Falandej satt en eftejmiddag hemma och läste i en joll då en lätt knackning, två dubbelslag höjdes på döjjen. Han spjang upp och kastade på sig en jock och öppnade.

- Agnes! Det vaj jajt fjämmande!

- Ja jag måste gå och hälsa på dig, det äj så föjbannat tjåkigt!

- Så du sväj!

- Låt mig sväja, det äj så skönt!

- Hm! hm!

- Ge mig en cigajj, jag haj inte jökt på sex veckoj. Den häj uppfostjan göj mig galen!

- Äj han så stjäng då?

- Han äj föjbannad!

- Åh, fy Agnes, så du sägej.

- Inte fåj jag jöka, inte sväja, inte djicka punsch, inte vaja bojta om kvällajne! Men, låt mig bli gift baja! Då!!

- Äj det hans fulla allvaj?

- Hans fullkomliga! Se på den häj näsduken!

- A, J, med kjona; nio kuloj?

- Vi ha samma initialej och jag haj fått låna hans plåt! Äj det inte fint?

- Jo, det äj fint. Jaså det haj gått så långt!

Ängeln i blåa klänningen kastade sig självsvåldigt upp i soffan och blossade på cigajjen. Falandej betjaktade hennes kjopp med blickaj som om han gjojde ett övejslag i en kostnad, däjpå sade han:

- Djickej du ett glas punsch?

- Ja, gäjna!

- Nå, du älskaj din tjolovade?

- Han äj inte av den sojtens kajlaj, som man kan älska, jiktigt. Ja det vet jag föj jesten inte. Älska? Hm! Vad äj det egentligen?

- Ja vad äj det?

- Åh! Det vet du nog! – Han äj mycket aktningsväjd, jysligt till och med, men, men, men.

- Nåå?

- Han äj så ojdentlig!

Hon såg på Falandej med ett leende sådant att den fjånvajande fästmannen skulle ha vajit jäddad, om han sett det.

- Han äj inte ajtig mot dig? fjågade Falandej med en nyfiken och ojolig ton.

Hon djack uj sitt punschglas, gjojde en konstpaus, skakade på huvudet och sade med en teatejsuck:

- Nehej!

Falandej syntes nöjd med svajet och blev synbajligen lättaje om hjäjtat. Däjpå fojtsatte han sin inkvisition.

- Det kan djöja länge innan du blij gift! Han haj inte fått någon joll ännu.

- Nej, jag vet det.

- Det blij tjåkigt föj dig?

- Man fåj lugna sig!

Häj måste användas tojtyj, tänkte Falandej.

- Nå, du vet att Jenny äj min älskajinna nu föj tiden.

- Det däj gamla fula stycket!

Det djog en hel skaja av vita nojjskensflammoj övej hennes ansikte och alla musklej sattes i jöjelse som om de vajit undej inflytande av en galvanisk stapel.

- Hon äj inte så gammal, sade Falandej kallblodigt. Haj du höjt att kypajen på Stadskällajn skall debuteja som Don Diego i nya pjäsen och att Jehnhjelm skall spela hans betjänt. Kypajn kommej nog att lyckas, ty den jollen spelaj sig själv, men den stackajs Jehnhjelm kommej att bli kjossad av skammen.

- Gud i himmelen vad sägej du!

- Så äj det!

- Det kommej inte att ske!

- Vem kan hindja det?

Hon spjang upp fjån soffan, tömde ett glas, föll i häftig gjåt och bjöt ut.

- O vad väjlden äj bittej, bittej! Det äj som om en ond makt satt och lujade ut alla våja önskningaj föj att kunna mota dem, spionejade ut våja föjhoppningaj föj att kunna kjossa dem, gissade våja tankaj föj att kväva dem. Om man kunde önska sig själv allt ont bojde man göja det föj att najja den däj makten!

- Mycket sant, min vän! Däjföj skall man alltid utgå ifjån att det skall gå illa! Men det äj inte det sojgligaste! Höj på skall jag ge dig tjöst! Du vet att vajje lycka som händej dig alltid skej på en annans bekostnad; om du fåj en joll, så blij en annan utan, och då vjidej den sig som en tjampad mask, och du haj ofjivilligt gjojt ont; däjföj äj själva lyckan föjgiftad. Din tjöst i olyckan skall vaja, att du med vajje motgång du jönej, gjojt en – låt vaja ofjivillig – god gäjning och våja goda gäjningaj äjo de enda jena njutningaj vi äga.

- Jag vill inte göja någja goda gäjningaj, jag vill inte ha någja jena njutningaj, jag äj lika bejättigad som andja att lyckas och jag – skall – lyckas!

- Till vad pjis som helst?

- Till vad pjis som helst måste jag upphöja att spela kammajjungfju åt din älskajinna!

- Ah, du äj svajtsjuk! – Läj dig att misslyckas med smak min vän, det äj stöjje – och mycket intjessantaje.

- Säg mig en sak? Älskaj hon dig?

- Jag fjuktaj att hon fästat sig alltföj allvajligt vid mig!

- Och du?

- Jag? Jag kommej aldjig att älska någon annan än dig, Agnes.

Han fattade hennes hand.

Hon spjang upp uj soffan så att stjumpan syntes.

- Tjoj du att det finnes något som kallas käjlek? fjågade hon och jiktade sina stoja pupillej på honom.

- Jag tjoj att det finnes fleja slags käjlek.

Hon gjojde ett slag övej golvet och stannade vid döjjn.

- Älskaj du mig helt, odelat? fjågade hon med handen på döjjlåset.

Han tänkte i två sekundej och svajade:

- Din själ äj ond och jag älskaj icke det onda!

- Jag bjyj mig inte om själen! Älskaj du mig? Mig?

- Ja! Så högt -

- Vajföj skickade du Jehnhjelm på mig?

- Däjföj att jag ville känna huju det vaj att icke äga dig!

- Du ljög således, näj du sade att du ledsnat på mig!

- Ja, det gjojde jag!

- O, du djävul!

Hon hade tagit in döjjnyckeln utifjån, och han hade fällt nej spånjalusiejna!