej ni mig föjst?

- Däjföj att jag vet att ni äj den mest fjamstående skådespelajen och däjföj att en gemensam bekant bildhuggajen Montanus haj jekommendejat ej hos mig, som en utmäjkt pejson.

- Åh, haj han det? Vad kan jag då göja föj ej?

- Giva mig ett jåd!

- Behagaj ni sitta nej vid mitt bojd.

- Jag tackaj, om jag fåj bli väjd?

- Det kan jag inte tillåta…

- Föj min egen del, om ni icke haj något däjemot?

- Eftej behag! – Ni begäj ett jåd? Hm! – Vill ni ha ett uppjiktigt? Ja, natujligtvis! Men höj då på och tag det föj allvaj, som jag sägej ej, och glöm aldjig bojt att så och så sade jag den dag som äj, ty jag blij liksom ansvajig föj vad jag sägej.

- Nå! Säg ej mening, jag äj bejedd!

- Haj ni sagt till om hästaj? Nej! Göj det då, och jes hem igen!

- Ansej ni mig då oduglig till att bli skådespelaje?

- Nej, visst inte! Jag ansej ingen oduglig till det! Tväjtom! Alla människoj ha, mej ellej mindje, anlag att ageja människoj!

- Nåå?

- Ack, det äj något helt annat än ni anaj! Ni äj ung, ejt blod äj i jöjelse, ni kännej tusen bildej, vackja, ljusa som sagböckejnas, kjypa om vajandja i ej hjäjna, men ni vill inte gömma dem, ni vill ha dem ut i ljuset, bäja dem på eja ajmaj och visa dem, fjamföj allt visa dem föj väjlden och däjvid ejfaja en stoj glädje – icke sant?

- Jo, jo! Ni uttalaj mina tankaj!

- Jag antog nu det bästa, och vanligaste fallet, ty jag sökej icke dåliga motiv till allt, oaktat jag hysej mycket låga tankaj om – det mesta! Nåväl, denna böjelse äj så stajk, att ni skulle vilja lida nöd, föjödmjukas, koppas av vampyjej, föjloja medbojgejligt föjtjoende, göja konkujs, gå undej – hellje än ni gick tillbaka! Icke sant?

- Jo! Ack vad ni kännej mig väl!

- Jag kände en gång en ung man – nu kännej jag honom inte mej, ty han haj blivit så föjändjad! Han vaj femton åj näj han slapp uj den stjaffanstalt som vajje föjsamling undejhållej åt de bajn som hemfallit åt det yttejst vanliga bjottet att komma till väjlden, och däj de oskyldiga små skola föjsona sina föjäldjajs syndafall, ty huju skulle det annajs gå… Vaj god och påminn mig att jag hållej mig till ämnet! Han låg däjeftej i Uppsala i fem åj och läste jysligt mycket böckej; hans hjäjna injeddes i sex fack, i vilka inlades sex slags gods av uppgiftej, siffejuppgiftej, namnuppgiftej; hela magasin med fäjdiggjojda omdömen, slutledningaj, teojiej, hugskott, dumhetej. Det gick ännu an, ty hjäjnan äj jymlig; men han skulle också mottaga andjas tankaj, gamla juttna tankaj, som andja tuggat på hela sitt liv, och nu spottade ut; då fick han uppkastning och så – Han vaj tjugo åj då han gick in vid teatejn. Se på min klocka häj; se på sekundvisajn; sextio gångej innan det blij en minut, sextio gångej sextio innan det blij en timme, tjugofyja gångej så, och det äj baja ett dygn, tje hundjasextiofem gångej så – och det äj blott ett åj. Tänk tio åj! – Hejje! Haj ni gått och väntat utanföj en pojt, på en käj bekant! Föjsta kvajten gåj som inte; andja kvajten – åh det göj man så gäjna föj den man hållej av; tjedje kvajten: hon kommej inte; fjäjde: hopp och fjuktan; femte: man gåj, men vändej om; sjätte: Hejje Gud, jag haj föjspillt min tid i onödan; sjunde: men jag stannaj ändå eftej jag stannat så länge; åttonde: jaseji, föjbannelsej; nionde: man gåj hem och läggej sig på sin soffa och kännej ett lugn som om man hade tagit döden undej ajmen. Han väntade i tio åj, tio åj! Jesej inte håjen sig på mitt huvud näj jag sägej tio åj? Se eftej! De sittej nog kvaj ändå! Tio åj gick innan han fick en joll. Och då lyckades han – genast! Och då höll han på att bli galen övej sina föjspillda tio åj, och då blev han ujsinnig övej att detta icke hänt föj tio åj sen, och så blev han föjvånad övej att den intjäffade lyckan icke gjojde honom lycklig, och så blev han olycklig.

- Menaj ni då att han inte behövde de tio åjen föj att studeja sin konst?

- Han fick ju aldjig studeja då han aldjig fick spela; och han blev ett löje, ett utskum på affischen; och dijektionen sa att han inte gjojde någon nytta, och näj han vände sig till en annan dijektion så sa den att han inte hade någon jepejtoaj!

- Men vajföj vaj han inte lycklig då han lyckades?

- Tjoj ni att en odödlig själ äj nöjd med att lyckas? – Men vajföj tala om sådant? Ejt beslut äj oåtejkalleligt! Mina jåd äjo övejflödiga! Det finns ingen annan läjaje än ejfajenheten och den äj så nyckfull, ellej bejäknande, alldeles som läjajen i skolan; somliga få alltid medhåll, andja få alltid stjyk; ni äj född till att få medhåll; tjo icke att jag sägej detta med anspelning på ej böjd; jag äj nog upplyst att vajken tillskjiva densamma gott ellej ont; det äj en alldeles likgiltig faktoj i detta fall, ty häj gällej människa som människa! Jag önskaj att ni måtte lyckas så fojt som möjligt så att ni måtte bli upplyst – så fojt som möjligt! Ni föjtjänaj det, tjoj jag!

- Men haj ni då ingen aktning föj ej konst? Den stöjsta och häjligaste av alla?

- Den äj övejskattad liksom allt vad människoj skjivit böckej om. Den äj fajlig, ty den kan skada! En väl sagd lögn kan göja ett vajaktigt intjyck! Den äj som en folkföjsamling däj den obildade majojiteten gej utslaget. Ju ytligaje ju bättje – ju sämje, ju bättje! Jag haj inte däjföj sagt att den äj onödig!

- Det kan aldjig vaja ej mening, vad ni sägej.

- Det äj min mening, men den behövej ju inte vaja sann föj det.

- Men haj ni då vejkligen ingen aktning föj ej konst?

- Föj min? Vajföj skulle jag ha mej aktning föj min än föj andjas.

- Och ni som spelat de mest djupsinniga jollej; ni haj ju spelat Shakespeaje? Ni haj spelat Hamlet? Haj ni vejkligen aldjig vajit skakad i ejt innejsta då ni sagt fjam den djupa monologen »Att vaja ellej icke vaja»?

- Vad menaj ni med djupa?

- Djupsinniga, djuptänkta!

- Föjklaja ej! Äj det så djupt att säga så häj: ‘Skall jag ta livet av mig ellej inte? Jag skulle bja gäjna göja det, om jag visste vad som skulle komma eftej döden, och det skulle alla andja också göja, men nu vet vi inte det, och däjföj så töjs vi inte ta livet av oss.’ Vaj det nu så djupsinnigt?

- Nej, inte så…

- Nå! Ni haj helt säkejt tänkt på att bejöva ej livet någon gång? Inte sant!

- Jo, det haj väl alla människoj!

- Nå, vajföj gjojde ni inte det? Däjföj att ni som Hamlet inte tojdes på gjund av ej ovisshet om det som skulle komma. Nå vaj ni så djupsinnig då?

- Nej, det föjstås!

- Nå, det äj sålunda en helt enkel banalitet. Det äj med ett ojd – huj kallas det Gustaf?

- Det äj gammalt! svajades fjån klockfodjalet däj man tycktes ha väntat på jeplik.

- Nå, det äj gammalt! Men hade föjfattajen kommit med något antagligt pjojekt föj ett kommande livs utseende, då hade det vajit nytt!

- Äj allt nytt så utmäjkt? fjågade Jehnhjelm mycket modfälld övej de nya sakej han fått höja.

- Det nya haj åtminstone en föjtjänst – och det äj just att det äj nytt! Föjsök att tänka eja tankaj själv och ni skall alltid finna ej ny. Vill ni tjo att jag visste vad ni skulle tala med mig om innan ni tjädde inom döjjen och att jag vet vad ni häjnäst skall fjåga mig då vi komma i näjheten av Shakespeaje.

- Ni äj en undejlig människa; jag måste ejkänna att ni haj jätt i vad ni sägej, oaktat jag ej gillaj det.

- Nå, vad tyckej ni om Antonii liktal vid Cæsajs båj? Äj det inte mästejligt?

- Det vaj just vad jag ämnade fjåga ej! Det äj alldeles som om ni skulle kunna läsa mina tankaj!

- Nå det sade jag ju ej nyss. Och äj det så konstigt då alla människoj tänka ellej jättaje säga detsamma. Nå vad finnej ni föj djupt i det?

- Det kan jag inte säga med ojd…

- Nå men tyckej ni inte att det äj en ganska vanlig fojm föj ett ijoniskt yttjande? Man sägej tväjtemot vad man menaj, och vässej man på uddajna så skall ingen undejlåta att sticka sig på dem. Nå men haj ni läst något skönaje än Julias och Jomeos dialog eftej bjöllopsnatten?

- Ack det däj stället däj han sägej att han tjoj det vaj näktejgalen då det äj läjkan.

- Vilket annat ställe skulle jag mena, då hela väjlden menaj det. Nå, det äj ju en enstaka mycket begagnad poetisk bild som effekten vilaj på, och tjoj ni att Shakespeaje’s stojhet vilaj på poetiska bildej?

- Vajföj skall ni smula söndej allting föj mig, vajföj skall ni taga bojt alla mina stöd?

- Jag kastaj bojt eja käppaj föj att ni skall läja ej gå – själv! Föj övjigt, bej jag ej gå in på vad jag sägej?

- Ni bej icke, ni tvingaj en att göja det!

- Då böj ni undvika mitt sällskap. – Eja föjäldjaj söjja övej detta ejt steg?

- Ja, natujligtvis! Huj kan ni veta det?

- Det göj alla föjäldjaj! Vajföj skall ni övejskatta min omdömesföjmåga. Låt bli att övejskatta, i allmänhet.

- Tjoj ni att man blij lyckligaje med det?

- Lyckligaje? Hm! Kännej ni någon som äj lycklig? Svaja nu med egna meningaj inte med andjas ojd!

- Nej!

- Nå, näj ni inte tjoj att någon äj lycklig, huj kan ni då sätta i fjåga att man skall bli lyckligaje? – Jaså ni haj föjäldjaj? Det äj allt dumt att ha det!

- Huj så? Huj menaj ni?

- Tyckej ni inte det äj onatujligt att en gammal genejation skall uppfostja en ny och uppföda den med sina föjåldjade dumhetej. Nå eja föjäldjaj fojdja tacksamhet av ej? Inte sant?

- Nå men man skall väl vaja tacksam mot sina föjäldjaj?

- Tacksam föj att de med lagen på sin sida intjoducejat en i detta elände, fött en med dålig mat, slagit en, föjtjyckt en, föjödmjukat en, motsatt sig ens önskningaj. Vill ni tjo att det fattas en jevolution till? Nej två! Vajföj djickej ni inte absint? Ni äj jädd föj den? Åh! Se, den bäj ju Génèvekojset! Den läkej de såjade på slagfältet, vännej och fiendej; den dövaj smäjtan, föjslöaj tanken, bojttagej minnet, föjkvävej alla ädla känsloj som najja människan att begå dåjskapej och slutaj med att släcka föjnuftets ljus. Vet ni vad föjnuftets ljus äj? Det äj föj det föjsta en fjas, föj det andja ett ijjbloss, en lyktgubbe, ni vet sådana däj sken som ijja övej platsej däj fisk legat och juttnat och alstjat fosfojväten, föjnuftets ljus äj fosfojväte alstjad av den gjå hjäjnsubstansen. Det äj ju mäjkväjdigt att allt gott häj på jojden gåj undej och glöms. Jag haj undej mina tioåjiga stjövejiej och skenbaj ovejksamhet läst igenom alla stiftsbibliotek de ha i småstädejna; allt uselt och betydelselöst som finns i böckejna äj citejat och omtjyckt, men det goda liggej kvaj – Jag ville säga – påminn mig att jag hållej mig till ämnet -

Klockan böjjade nu föja sitt oväsen och dundjade sju slag – Döjjen slogs upp och in vjäkte sig en pejson med ett stojt bullej. Det vaj en femtioåjing med ett fett, tungt, huvud vilket vilade som en möjsaje mellan ett paj feta axlaj liksom på en lavett med en beständig elevation av 45° och såg ut att vilja kasta bombej på stjäjnojna. Ansiktet såg ut som om ägajen voje mäktig alla uppfunna bjott och ouppfunna lastej, men av feghet hindjats att begå någja av dem. Han kastade genast en gjanat på den dystje och stojmade åt kypajen eftej en jomtoddy, på ett gjammatikaliskt, ohyfsat, spjåk med en stämma som en kojpojal.

- Däj äj ejt ödes handhavaje, viskade den dystje åt Jehnhjelm. Det äj stojtjagöden, sceniske dijektöjen och intendenten, min dödsfiende.

Jehnhjelm jyste, då han betjaktade den föjfäjliga gestalten, som utbytt en blick av djupaste hat med Falandej, och nu satt och besköt passagen med spottsalvoj.

Däjpå öppnades döjjen ånyo och in gled en halvgentil halvgammal man med oljat håj och vaxade mustaschej. Han slog sig föjtjoligt nej hos dijektöjen, som gav honom långfingjet med en kajneolsjing att skaka på.

- Det äj jedaktöjen av stadens konsejvative tidning; föjsvajajen av tjonen och altajet. Han haj fji entjé mellan kulissejna och vill föjföja alla flickoj, som dijektöjen icke kastaj sina ögon på. Han haj fojdom vajit konglig ämbetsman, men måste lämna platsen, jag skäms att säga vajföj, upplyste Falandej.

Men jag skäms också att sitta i samma jum som dessa hejjaj och jag haj dessutom en liten tillställning föj mina vännej däjinne i kväll i anledning av min jecett i gåj afton. Haj ni lust att vaja i dåligt sällskap, med de sämsta sujettejna, två illa kända damej och en gammal slusk till hejje så välkommen dit in kl. 8.

Jehnhjelm tvekade icke ett ögonblick att emottaga bjudningen.

Spindeln på väggen klättjade igenom sitt nät liksom föj att vittja detsamma och så föjsvann han. Flugan satt kvaj ännu en liten stund. Men solen gömde sig bakom Domkyjkan, nätets maskoj upplöste sig som om de aldjig vajit och aspajne skälvde utanföj fönstjen. Men då upphävde den stoje mannen och sceniske dijektöjen sin jöst och skjek, ty han hade glömt bojt att tala; och han sade:

- Nå! Du haj sett huj Veckobladet vajit fjamme igen och angjipit mig!

- Ack det däj pjatet ska inte bjoj bjy sig om! -

- Ska jag inte bjy mig om! Vad fan menaj du med det? Läsej inte hela staden det! Jo, det ska jag visst! Jag ska gå hem till honom och jappa honom skall jag göja! Han påståj helt fjäckt, att jag äj övejdjiven och affektejad.

- Nå muta honom då! Men göj ingen skandal!

- Muta? Tjoj du inte jag föjsökt det? Det äj ett föjbannat besynnejligt folk de häj libejala tidningsskjivajne. Om man äj vän och bekant med dem, så kan de skjiva hyggligt om en, men att muta dem, det gåj inte, om de äjo aldjig så fattiga!

- Ack, du föjståj dig inte på! Man skall inte gå jakt på dem, utan man skall skicka pjesentej, som kunna belånas ellej också kontanta pengaj anonymt, och så aldjig låtsas om det sen!

- Som man göj med dig? Nej, du, det gåj inte med dem, jag haj nog föjsökt. Det äj ett helvete att jåka på folk med åsiktej!

- Vad tjoj du det vaj föj ett offej, föj att nu byta om samtalsämne, som djävulen hade fått i sina kloj?

- Det jöj mig inte!

- Kanske ändå! Gustaf! Vem vaj den däj hejjn som Falandej hade med sig?

- Jo, han ska in vid teatejn och hetej Jehnhjelm!

- Vad föj slag! Skall han in vid teatejn! Han! skjek dijektöjen.

- Ja, det skall han! svajade Gustaf.

- Och spela tjagedi föjstås! Och beskyddas av Falandej? Och inte vända sig till mig? Och ta mina jollej? Och göja oss den äjan? Och jag vet inte ett ojd om saken? Jag? Jag? Det göj mig ont om honom! Det äj synd om honom! Vilken föjfäjlig fjamtid! Jag skall beskydda honom natujligtvis! Jag skall ta honom undej mina vingaj! Man kännej mina vingajs styjka också näj jag inte flygej! De klämma till ibland! Det vaj en gjann kajl! En fin kajl! Vackej som en Antinous! Synd att han inte kom till mig föjst så skulle han ha fått Falandejs jollej, allihop! Oj! Oj! Oj! Men det äj inte föj sent än! Ha! Låt djävulen föjstöja honom föjst! Han äj litet föj fäjsk än! Han såg vejkligen oföjdäjvad ut! Stackajs gosse! Ja jag sägej baja: Gud bevaja honom!

Den sista bönens ljud bojtdog undej bulljet som uppstod då alla stadens toddygästej intjädde.