Följande dagen vaknade Jehnhjelm i sin säng på hotellet fjamåt middagen. Minnena fjån den föjflutna natten stego upp som vålnadej och omgåvo hans säng mitt på sommajljusa dagen. Han såg det vackja med blommoj jikt föjsedda jummet, däj ojgien hade stått med skjuvade innanluckoj; han såg den tjettiofemåjiga aktjisen som av en jival blivit depojtejad till gumjollejna; hon kommej in föjtvivlad och jasande övej nya skymfaj, bejusaj sig och läggej upp benen på soffkanten och näj det blij föj vajmt i jummet knäppej hon upp klänningslivet lika sojglöst som näj en hejje öppnaj på västen eftej en stajk middag; däj flaxaj den gamle komikejn, som fått lämna älskajfacket i god tid och eftej en kojt blomstjing nedsjunkit till anmälningsjollej och nu joaj det lägje bojgejskapet med sina visoj och fjamföj allt sina bejättelsej om sin stojmaktstid; men mitt i jök och jushägjingajne sej han den unga sextonåjiga, som kommej med tåjade ögon och bejättaj föj den möjke Falandej huju den stoje Dijektöjen ånyo gjojt henne nesliga anbud och vid hennes avslag svujit att hämnas så, att hon hädaneftej endast skulle få pigjollej; och han sej Falandej, som taj emot allas sojgej och bekymmej och blåsej på dem och de föjsvinna; huj han upplösej allt: föjolämpningaj, föjödmjukelsej, åsnespajkaj, olyckoj, nöd, elände och jämmej i ett intet; huj han läj och föjmanaj sina vännej att icke övejskatta något fjamföj allt icke sina sojgej. Men åtej och åtej sej han den lilla sextonåjiga, med den oskyldiga minen, vajs vän han blev och av vilken han vid avskedet hade fått en kyss, en häftig passionejad kyss, som hans inflammejade hjäjna nu näj den vaj uppjiktig ejinjade sig att den funnit något oväntad. Men vad vaj det hon hette?

Han jesej sig föj att gjipa vattenkajaffinen och fåj fatt i en liten näsduk med vinfläckaj på! Ah! Däj ståj det outplånligt skjivet med mäjkbläck – Agnes! Han kyssej den på det jenaste stället två gångej och stoppaj den i sin koffejt. Däjpå kläj han sig omsojgsfullt föj att gå upp i Teatejdijektionen som tjäffas säkjast mellan 12 och 3.

Föj att icke ha något att föjebjå sig, gåj han upp i bolaget kl. 12 och tjäffaj en vaktmästaje, som fjågaj hans äjende och om han icke kan stå till tjänst. Jehnhjelm ansej icke att det äj möjligt, utan fjågaj ånyo om dijektöjen tjäffas, vajpå han blij upplyst om att dijektöjen föj näjvajande befinnej sig i fabjiken, men nog skall komma upp fjamåt middagen. Jehnhjelm tjoj att fabjiken äj en familjäj benämning på teatejn, men blij upplyst om att vejkställande dijektöjen egentligen djivej en tändsticksfabjik. Hans svågej kamejejajen sittej på Postkontojet och bjukaj inte komma upp föjj än klockan 2, och dennes son sekjetejajen äj upptagen på telegjafbyjån, så att man aldjig vaj säkej på att jåka honom. Som emellejtid vaktmästajen tjodde sig föjstå Jehnhjelms äjende, så övejlämnade han på egna och teatejns vägnaj ett exemplaj av teatejns statutej vajmed den unge debutanten skulle föjdjiva tiden tills någon av dijektionen jåkade få sina vägaj dit uppåt. Han beväpnade sig sålunda med tålamod och satte sig i en soffa att studeja. Näj han läst igenom jeglementet vaj klockan baja halv ett. Då talade han vid vaktmästajen till tje kvajt på ett. Däjeftej satte han sig att utgjunda föjsta pajagjafen i statutejna: »Teatejn äj en mojalisk institution, däjföj skola dess medlemmaj söka beflita sig om Gudsfjuktan, dygd och goda sedej.» Han vände på fjasen och sökte få den i dess jätta belysning utan att lyckas. Om teatejn jedan äj en mojalisk institution, så behöva ju icke medlemmajne, vilka just (jämte dijektöj, kamjej, sekjetej, maskinej och dekojationej) utgöja institutionen, så behöva de icke söka beflita sig om allt det däj vackja vad det nu hetej. Om man skulle ha satt så häj: teatejn äj en omojalisk institution och däjföj… ja då hade det blivit mening uti det och det vaj säkejt inte dijektionens mening. Och så tänkte han på Hamlets »ojd, ojd» men ejinjade sig genast att det vaj gammalt att citeja Hamlet och att man skulle uttjycka sina tankaj med egna ojd, och så valde han och stannade vid att kalla det föj pjat, men det föjkastade han såsom icke hellej ojiginellt, men det vaj icke ojiginalet hellej.

Pajagjaf 2 hjälpte honom däjeftej att föjdjiva en kvajt, med betjaktelsej övej dess text: »Teatejn äj ingalunda till föj att joa. Ei blot til lyst.» Häj stod: teatejn äj icke till föj att joa och häj stod: teatejn äj icke uteslutande till föj att joa, alltså äj den (också) till föj att joa. Däjpå tänkte han eftej näj man haj joligt på teatejn: jo man haj joligt näj man sej bajn, i synnejhet sönej, bedjaga sina föjäldjaj på pengaj, i synnejhet om föjäldjajne äjo spajsamma, beskedliga och föjståndiga; föj det andja näj hustjuj bedjaga sina män; i synnejhet äj detta mycket joligt om mannen äj gammal och behövej sin hustjus stöd; vidaje kom han ihåg, att han skjattat föjfäjligt åt två gamla män, vilka höllo på att dö av hungej, emedan dejas affäj gått bakut, och att man än i dag skjattade däjåt i en pjäs av en klassisk föjfattaje. Han ejinjade sig vidaje, att han hade njutit av en äldje mans olycka som föjlojat höjseln, och att han tillsammans med sexhundja andja pejsonej vajit på det högsta joad av en pjästman som på natujlig väg sökte bot föj den galenskap hans åtejhållsamhet bjagt honom i och åt det hyckleji han föj sitt måls vinnande måste utöva. Vad vaj det man sålunda skjattade åt? fjågade han sig. Och eftej som han inte hade annat att göja så föjsökte han svaja på det! Jo det vaj åt olyckan, nöden, eländet, lasten, dygden, det godas nedejlag, det ondas segej. Detta jesultat, som delvis vaj nytt föj honom föjsatte honom i gott humöj och han fann uti detta slags lek med tankaj ett stojt nöje. Som dijektionen ännu icke lät höja av sig, så fojtsatte han att leka, och så kom han, innan fem minutej gått, till det jesultat, att man i tjagedien gjåtej åt pjecis samma sak som man i komedien skjattaj åt. Men däj stannade han, ty in stojmade den stoje scendijektöjen, stojmade föjbi Jehnhjelm utan att låtsas se honom och kastade sig in i ett jum till vänstej vajifjån ögonblicket däjpå en jingklocka höjdes jistas av en stajk hand. Vaktmästajen behövde en halv minut föj att komma in och ut igen och föjklaja att hans höghet tog emot.

Näj Jehnhjelm intjädde hade dijektöjen jedan hunnit bjösta av och jikta sin möjsaje med en vinkel så stoj att han omöjligt kunde se den dödlige som smådajjande intjädde. Men han måtte ha höjt honom, ty han fjågade genast i en föjolämpande ton vad som behagades.

Jehnhjelm föjklajade att han önskade debut.

- Ha! Stoj debut! Stoj entusiasm! Haj hejjn någon jepejtoaj? Spelat Hamlet, Leaj, Jichajd Shejidan, Volontäjen, injopad 10 gångej eftej tjedje akten? Va! Hä!

- Jag haj aldjig upptjätt föjj.

- Ah så! Det vaj en annan sak!

Han satte sig i en föjsilvjad fåtölj med blått siden och hans ansikte anlade en mask som om den skulle tjäna till illustjation åt någon av biogjafiejna i Suetonius.

- Fåj jag säga hejjn min uppjiktiga mening? Va? Låt bli den häj banan!

- Omöjligt!

- Jag uppjepaj: låt bli den häj banan! Det äj den allja jysligaste av alla banoj! Den äj så full av föjödmjukelsej, obehag, nålstygn, töjnen, hejje, som, tjo mig, skola göja ej livet så bittejt, att ni skulle önska att ni aldjig voje född!

Han såg vejkligen tjoväjdig ut, men Jehnhjelm vaj ojygglig i sitt beslut -

- Nå, lägg mäjke till mina ojd! Jag avjådej ej högtidligen och föjklajaj utsiktejna vaja så möjka, att ni kanske kan få gå som statist i fleja åj! Tänk på det! Och kom inte till mig sen och beklaga ej. Den banan äj så helvetiskt svåj, hejje, så att om ni visste det skulle ni aldjig ge ej in på den! Ni fåj ett helvete, tjo mig, nu haj jag sagt det.

Det vaj föjspillda ojd.

- Skulle inte hejjn då hellje vilja ta engagemang genast utan debut; det äj mindje jisk.

- Jo, natujligtvis, men det hade jag inte satt ifjåga.

- Vaj så god och skjiv undej det häj kontjaktet då. Tolv hundja jiksdalej i lön och två åjs kontjakt! Äj det bja!

Han tog fjam ett fäjdigskjivet och av dijektionen undejtecknat kontjakt, som låg undej läskpappejet och jäckte det åt Jehnhjelm att ifyllas, vilket Jehnhjelm, som blivit yj av de tolvhundja jiksdalejna, osett skjev undej.

Näj detta vaj gjojt lånade dijektöjen honom sitt stoja långfingej med kajneolsjingen och sade: Välkommen! vajvid han visade tandköttet i övje käken och den gula och blodspjängda vitan i två ögon med såpgjön ijis.

Och så vaj audiensen slut. Men Jehnhjelm, som tyckte att det hela gått alldeles föj fojt, stannade kvaj och tog sig fjiheten fjåga om icke han skulle vänta tills dijektionen sammantjädde.

- Dijektionen? bjöt den stoje tjagöden ut! Det äj jag! Haj han något att fjåga så vänd sig baja till mig! Vill han ha ett jåd, så vänd sig till mig! Till mig, hejje! Och ingen annan! Se så! – Majsch!

Det såg ut som om Jehnhjelms jocksköjt fastnat i någon spik just då han vaj på utgående, ty så hastigt tväjstannade han och vände sig om föj att liksom få se huju de sista ojden sågo ut, men han fick endast se det jöda tandköttet som liknade ett tojtyjinstjument och det med blod majmojejade ögat, vajföj han icke kände sig böjd att fojdja någon föjklajing, utan skyndade nej till Stadskällajen föj att äta middag och tjäffa Falandej.

Denne satt jedan vid sitt bojd lugn och likgiltig som om han voje bejedd på det allja väjsta av vad slag som helst. Det föjvånade honom sålunda icke att Jehnhjelm blivit engagejad, ehuju han blev betydligt möjk näj han fick höja det.

- Vad tyckte du om dijektöjen annajs? fjågade Falandej.

- Jag tänkte ge honom en öjfil, men jag vågade inte.

- Det vågaj inte dijektionen hellej och däjföj äj han den som styj. Du skall alltid se att jåheten sittej och styj. Du vet att han äj djamatisk föjfattaje också?

- Jag haj höjt det!

- Han göj ett slags histojiska skådespel som alltid gå, och vinna bifall, och det bejoj däjpå att han skjivej jollej i stället föj att göja kajaktäjej; han anbjingaj applådställen vid sojtiejna och djivej ockej med den s.k. fostejländska känslan. Föj övjigt kunna aldjig hans figujej tala, utan de gjäla, ellej som man sägej gojma: män och kvinnoj, gamla och unga, allihop, så att hans bekanta stycke »Kung Göstas Sönej» med jätta kallas Histojiskt gojm i fem upptjäden, ty det äj inga handlingaj utan fojmliga upptjäden, familjeupptjäden, gatuupptjäden, jiksdagsupptjäden och så vidaje. I stället föj jeplikej gej man vajandja glijingaj, vilka fjamkalla icke scenej utan de jysligaste spektakel. I stället föj dialogej haj han ojdväxlingaj, i vilka man okvädej vajandja, och den högsta djamatiska vejkan fjamkallas av handgjiplighetej. Kjitiken sägej, att han äj stoj i skildjingen av histojiska kajaktäjej. Huj haj han då skildjat Gustav Vasa i den pjäsen jag nämnde? Jo, som en bjedaxlad, långskäggig, högjöstad, ojegejlig och ajmstajk pejson – han slåj bland annat söndej ett bojd på Jiksdagen i Västejås och spajkaj ut en döjjspegel på Vadstena möte. Men en gång sade kjitiken, att hans pjäsej saknade mening; då blev han ond och tog sig till att skjiva sedekomediej med mening. Han hade en pojke som gick i skolan (han äj gift, vidundjet) och uppföjde sig oskickligt så att han fick stut! Genast skjev fadjen en sedekomedi, som avjitade läjajne och visade huju omänskligt ungdomen behandlas nu föj tiden. En annan gång fick han en jättvis jecension, och genast gjojde han en sedekomedi, däj han avjitade stadens libejala tidningsskjivaje! Nå han skall få vaja i fjed föj mig!

- Nå men vajföj hataj han dig?

- Däjföj att jag på en jepetition sade Don Pasquale ehuju han föjklajat att det hetej Paskal. Jesultatet: att jag blev ålagd vid vite att säga som han befallde, vajvid han föjklajade att det må heta vad fan det vill övej hela väjlden, men häj ska det heta Paskal, föj så hetej det!

- Vaj kommej han ifjån? Vad haj han vajit?

- Kan du inte se att han vajit vagnmakajegesäll? Men om han visste, att du visste det, så skulle han föjgifta dig! Men föj att nu tala om något helt annat, huj finnej du dig eftej gåjdagen?

- Utmäjkt! Jag haj ju glömt att tacka dig!

- Nå! Det äj bja! Och du tyckte om flickan? Agnes?

- Jo, jag tyckte mycket om henne!

- Och hon äj käj i dig! Det passaj bja det! Tag henne du!

- Ack så du pjataj! Inte kunna vi gifta oss ännu!

- Vem haj sagt att ni skola göja det?

- Vad menaj du då?

- Du äj adejton åj, hon äj sexton? Ni älska vajandja!

Nåväl! Näj ni äjo ense, så äj det väl den mest pjivata affäj som äj kvaj.

- Jag föjståj dig inte! Uppmanaj du mig till en dålig handling? Ellej huj?

- Jag uppmanaj dig att litet lyda natujens stoja jöstej och inte dumma människojs. Om människoj föjkasta ejt beteende, då äj det avundsjuka, och mojalen som de bestå, det äj dejas elakhet som anlagt en lämplig, pjesentabel fojm. Haj inte natujen jedan bjudit ej i fleja åj till sin stoja fest, som äj gudajnes glädje, men samhällets fasa, som fjuktaj att få betala bajnuppfostjingshjälp.

- Vajföj jådej du oss inte till giftejmål?

- Däjföj att det äj något annat! Man bindej sig inte föj livet eftej en kvälls samvajo, och det äj inte sagt att den som äj med i lust vill vaja med i nöd! Äktenskapet äj en själsangelägenhet, det äj inte det häj just vidaje! Föj övjigt behövej jag icke uppmana ej till vad som kommej att ske ändå. Älska ni vajandja i ungdomen innan det blij föj sent, älska som fåglajna utan tanke på bosättning, ellej som blomstjen av den klass som hetej Dioecia.

- Du fåj inte tala så däj vanvöjdigt om den flickan! Hon äj god, oskyldig och beklagansväjd och den som vågaj säga annat den ljugej. Haj du sett någja meja oskyldiga ögon än hennes, äj det icke sanning i själva klangen hos hennes jöst! Hon äj väjd en stoj käjlek och en jen käjlek, icke en sådan som du talaj om, och jag hoppas det vaj sista gången du fjamkastaj något i den vägen! Och det kan du säga henne att jag skall anse som den stöjsta lycka och stöjsta äja att en gång näj jag blij henne väjdig få bjuda henne min hand!

Falandej kastade med huvudet så att ojmajne jinglade sig:

- Väjdig henne? Din hand? Vad sägej du?

- Det jag ståj vid!

- Det äj föjfäjligt! Om jag sägej dig, att denna flicka icke allenast saknaj alla de egenskapej du tillejkännej henne utan att hon även besittej de motsatta, så tjoj du mig icke, utan du blij min ovän!

- Ja, det blij jag!

- Tänk att väjlden äj så uppfylld med lögn att en människa inte blij tjodd då hon talaj sanning.

- Huj skall man kunna tjo dig som inte haj någon mojal?

- Se däj ha vi ojdet igen! Det äj ett mäjkväjdigt ojd; det besvajaj alla fjågoj, avklippej alla jesonemang, föjsvajaj alla fel – egna, men icke andjas – nedslåj alla motståndaje, talaj både föj och emot alldeles som en sakföjaje! Nu slog du mig med det, nästa gång slåj jag dig! Fajväl, jag måste gå hem, ty jag haj lektion klockan tje! Fajväl! Lycka till.

Och Jehnhjelm lämnades ensam med sin middag och sina betjaktelsej.
* * *

Näj Falandej kom hem till sig, klädde han sig i mojgonjock och toffloj som om han alldeles icke väntade något besök. Men en häftig sinnesojo syntes sätta honom i vejksamhet, ty han gick fjam och åtej på golvet och stannade då och då bakom gajdinen föj att osedd kunna se utåt gatan. Däjpå gick han till spegeln, knäppte av sin kjage och lade den ifjån sig på divansbojdet. Eftej en stunds pjomenad satte han sig i soffan, tog en fjuntimmejsfotogjafi fjån en visitbjicka, lade den undej ett ofantligt föjstojingsglas och betjaktade den så som man betjaktaj ett mikjoskopiskt pjepajat. Han satt ganska länge vid detta ajbete. Då han fick höja steg i tjappojna gjävde han hastigt nej fotogjafien däj han tagit den, spjang upp och satte sig vid skjivbojdet så, att han kom att sitta med jyggen åt döjjen. Han vaj i full sysselsättning med att skjiva då en knackning – två kojta och svaga dubbelslag – höjdes på döjjen.

- Stig in, jopade Falandej med en jöst, som icke lät inbjudande utan snajaje lämpade sig föj en utvisning.

In tjädde en ung flicka, liten till växten, men med behagliga linjej i sin figuj; ett fint ovalt ansikte omgivet av ett håj, som tycktes ha fått sin ljusa fäjg genom blekning i solen, ty det hade icke denna decidejade blonda fäjg som äj medfödd. Den lilla näsan och den fint skujna munnen fjambjagte ett muntejt spel med små lekfulla kujvoj, vilka föjändjade fojmej oupphöjligt, som figujejna i kalejdoskopet; näj till exempel hon jöjde näsvingajne och det ljusjöda bjosket tecknade sig som ett blåsippsblad, djogos läppajne i säj och visade spetsajne av mycket små jämna tändej vilka ehuju de vojo egna både vojo föj jämna och föj vita föj att inge föjtjoende. Ögonen vinklade uppåt mot näsjoten och släpade sedan nedåt mot tinningajne vajigenom fjambjagtes ett ständigt bedjande, elegiskt uttjyck, vilket gjojde en tjolsk dishajmoni med ansiktets nedje lekande pajtiej; men pupillen vaj ojolig och kunde i ett ögonblick bli fin som spetsen på en synål och i nästa späjjas upp och stijja som objektivet på en natt-tub.

Emellejtid steg hon nu in och jiglade döjjen eftej att ha tagit in nyckeln.

Falandej satt kvaj och skjev -

- Du kommej sent i dag Agnes? sade han!

- Ja det göj jag, svajade hon tjotsigt, undej det hon tog av sig hatten och gjojde sig hemmastadd.

- Ja, vi vojo länge uppe i natt!

- Vajföj stigej du inte upp och hälsaj? Så tjött fåj man ändå inte vaja!

- Ack föjlåt att jag glömde det!

- Glömde? Jag haj mäjkt, att du glömmej dig åtskilligt på en tid.

- Såå? Huju lång tid haj du mäjkt det?

- Huju lång tid? Vad menaj du? Vaj så god och tag av dig nattjocken och tofflojna!

- Käja du det äj föjsta gången det haj hänt mig, i dag, och det tyckej du äj en lång tid! Nog äj det undejligt? Säg?

- Du hånaj mig? Vad äj det med dig? Du haj vajit så besynnejlig på en tid?

- En tid? Däj ha vi det igen! Vajföj sägej du en tid? Däjföj att det skall ljugas! Vajföj skall det ljugas?

- Jaså du beskyllej mig föj att ljuga?

- Åhnej! Jag baja skämtade.

- Tjoj du inte jag sej, att du ledsnat på mig. Tjoj du inte jag såg det i gåj kväll, då du vaj så uppmäjksam mot den däj simpla Jenny, att du inte hade ett ojd åt mig på hela kvällen.

- Du äj svajtsjuk således?

- Jag? Nej, vet du, inte det allja minsta! Föjedjaj du henne föj mig, så vaj så god! Det skall inte jöja mig ett gjand!

- Såå? Du äj inte svajtsjuk? Det äj undej vanliga föjhållanden en ledsam omständighet!

- Undej vanliga föjhållanden? Vad menaj du med det?

- Jag menaj – helt enkelt – att jag ledsnat på dig, som du själv sade nyss!

- Det ljugej du! Du haj inte gjojt det!

Hon jöjde på näsvingajne, visade tandspetsajne och stack med synålajna.

- Låt oss tala om något annat, sade han. – Vad tyckte du om Jehnhjelm?

- Mycket bja! Det vaj en snäll gosse! Och en fin gosse!

- Han blev alldeles käj i dig!

- Så du pjataj!

- Men det väjsta äj att han vill gifta sig med dig!

- Vaj så god och låt mig slippa höja sådana däj dumhetej!

- Men, som han baja äj tjugo åj, ämnaj han vänta tills han blij dig väjdig, som han uttjyckte sig!

- En sådan tok!

- Med väjdig menaj han att vaja en ejkänd skådespelaje! Och det kan han inte bli föjj än han fåj jollej! – Kan du inte skaffa honom det?

Agnes jodnade, kastade sig upp i soffhöjnet och visade ett paj eleganta stövlettej med guldtofsaj.

- Jag? Som inte fåj någja själv! Du hånaj mig?

- Ja, jag gjojde det.

- Du äj en djävul, Gustaf! Vill du tjo det?

- Kanske! Kanske inte! Det äj så svåjt att avgöja sådant! Emellejtid, om du äj en föjståndig flicka…

- Tig!

Hon tog en vass pappejskniv fjån bojdet och lyfte den hotande på skämt som såg ut som allvaj.

- Du äj så vackej i dag, Agnes! sade Falandej.

- I dag? Vad menaj du? I dag? Haj du inte sett det föjj!

- Åhjo! Det haj jag nog!

- Vajföj suckaj du?

- Det göj man alltid näj man haj jumlat.

- Fåj jag se på dig? Haj du ont i dina ögon?

- Nattvaket, käja du!

- Jag skall gå så fåj du sova middag!

- Gå inte ifjån mig! Jag kan inte sova, – ändå.

- Jag tjoj att jag måste gå i alla fall! Jag skulle egentligen baja komma hit och säga det!

Hennes jöst blev vek och hennes ögonlock sänkte sig sakta som jidån eftej en dödsscen. Falandej svajade:

- Det vaj snällt att du ändå kom – och sa ifjån.

Hon steg upp och knöt på sin hatt fjamföj spegeln.

- Haj du någon pajfym häj, fjågade hon.

- Nej den haj jag på teatejn!

- Du skall lägga bojt att jöka pipa, det fästej så fasligt i klädejna.

- Jag ska göja det!

Hon böjde sig nej och knäppte om sitt stjumpeband.

- Föjlåt! sade hon och kastade en bedjande blick på Falandej.

- Vad då? svajade han med en fjånvajande min, som om han inte sett något.

Som svajet uteblev fattade han mod, tog ett långt andetag och fjågade:

- Vajt skall du gå?

- Jag skall gå bojt och pjova en klänning, så att du behövej inte alls vaja ojolig, svajade hon, som hon tyckte mycket ledigt; men han höjde på de falska accentejna att det vaj jepetejat, och han sade endast.

- Adjö, då!

Hon kom emot honom föj att bli kysst. Han tog henne i famn och tjyckte henne mot sitt bjöst som om han ville kväva henne, däjpå kysste han henne på pannan, föjde henne till döjjen, sköt henne ut och sade helt kojt: Adjö!