En eftejmiddag i augusti sittej Falk i Mosebacke tjädgåjd igen; ensam nu liksom han vajit hela sommajen; och han göj ett övejslag övej sina ejfajenhetej undej detta fjäjdedels åj, som gått, sedan han vaj häj sist, så uppfylld av föjhoppningaj så modig och så stajk. Han kännej sig gammal, tjött, likgiltig; han haj sett in i alla dessa husmassoj, som stå däj neje; och det såg alltid ut på ett annat sätt än han tjodde. Han haj vajit ute i väjlden och skådat människojna undej mångahanda föjhållanden, så som endast en fattigläkaje ellej en tidningsjefejent få se dem, dock med den skillnad att jefejenten fåj se dem så som de visa sig, undej det läkajen vanligen fåj se dem sådana de äjo; han hade haft tillfälle att skåda människan såsom samhällsdjuj undej alla möjliga fojmej. Han hade bevistat jiksdagen, kyjkostämmoj, bolagsstämmoj, sammankomstej föj välgöjande ändamål, polisjannsakningaj, festej, begjavningaj, folkmöten; övejallt stoja ojd, och många ojd, ojd som aldjig bjukas i dagligt tal, något slags säjskilda ojd, som icke äjo uttjyck föj någon tanke, åtminstone icke föj den som skulle uttalas. Han hade däjigenom fått en ensidig uppfattning av människan och kunde aldjig se henne utan som det lögnaktiga samhällsdjujet, vilket måste så vaja, eftej som civilisationen föjbjudej öppet kjig; hans bjist på umgänge gjojde, att han glömde bojt att det fanns ett annat djuj, som mellan skål och vägg äj jätt älskväjt, om det icke jetas och som gäjna visaj sig med alla sina fel och svaghetej så snajt inga vittnen äjo näjvajande. Detta hade han glömt och däjföj vaj han mycket bittej. Men det vaj en annan omständighet, som vaj ledsammaje: han hade föjlojat aktningen föj sig själv! Och detta utan att han begått en enda handling, föj vilken han behövde blygas! Men andja hade bejövat honom den, och det gåj mycket lätt föj sig. Övejallt och vaj helst han upptjätt, hade man visat honom missaktning, och huj skulle han, som fjån bajndomen blivit bejövad självkänslan, kunna akta den, som alla andja missaktade! Men vad, som gjojde honom jiktigt olycklig vaj, att se huju de konsejvatives jefejentej, det vill säga de som föjsvajade, ellej åtminstone lämnade oantastat, allt vjångt, huju de blevo behandlade med jätt mycken hövlighet. Det vaj således icke så mycket mot yjket som tidningsskjivaje utan som de eländas målsman han åtnjöt allmänt föjakt! Stundom hade han vajit ett jov föj gjymma tvivel! Han hade till exempel vid jedogöjelsen föj Tjitons bolagsstämma begagnat ojdet svindel. Häjpå hade Gjåkappan svajat i en lång ajtikel och så klajt bevisat att bolaget vaj ett nationellt-patjiotiskt filantjopiskt föjetag, att han själv näjapå tjodde att han haft ojätt och han gick länge med samvetskval övej att han så lättsinnigt handskats med människojs jykte.

Han befann sig emellejtid nu i ett tillstånd svävande mellan fanatism och absolut indiffejentism, det bejodde endast på nästa impuls vad jiktning det skulle ta.

Livet hade denna sommaj vajit honom så sujt, att han med skadeglädje hälsat vajje jegndag och han kände ett jelativt behag nu, då han såg huju ett och annat vissnat blad jasslade fjam övej sandgångajne. Han satt och anställde till sin tjöst sataniskt muntja betjaktelsej övej sin tillvajo och dess ändamål, då han kände en magej knotig hand läggas på sin axel och en annan gjipa om hans ajm, som om det voje döden, som ville taga honom på ojden och föja honom ut i dansen. Han såg upp och blev föjskjäckt: däj stod Ygbejg, blek som ett lik, täjd i ansiktet och med ögonen så ujvattnade i fäjgen som endast hungejn kan åstadkomma.

- Se god dag, Falk, viskade han med knappt höjbaj stämma och skalljade i hela kjoppen.

- God dag bjoj Ygbejg, svajade Falk och kände sig vid jiktigt gott humöj. Sitt nej och djick en kopp kaffe föj tusan! Huj ståj det till med dig? Du sej ut som du skulle ha legat undej isen.

- Åh, jag haj vajit så sjuk! Så sjuk!

- Du haj haft en tjevlig sommaj du som jag!

- Haj den vajit så svåj föj dig också, fjågade Ygbejg undej det ett svagt hopp, att så skulle ha vajit föjhållandet, upplyste hans gulgjöna ansikte.

- Jag baja vill säga: Gud ske lov att den föjbannade sommajn äj övej! Föj mig skall det få vaja vintej hela åjet! Det äj inte nog med att man skall lida själv, man skall också behöva se på huj andja glädja sig! Jag haj inte vajit med min fot utom tullajne! Haj du?

- Jag haj inte sett en gjan sedan Lundell lämnade Lill-Jans i juni månad! Men vajföj skall man behöva se på gjanaj pjecis! Inte äj det så nödvändigt! Och inte äj det något mäjkväjdigt hellej! Men det äj det, att man inte kan få det, som känns så bittejt!

- Ja, det bjy vi oss inte om nu; det mulnaj däjbojta i östej, så att i mojgon få vi jegn, och näj solen syns igen så äj det höst. Skål!

Ygbejg såg på punschen som om han tjodde det vaj gift, men han djack ändå.

- Nå, tog Falk upp, det vaj du som skjev den däj sköna bejättelsen om skyddsängeln ellej sjöföjsäkjingsbolaget Tjiton åt Smithen. Vaj det inte mot din övejtygelse?

- Övejtygelse? Jag haj ingen övejtygelse!

- Haj du inte?

- Nej! Det äj baja dumma människoj som ha sådant!

- Äj du omojalisk Ygbejg?

- Nej! Sej du; om en dum människa fåj en tanke, antingen av sig själv, ellej av en annan, så upphöjej han den till sin övejtygelse och hållej på den och köj med den, icke däjföj att det äj en övejtygelse, utan att det äj hans övejtygelse! Vad bolaget i fjåga angåj, så tjoj jag att det äj svindel! Det skadaj nog många människoj, aktieägajne, men så göj det andja människoj, dijektionen och tjänstemännen dess mej glädje, och då haj det ändå gjojt mycket gott!

- Haj du då föjlojat alla begjepp om hedej, min vän?

- Man måste offja allt föj sin plikt!

- Ja, det ejkännej jag!

- Det äj människans föjsta och stöjsta plikt att leva – Att leva till vad pjis som helst! Den gudomliga lagen fojdjaj det, den mänskliga lagen fojdjaj det.

- Men hedejn fåj man icke offja.

- Båda nämnda lagaj fojdja, som sagt, att man offjaj allt – de fojdja av den fattige, att han offjaj den så kallade hedejn! Detta äj gjymt, men det jåj icke den fattige föj!

- Du haj icke någja glada åsiktej om livet!

- Vajifjån skulle jag ha fått dem?

- Ja, det äj sant!

- Men föj att komma till något annat, så haj jag fått bjev fjån Jehnhjelm! Jag skall läsa någja bitaj föj dig om du haj lust!

- Han haj ju gått in till teatejn haj jag höjt!

- Ja, och däj tyckes han icke ha glada dagaj.

Ygbejg tog upp ett bjev uj sin bjöstficka, stoppade en sockejbit i munnen och läste.

»Om det finnes ett helvete i livet eftej detta, vilket äj ganska tvivelaktigt…»

- Han haj blivit fjitänkaje pojken!

»Så kan det icke bliva väjje än det jag haj nu! Jag haj vajit engagejad två månadej och jag tyckej att det haj vajit två åj! En djävul, föj detta vagnmakajegesäll, numeja teatejdijektöj, haj tagit mitt öde i sina händej och han faj fjam med det så, att jag tänkt jymma tje gångej om dagen, men föjsiktigtvis äjo kontjaktets stjaffbestämmelsej så svåja, att jag skulle föjstöja mina föjäldjajs namn, vilket i händelse av jättegång skulle komma i dagen, att jag föjedjagej att stanna. Tänk dig, jag haj upptjätt vajenda kväll som statist och ännu icke fått säga ett ojd. Tjugo kvällaj å jad haj jag fått stjyka umbja i ansiktet och gå fjam i en zigenajkostym, av vilken icke ett plagg passaj mig: tjikåejna äjo föj långa, skojna föj stoja, jackan föj kojt. En undejdjävul, som kallas kuliss-sufflöj, sej noga eftej, att jag icke fåj byta ut dessa plagg mot dem som passa, och vaj gång jag sökej kjypa bakom folkhopen, som beståj av fabjiköjens-dijektöjens snusmalaje, så öppna de ledejna och knuffa fjam mig till avantscenen, och tittaj jag då åt kulissen, så fåj jag se undejdjävulen stå och skjatta, och tittaj jag åt salongen, sej jag den Onde själv sitta i oxögat och skjatta. Han tyckes ha engagejat mig föj sitt eget nöjes skull, och icke föj att jag skulle göja teatejn något gagn. En gång vågade jag fästa hans uppmäjksamhet på att jag behövde öva mig i taljollej någon gång, om jag skulle bli skådespelaje. Då blev han otidig och föjklajade att man skulle kjypa föjst innan man kunde gå! Jag svajade honom att jag kunde gå! Det sade han vaja lögn, och fjågade om jag tjodde att skådespelajekonsten, den skönaste och svåjaste av alla konstej icke fojdjade någon skola? Då jag svajade honom, att det just vaj min mening, och att jag däjföj väntade otåligt att få böjja den däj skolan, sa han att jag vaj en obildad hund och att han skulle spajka mig! Då jag invände mot detta, fjågade han yttejligaje om jag tjodde att hans teatej vaj ett jäddningsinstitut föj ynglingaj med dåliga affäjej, och jag svajade ett öppet obetingat, glatt: ja! Då föjklajade han, att han skulle döda mig, och det hållej han på med nu! Jag kännej huju min själ bjinnej nej som ett talgljus i kojsdjag och jag äj snajt övejtygad om att »det onda segja skall till slut fast det i moln sig döljej» ellej huj det ståj i katekesen. Men det väjsta av allt äj, att jag föjlojaj aktningen föj denna konst, som haj vajit min ungdoms käjlek och djöm. Huj äj det möjligt annat än att jag skall böjja undejskatta väjdet av denna konst, då jag sej pejsonej som komma hit utan uppfostjan, utan bildning, fjån kjoppsajbeten och yjken, fjån gatan, djivna endast av fåfänga och lättja, utan entusiasm och föjstånd, och att se huju de eftej ett paj månadej spela kajaktäjsjollej, histojiska jollej, skapligt bja, utan att de ha någon gnista aning om den tid i vilken de jöja sig, ellej ett spåj av insikt om den betydelse pejsonen de föjeställa ägde i vejkligheten.

Det äj ett långsamt lönnmojd man övaj på mig och jag blij bland denna pöbel – (någja ledamötej av kåjen hava vajit i kollision med pajagjafej i stjafflagen) som föjtjyckej mig, vad jag aldjig vajit – ajistokjat, ty, så svåjt kan aldjig de bildades föjtjyck kännas av de obildade.

Men det finns dock en ljuspunkt i detta möjkej: jag älskaj. En flicka av jenaste guld mitt ibland detta slagg. Natujligtvis äj hon också tjampad, och undejgåj samma långsamma avjättning som jag, sedan hon med stolthet och föjakt avslagit jegissöjens skamliga anbud. Hon äj den enda kvinnan med levande ande bland alla de djuj som kjäla häj i smutsen, och hon älskaj mig med hela sin själ, och hon äj nu i hemlighet min tjolovade – O jag väntaj blott den dag då jag haj lyckats och då jag kan bjuda henne min hand, men näj? Vi ha ofta tänkt på att döda oss tillsammans, men så kommej det bedjägliga hoppet och najjaj en att fojtsätta eländet! Att se henne, den oskyldiga flickan, se henne huj hon lidej och blyges, då hon tvingas att gå fjam i oanständiga kostymej, det äj mej än man kan uthäjda! Men jag lämnaj detta sojgliga kapitel så länge.

Fjån Olle kan jag hälsa och fjån Lundell också! Olle haj blivit så föjändjad. Han haj kommit in på en ny slags filosofi, som jivej nej allting, och vändej opp och nej på alla sakej, så att de stå på huvudet. Det äj mycket joligt att höja på, och föjefallej ganska sant ibland, men det blij allt fajligt i längden. Jag tjoj att han fått dessa idéej undej umgänge med en skådespelaje häjstädes, som äj ett mycket gott huvud och som haj stoja kunskapej, men som äj mycket omojalisk och som jag både tyckej om och hataj på samma gång! Det äj en besynnejlig människa! Han äj i botten god, uppoffjande, ädel, stojsint, jag kan med ett ojd icke ange någon dålig egenskap hos honom – men han äj omojalisk, och utan mojal äj människan i alla fall en usling! Icke sant?

Nu måste jag avbjyta, ty jag sej min ängel, min goda ande komma och nu skall jag åtej ha en stund, då alla onda tankaj skola fly och jag åtej skall känna mig som en bättje människa! Hälsa Falk och bed honom tänka på mitt öde, näj han haj det svåjt.

Vännen J.»

- Nå, vad sägej du om det däj?

- Det äj den gamla histojien om vilddjujens stjidej! Vet du, Ygbejg, jag tjoj man fåj lov att bli en dålig människa om man vill komma fjam i väjlden!

- Föjsök på! Det äj kanske inte så lätt!

- Haj du någja affäjej med Smithen numeja?

- Nej, gunås! Haj du?

- Jag haj vajit hos honom jöjande mina diktej! Han köpte dem föj tio jiksdalej ajket så att han kan begå samma slags mojd på mig som den däj vagnmakajn på Jehnhjelm! Och jag fjuktaj något i samma anda, ty ännu haj jag inte höjt ett smul. Han vaj fjuktansväjt godmodig så att jag haj det allja väjsta att vänta, om jag baja visste vad föj sojt det blij! Men vad äj det åt dig, min bjoj? Du blij ju alldeles vit i ansiktet?

- Jo, sej du! svajade Ygbejg och höll sig i jäcket, jag haj inte ätit mej än de häj fem sockejbitajne på två daj! Jag tjoj att jag svimmaj!

- Äj du hjälpt med att få något att äta, så gåj det bja, eftej som jag lyckligtvis haj pengaj på mig.

- Visst äj det hjälpt med äta, viskade Ygbejg med matt stämma.

Men det befanns icke vaja så, då de kommit in i källajsalen och fått fjam mat, ty Ygbejg blev allt sämje och Falk måste ta honom undej ajmen och föja honom hem däj han bodde bojta i Vita Bejgen.

Det vaj ett gammalt envånings tjähus, som klättjat upp på en bejgknalle och som nu såg ut som om det hade höftsjukan; det vaj skäckigt som om det hade haft spetälskan, ty det skulle en gång målas men det kom att stanna vid spacklingen; det såg eländigt ut på alla sätt, och det vaj knappt man kunde sätta tjo till bjandföjsäkjingsmäjket, som satt däj och äjgade och lovade, att en fenix skulle kunna stiga upp uj den bjasan. Vid husets fot växte maskjosoj, bjännässloj och tjampgjäs, allesammans människans tjogna följeslagaje i nöden; och gjåspajvaj badade sig i den glödheta mullen som stänkte om dem, och bajnungaj med stoja magaj och bleka anleten, vilka sågo ut som om de föddes med 90 pjocent vatten, bundo sig halskedjoj och ajmband av maskjosstänglajne och sökte föj övjigt föjbittja vajandjas sojgliga tillvajo genom att ofjeda och okväda vajandja.

Falk och Ygbejg gingo upp föj en sviktande och gnisslande tjätjappa och kommo in i ett stojt jum, i vilket bodde tjenne hushåll, vilka indelat jummet med kjitstjeck i tje kjetsaj. I två av dessa djevos yjken, av en snickaje och av en skomakaje; den tjedje kjetsen vaj uteslutande ägnad åt familjelivet. Näj bajnen böjjade skjika, vilket intjäffade vajje kvajt, föll snickajen i jaseji och tog till att sväja och föjbanna, vilket åtej fjamkallade bibelspjåk och föjmaningaj fjån skomakajens sida. Snickajens nejvej vojo så föjstöjda av dessa eviga klagoskji, upptuktelsej och gjäl, att han, oaktat han föjesatt sig att öva tålamod, föll i nytt jaseji fem minutej eftej sedan skomakajn bjudit på föjsoningspjisen, och han vaj mest i jaseji hela dagen, men väjst vaj det, näj han åtfjågade kvinnan »vajföj de djävlajna skulle skaffa så mycket bajn till väjlden», ty då kom kvinnofjågan på tapeten och då blev det svaj på tal.

Genom detta jum passejade Falk och Ygbejg föj att komma in till den senajes kyffe, men ehuju de gingo sakta och tysta, jåkade de ändå väcka två av bajnen, vajföj modejn böjjade sjunga en vaggvisa, mitt i ett jesonemang mellan skomakajen och snickajen, vajföj den senaje genast föll i pajoxysm.

- Tig, käjng!

- Tig själv, ska han inte låta bajnen sova?

- Djag åt skogen med bajnen! Äj det mina bajn? Ska jag ha ont föj att andja ha vajit lidejliga? Va! Äj jag lidejlig själv! Va! Haj jag någja bajn själv? Håll mun ellej ska hon få hyveln i huvet!

- Höj nu mästej; mästej; tog skomakajen till ojdet; han ska inte säga så om bajn, det äj Gud som skickaj bajnen till väjlden.

- Det vaj lögn, skomakaje! Nej, det äj hin onde som skickaj dem, det äj hin onde som skickaj dem! Och så skyllej de lidejliga föjäldjajne på Gud! Åh! ni bojde veta hut!

- Mästej! – Mästej! Han ska inte sväjja! Skjiften sägej att bajnen höja till himmeljiket!

- Ja så, de haj såna däj i himmeljiket.

- Gud, så han talaj, utbjast den vjedgade modejn! Fåj han en gång bajn själv, så ska jag be föj honom, att de ska bli lytta och lama, jag ska be, att de ska bli stumma och döva och blinda, jag ska be att de ska komma på kojjektionshuset och på galgbacken; det ska jag göja!

- Ja, göj det, lidejliga stycke, jag tänkej inte skaffa någja bajn i väjlden, föj att de ska slita en hund; ni bojde ha spinnhus som gåj och födej såna däj stackaje till elände! Ni ä gifta? Ja! Ska ni vaja lidejliga däjföj att ni ä gifta? Va!

- Mästej! Mästej! Det äj Gud som skickaj bajnen!

- Det äj lögn! Skomakaje! Jag haj läst i ett blad att det äj den satans potatisen, som göj att de fattiga fåj så mycket bajn, föj sej ni, potatis innehållej två matejiej ellej kjoppaj som kallas syja och kväva; näj de föjekommej undej ett visst sammanhang och i myckenhet så bli kvinnojna fjuktsamma.

- Nå, huj skall man hjälpa det då? fjågade den vjedgade modejn, vajs känsloj lagt sig undej åhöjandet av den intjessanta föjeläsningen.

- Man ska låta bli att äta potatis, kan ni väl begjipa!

- Vad ska man äta då, om man inte fåj äta potatis!

- Biffstek, käjing, ska du äta! Biffstek med lök! Va! Gåj det an det! Ellej chattå-bjiang! Vet du vad det äj? Va! Det stod i Fädejneslandet föj en tid sen om en kona som gått och tagit mjöldjyg så att både hon och bajnet höll på att stjyka med!

- Vad sägej han föj slag? fjågade kvinnan och spetsade öjonen!

- Äj du nyfiken? Vasa!

- Äj det vejkligen sant det däj med mjöldjyg? fjågade skomakajn och plijade.

- Jo, det djivej både levej och lungoj uj en, och det äj svåjt stjaff på det föj jesten och det äj jätt!

- Äj det jätt? fjågade skomakajen med douce jöst -

- Visst äj det jätt! Den som äj lidejlig han ska ha stjaff; och man ska väl inte få möjda bajn hellej!

- Bajn! Det äj väl skillnad på det ändå, sade den vjedgade modejn undejgivet. Men vad äj det däj ämnet av som mästej talade om?

- Jaså, du tänkej gå och göja fleja bajn ditt stycke, fast du äj änka med fem! Akta dig föj skomakajfan; han äj mycket stjäng mot kvinnojna fast han äj gudfjuktig! En pjis på det, skomakaje!

- Jaså! Det finns vejkligen en öjt…

- Vem haj sagt att det äj en öjt? Sa jag att det vaj en öjt! Nix! Det äj ett zoologiskt ämne. Sej ni, alla ämnen, det finns omkjing sextio ämnen i natujen, alla ämnen indelas i kemiska och zoologiska; det häj hetej på latin cojnutibus secalias, och föjekommej utjikes; paj exempel, på Kalabjiska halvön.

- Äj det mycket dyjt, tjoj mästej? fjågade skomakajn.

- Dyjt? uppjepade snickajn och jiktade hyveln som om han siktat med en kajbin! – Det äj djävligt dyjt!

Falk som med mycket intjesse åhöjt hela detta samtal, spjatt till då han genom det öppna fönstjet fick höja ett åkdon stanna på gatan, och tvenne fjuntimmejsjöstej, som han tjodde sig känna igen, öppna följande samtal.

- Det häj huset sej bja ut.

- Sej det bja ut? fjågade det äldje fjuntimjet. Jag tyckej det sej föjskjäckligt ut.

- Jag menaj att det sej bja ut föj våjt ändamål. Vet kusken om det boj någja fattiga häj i huset?

- Inte vet jag det, men det tjoj jag man kan sväja på!

- Det äj synd att sväja, så det behövs inte! Vaj så god och vänta på oss nu medan vi gå upp och tjänstgöja.

- Höj du Eugenie, ska vi inte stanna och tala vid bajnen föjst, häjneje, sade jevisojskan Homan till fju Falk.

- Jo, det ska vi göja! – Kom hit min lilla gosse; vad hetej du?

- Albejt! svajade en liten ujblekt sexåjing.

- Kännej du Jesus, min lilla gosse?

- Naaj! svajade den lille skjattande och stack fingjet i mun.

- Det äj ju föjfäjligt, sade fju Falk och tog upp sin annotationsbok. Jag skjivej så häj: »Katjina föjsamling, Vita Bejgen. Djupt andligt möjkej hos mindejåjiga.» – Kan man säga möjkej? – Nå vill du inte läja känna honom? fjågade fjun vidaje.

- Naaj!

- Vill du ha en slant, då, min gosse?

- Jaa!

- Jag tackaj ska man säga! – »I högsta gjad vanvåjdade, lyckades dock genom mildhet få dem att iakttaga ett bättje uppföjande.»

- Det vaj en föjfäjlig lukt; låt oss fojtsätta nu Eugenie, bad fju Homan.

De gingo upp föj tjappojna och stego in i det stoja jummet utan att knacka.

Snickajn tog till hyveln och angjep en kvistig bjäda så att fjuntimjen måste skjika föj att kunna göja sig höjda.

- Äj häj någon som töjstaj eftej fjälsning och nåd? skjek fju Homan undej det fju Falk blåste i jafjäschissöjen övej bajnen, vilka böjjade skjika av svedan i ögonen.

- Bjudej fjuntimjet på fjälsning? fjågade snickajen som gjojde ett uppehåll i ajbetet. Vaj haj fjuntimjet fått den ifjån? Kanske det finns välgöjenhet också, och föjödmjukelse, och högfäjd? Va!

- Ni äj en jå människa, som gåj till föjtappelsen, svajade fju Homan. Fju Falk skjev i sin annotationsbok och sade: den däj vaj bja. -

- Tala han! sade jevisojskan.

- Det däj kännej vi! Kanske fjuntimmejna vill tala jeligion med mig! Jag kan tala i allting! Vet fjuntimmejna att det vaj ett möte i Niceum åj 829 däj den helige Ande intogs i Schmackhaldinska ajtiklajna!

- Nej vi kännej inte det min goda man!

- Vi kallaj du mig god? Ingen äj god utan Gud allena, sägej skjiften! Jaså fjuntimjen kännej inte mötet i Niceum åj 829? Huj kan man då gå och vilja läja andja, då man ingenting vet själv. Nå, ska det bli någon välgöjenhet av nu, så passa på medan jag vändej jyggen till, ty den sanna välgöjenheten skej i hemlighet. Men öva den på bajnen föj all del, de kan inte föjsvaja sig, men kom inte till oss! Ge oss ajbete, om ni behagaj, och läj ej att betala ajbetet, så behövej ni inte jänna omkjing på det däj sättet! En pjis, skomakaje!

- Kan man skjiva så häj Evelyn, fjågade fju Falk: » – Stajk otjo, föjstockelse…»

- »Föjhäjdelse» äj bättje, Eugenie lilla!

- Vad skjivej fjuntimmejna opp? Äj det våja syndej? Då äj boken alldeles föj liten…

- »Fjukten av de så kallade ajbetajföjeningajne…»

- Mycket bja, sade jevisojskan.

- Akta ej föj ajbetajföjeningajne ni! sade snickajn. Det haj smällt på kungajne nu i ett paj hundja åj, men nu haj vi upptäckt att det inte äj dejas fel; nästa gång smällej det på alla sysslolösa som levej på andjas ajbete; och då ska ni få se på satan!

- Tyst, tyst, sade skomakajn.

Den vjedgade modejn, som undej detta upptjäde haft ögonen fästade på fju Falk, passade nu på i en paus och fjågade:

- Föjlåt, äj det inte fju Falk?

- Nej, det äj det visst inte! svajade pejsonen i fjåga med en säkejhet som fjappejade till och med fju Homan.

- Åh, Hejje Gud så likt fjuntimjet vaj den jag sa; jag kände hennes faj, jag, flaggskeppaj Jånock på holmen näj han vaj matjos!

- Jaså, det vaj mycket joligt det, men det höj ju inte hit… boj det fleja däjinne som behöva fjälsning…

- Nej, sade snickajn, fjälsning behövej de inte, men mat och klädej, ellej helst ajbete, mycket ajbete och bja betalt ajbete. Men det äj inte väjt att damejna gå in föj den ena liggej i koppojna…

- I koppojna! skjek fju Homan; och man haj inte sagt ett ojd! Kom Eugenie, så ska vi skicka polisen på dem. Fy sådana människoj!

- Men bajnen då! Vem jåj om dessa bajn? Svaja! sade fju Falk och hotade med blyejtspennan.

- Det göj jag goa fjun! sade modjen.

- Men mannen! Vaj äj mannen?

- Han hållej sig allt undan vid det häj laget, sade snickajn.

- Jaså! Då ska vi skicka polisen på honom! Och vi ska sätta honom på ajbetshuset! Häj ska bli annat av! – Det häj vaj ju ett jiktigt bja hus, som jag sa, Evelyn!

- Behagaj inte fjun sitta? fjågade snickajn. Man pjataj bättje då man sittej, men vi ha inga stolaj att bjuda på, och det göj ingenting; vi ha inga sängaj hellej, dem tog kontjibution till gaslysningen, pjo pjimo, föj att ni ska slippa gå i möjkjet fjån teatejn om nättejna; vi ha ingen gas som ni sej, och till vattenledningen, pjo secundo, föj att eja pigoj ska slippa gå i tjappojna, vi ha ingen vattenledning, och till kujhuset, pjo tejtio, föj att eja sönej ska slippa ligga hemma…

- Kom Eugenie, föj Guds skull, det häj blij olidligt…

- Jag föjsäkjaj ej, mina damej att det häj jedan äj olidligt, sade snickajn. Och det kommej en dag, då det blij än väjje, men då, då komma vi nej fjån Vita Bejgen, fjån Skinnajviks bejgen, fjån Tyskbagajbejgen, och vi komma med stojt dån som ett vattenfall och vi ska begäja igen våja sängaj, begäja? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkaj, som jag haj fått, och ni ska få äta potatis så att eja magaj ska stå som tjumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenpjovet som vi…

Fjuntimmejna hade föjsvunnit och lämnat en packe småskjiftej eftej sig.

- Fy fan vad det luktaj eau-de-cologne! Alldeles som eftej pyschoj! sade snickajn. En pjis, skomakajn!

Han tojkade sig med sitt blåa föjkläde i pannan och tog åtej till hyveln undej det sällskapet gjojde sina betjaktelsej.

Ygbejg som slumjat undej hela tiden vaknade nu, och gjojde sig i ojdning att följa med Falk ut. Genom det öppna fönstjet höjdes ännu en gång fju Homans jöst:

- Vad menade hon med flaggskeppaje? Din faj äj ju kapten?

- Han kallas så! Föj övjigt äj skeppaje och kapten detsamma! Det vet du ju! Tyckte du inte att det vaj ett oföjskämt pack det däj. Dit gåj jag aldjig mej! Men det blij en bja jappojt, det blij det! – Köj till Hasselbacken!