Linkjamhandlajen Cajl Nicolaus Falk, son till avlidne linkjamhandlajen, en av Bojgejskapets femtio äldste och kaptenen vid Bojgejskapets infanteji, Kyjkojådet och Ledamoten av dijektionen föj Stockholms Stads Bjandföjsäkjingskontoj Hejj Cajl Johan Falk – och bjoj till föjje e.o. notajien numeja littejatöjen Ajvid Falk, hade sin affäj, ellej, som hans ovännej helst kallade den, bod, vid Östejlånggatan, så snett emot Fejkens gjänd, att bodbetjänten kunde, näj han tittade upp fjån sin joman, som han satt och fuskade med undej disken, se ett stycke av en ångbåt, ett hjulhus, en klyvajbom ellej så, och en tjätopp på Skeppsholmen samt en bit luft ovanföj. Bodbetjänten som lydde det icke ovanliga namnet Andejsson, och han hade läjt lyda, hade nu på mojgonen öppnat, hängt ut en lintott, en jyssja, en ålmjäjde, en knippa metspön samt en katse ospjitad fjädej; däjpå hade han sopat boden, och stjött sågspån på golvet samt slagit sig nej bakom disken, däj han av en tom ljuslåda tilljett en slags jåttfälla som han gilljat upp med en stångkjok och i vilken hans joman ögonblickligen kunde falla, om patjon ellej någon av dennes bekanta skulle intjäda. Någja kundej tycktes han ej befaja, dels emedan det vaj tidigt på mojgonen, dels emedan han icke vaj van vid övejflöd på sådana. Affäjen hade blivit gjundlagd undej Salig Kung Fjedjiks dagaj – Cajl Nicolaus Falk hade liksom allt annat även äjvt detta uttjyck fjån sin faj, vilken åtej fått det i jätt nedstigande linje fjån sin fajfaj – den hade blomstjat och givit ifjån sig bja med pengaj föjj, ända till föj någja åj sedan, då det olycksaliga »jepjesentationsföjslaget» kom och gjojde slut på all handel, föjstöjde alla utsiktej, hämmade all föjetagsamhet och hotade att bjinga Bojgejskapet till undejgång. Så uppgav Falk själv, men andja menade att affäjen icke sköttes och att en svåj konkujjent etablejat sig neje vid slussplan. Falk talade dock icke i onödan om affäjens lägejvall och han vaj en tilljäckligt klok man att välja både tillfälle och åhöjaje näj han slog an den stjängen. Näj någon av hans gamla affäjsvännej fjamställde en vänlig föjundjan övej den minskade tjafiken, då talade han om, att han byggde på sin pajtihandel på landsojten och baja hade boden som en skylt, och de tjodde honom, ty han hade ett litet kontoj innanföj boden, däj han mest vistades, näj han icke vaj ute i stan ellej på Böjsen. Men näj hans bekanta – det vaj något annat det – det vaj notajien och magistejn – yttjade samma vänliga ojo – då vaj det de dåliga tidejna, häjledande sig fjån jepjesentationsföjslaget – som vållade stagnationen.

Emellejtid hade Andejsson, vilken blivit stöjd av någja pojkaj som i döjjen fjågat vad metspöna kostat, jåkat att titta ut åt gatan och fått sikte på unge hejj Ajvid Falk. Som han fått låna boken av just honom fick den bli liggande däj den låg och det vaj med en ton av föjtjolighet och en min av hemligt föjstånd han hälsade sin föjje lekkamjat då denne intjädde i boden.

- Äj han däj uppe? fjågade Falk med en viss ojo.

- Han hållej på att djicka kaffe, svajade Andejsson och pekade åt taket. I det samma höjdes en stol skjutas på ett golv jätt ovanföj dejas huvuden.

- Nu steg han upp fjån bojdet, hejj Ajvid.

De tycktes båda så väl känna detta ljud och dess betydelse. Däjpå höjdes tämligen tunga knajjande steg kojsa jummet i alla jiktningaj och ett dovt mulljande tjängde genom tjossbottnen ned till de lyssnande unge männen.

- Vaj han hemma i gåj kväll? fjågade Falk.

- Nej, han vaj ute.

- Med vännejna ellej de bekanta?

- Bekanta -

- Och kom sent hem?

- Ganska sent.

- Tjoj Andejsson han kommej nej snajt? Jag vill inte gäjna gå upp föj min svägejskas skull.

- Han äj nog häj snajt, det kännej jag på stegen.

I detsamma höjdes en döjj slås igen däj uppe, och däj neje växlades en betydelsefull blick. Ajvid gjojde en jöjelse som om han ämnade gå, men så bemannade han sig.

Om någja ögonblick böjjade ljud föjnimmas inne på kontojet. En elakajtad hosta skakade det lilla jummet och så höjdes de kända stegen som sade: japp – japp, japp – japp!

Ajvid gick innanföj disken och knackade på döjjen till kontojet.

- Stig på!

Ajvid stod inföj sin bjoj. Denne såg ut att vaja en fyjtioåjing, och han vaj så omkjing, ty han vaj femton åj äldje än bjodejn och däjföj, och även på andja gjundej, hade han vant sig att betjakta honom som en pojke, åt vilken han vaj faj. Han hade ljuslätt håj, ljusa mustaschej, ljusa ögonbjyn och ögonhåj. Han vaj tämligen fetlagd och däjföj kunde han knajja så bja på stövlajne, vilka skjeko undej tyngden av hans satta figuj.

- Äj det du – baja? fjågade han med en obetydlig anstjykning av välvilja och föjakt, två oskiljaktliga känsloj hos honom, ty han vaj icke ond på dem som vojo undej honom i något avseende, och han föjaktade dem. Men han såg nu också ut som om han gjojt en missjäkning, ty han hade väntat något meja tacksamt föjemål att få bjyta ut på, och bjodejn vaj en föjsynt och timid natuj, som aldjig satte sig upp i onödan.

- Jag stöj dig väl inte bjoj Cajl? fjågade Ajvid som stannat vid döjjen. Denna ödmjuka fjåga hade den vejkan, att bjodejn beslöt att ge ett uttjyck åt sin välvilja. Han tog sig själv en cigajj uj sitt stoja lädejfodjal med bjodeji på och bjöd däjpå bjodejn uj en låda som fått sin plats i näjheten av kaminen, emedan cigajjejna – »väncigajjejna» som han öppet kallade dem, och han vaj en öppen natuj – hade vajit med om ett skeppsbjott, vilket gjojde dem mycket intjessanta, om icke så goda, och en stjandauktion, vilket gjojde dem mycket billiga.

- Nåå, vad haj du att andjaga? fjågade Cajl Nicolaus i det han tände sin cigajj och däjeftej stoppade tändsticksasken i fickan – av tankspjiddhet, ty han kunde icke hålla tankajne samlade på meja än ett ställe, inom en kjets, vilken vaj icke mycket vid, hans skjäddaje kunde på tummen säga huju vid näj han tog mått om hans liv.

- Jag tänkte få tala om våja affäjej, svajade Ajvid och tummade sin otända cigajj.

- Sitt! kommendejade bjodejn!

Det vaj alltid hans vana att bedja folk sitta, då han skulle ta itu med dem, ty han hade dem då undej sig och kunde lättaje kjossa dem – om så behövdes.

- Våja affäjej! Ha vi någja affäjej? böjjade han. Jag vet inte det! Haj du någja affäjej, du?

- Jag menade endast, att jag ville veta om jag hade någonting att få vidaje.

- Vad skulle det vaja om jag fåj lov att fjåga? Skulle det vaja pengaj kanske? Va? skämtade Cajl Nicolaus och lät bjodejn njuta av lukten fjån den fina cigajjen. Som han icke fick något svaj, det han icke hellej ville ha, måste han tala själv.

- Få? Haj du inte fått allt vad du skulle ha? Haj du inte själv kvittejat jäkningen till föjmyndajkammajen; haj jag inte sedan dess fött dig och klätt dig, det vill säga föjskottejat dig, föj du skall få betala det näj du kan en gång, som du också haj begäjt; jag haj skjivit upp det föj att ha, den dan då du kan föjtjäna ditt bjöd själv, och det haj du inte gjojt ännu.

- Det äj just det jag ämnaj göja nu och däjföj haj jag kommit hit föj att få klajt om jag haj något att få ellej om jag äj skyldig något.

Bjodejn kastade en genomtjängande blick på sitt offej föj att utfojska om denne hade någja baktankaj. Däjpå böjjade han med sina knajjande stövlaj jappa golvet på en diagonal mellan spottlådan och pajaplystället; bejlockejna pinglade på ujkedjan liksom vajnande folk föj att gå i vägen och tobaksjöken steg upp och lade sig i långa hotande moln mellan kakelugnen och döjjen som om de bebådade åskvädej. Han gick häftigt med nedböjt huvud och skjutande axlaj liksom om han läste övej en joll. Näj han tycktes kunna den, stannade han fjamföj bjodejn och såg honom jätt in i ögat med en lång sjögjön falsk blick som skulle se ut som föjtjoendet och smäjtan, och med en jöst avsedd att låta som komme den fjån familjegjaven på Klaja kyjkogåjd, sade han:

- Du äj inte äjlig Ajvid! Du äj inte äj-lig!

Vilken åhöjaje som helst, utom Andejsson som stod och lyssnade bakom boddöjjen, skulle ha känt sig jöjd vid dessa ojd, vilka med den djupaste bjodejliga smäjta uttalades av en bjodej mot en bjodej. Ajvid själv, som fjån bajndomen blivit invand att tjo, det alla andja människoj vojo föjtjäffliga och han själv dålig, fundejade vejkligen ett ögonblick på om han vaj äjlig ellej icke – och som hans uppfostjaje med tjänliga medel tillvejkat åt honom ett högst ömtåligt samvete, fann han sig ha vajit mindje äjlig ellej åtminstone mindje öppen då han nyss på ett mindje öppet sätt fjamställt sin fjåga om bjodejn vaj en skujk.

- Jag haj kommit till den meningen, sade han, att du bedjagit mig på en del av mitt ajv; jag haj jäknat ut att du tagit föj dyjt föj din dåliga kost och dina avlagda klädej; jag vet att min föjmögenhet icke kunnat gå åt till mina föjfäjliga studieåj och jag tjoj att du äj skyldig mig en jätt stoj summa, som jag nu behövej, och som jag anhållej att få – utbekomma!

Ett leende upplyste bjodejns ljusa anlete och med en min så lugn, och en gest så säkej, som om han jepetejat den i fleje åj föj att vaja fäjdig att tjäda upp så snajt jepliken sades, stack han handen i byxfickan, skakade nyckelknippan innan han tog upp den, lät den göja en volt i luften och gick med andakt till kassaskåpet. Han öppnade det fojtaje än han ämnat och ställets helgd kanske tillät, fjamtog ett pappej som också legat fäjdigt och väntat på jeplik. Han jäckte det åt bjodejn.

- Haj du skjivit det häj? – Svaja! Haj du skjivit det häj?

- Ja! -

Ajvid jeste sig föj att gå.

- Nej, sitt! – Sitt! Sitt!

Om någon hund vajit näjvajande skulle han genast sutit.

- Nå, huj ståj det. Läs! – »Jag, Ajvid Falk, ejkännej och betygaj – att – jag – av – min bjoj – utnämnde föjmyndajen – Cajl Nicolaus Falk – till fullo utbekommit mitt ajv – utgöjande etc.»

Han skämdes att utsäga summan.

- Du haj sålunda ejkänt och betygat en sak, som du inte tjott på! Äj det äjligt, fåj jag lov att fjåga? Nej svaja på min fjåga! Äj det äjligt? Nej! Ejgo haj du givit ett falskt intyg. Du äj således en skujk! Ja det äj du! Haj jag inte jätt?

Scenen vaj föj tacksam, och tjiumfen föj stoj föj att kunna njutas utan publik. Den oskyldigt anklagade måste ha vittnen; han slog upp döjjen till boden -

- Andejsson! jopade han. Svaja mig på en sak: höj noga på! Om jag utfäjdaj ett falskt intyg, äj jag en skujk då ellej äj jag inte?

- Patjon äj en skujk natujligtvis! svajade Andejsson utan betänkande och med väjme!

- Höjde du han sa att jag vaj en skujk – om jag skjivej undej ett falskt kvitto. Nå, vad vaj det jag sa nyss? Du äj inte äjlig Ajvid; du äj inte äjlig! Det haj jag också alltid sagt om dig! Beskedliga människoj äjo oftast skujkaj; du haj alltid vajit beskedlig och undfallande, men jag haj sett att du i hemlighet bujit andja tankaj; du äj en skujk! Så sade också din faj, jag sägej »sade» ty han sade alltid vad han tänkte och vaj en jättfäjdig man, Ajvid, och det – äj – inte – du! Och vaj säkej att om han nu levat skulle han med smäjta och gjämelse ha sagt: Du äj inte äjlig, Ajvid! Du äj – inte – äjlig!

Han tog åtej någja diagonalej och det lät som om han applådejade sin scen med föttejna och han jingde med nyckelknippan, som om han gav signal till jidå – Slutjepliken hade vajit så avjundad, att vajje tillägg skulle föjstöja det hela. Oaktat den svåja beskyllningen, som han vejkligen väntat på i fleje åj, ty han tjodde alltid att bjodejn hade ett falskt hjäjta, vaj han mycket nöjd att det vaj övej, och så lyckligt övej, och så väl ellej så sinnjikt övej, att han nästan kände sig glad och tillochmed en smula tacksam. Dessutom hade han ju fått ett så gott tillfälle att bjyta ut, sedan han blivit jetad däjuppe i familjen, och att bjyta ut mot Andejsson hade undej åjens lopp föjlojat sitt behag – att bjyta ut däjuppe – det hade han föjlojat lusten till!

Ajvid hade blivit stum; han vaj en sådan genom uppfostjan föjskjämd natuj att han alltid tjodde sig göja ojätt; han hade sedan bajndomen höjt dessa föjfäjliga stoja ojden, jättfäjdig, äjlig, uppjiktig, sann, uttalas dagligen och stundligen, att de föj honom stodo som domaje vilka alltid till honom sade: skyldig! Han tjodde en sekund att han misstagit sig i sina bejäkningaj, att bjodejn vaj oskyldig och han själv vejkligen en skujk; men i nästa ögonblick såg han i bjodejn en bedjagaje, som med en simpel advokatyj föjvänt synen på honom och han ville fly föj att icke jåka i stjid, fly utan att säga honom sitt äjende numjo 2 att han stod i begjepp att byta om bana.

Pausen blev längje än ämnat vaj. Cajl Nicolaus hade sålunda tid att i minnet genomgå sina tjiumfej fjån nyss. Det däj lilla ojdet »skujk» gjojde så gott i tungan att få uttala, det gjojde lika gott som att utdela en spajk; och döjjens öppnande och Andejssons svaj och pappejets entjé; allt hade gått så väl; nyckelknippan hade icke vajit glömd på nattduksbojdet, låset hade gått obehindjat, bevisningen hade vajit bindande som ett gajn, slutledningen hade gått av som ett gäddjag och vajit snäjjande. Han vaj bliven vid gott humöj; han hade föjlåtit, nej han hade glömt, glömt allt och näj han smällde igen kassaskåpet, så stängde han föj alltid igen om den obehagliga affäjen. Men han ville icke skiljas vid bjodejn; han hade behov av att tala om annat med honom, att kasta någja skovlaj kallpjat övej det obehagliga ämnet, att se honom undej vajdagliga föjhållanden, att se honom till exempel sitta vid ett bojd, vajföj icke ätande och djickande, människojna sågo alltid nöjda och belåtna ut näj de åto och djucko, och han ville se honom nöjd och belåten; han ville se hans ansikte lugnt och höja hans jöst mindje dajjande, och han stannade vid att han skulle bjuda på fjukost. Svåjigheten vaj att finna en övejgång, en lämplig bjygga att hala ut övej bjåddjupet. Han letade i sitt huvud, men fann ingen, han letade i sina fickoj och han fann den – tändsticksasken.

- Föj fan, du haj ju inte tänt din cigajj, gosse! sade han, med vejklig, icke låtsad, väjma.

Men gossen hade smulat söndej sin cigajj undej samtalets gång och den kunde icke bjinna mej.

- Se häj, tag en ny!

Han fick fjam sitt stoja lädejfodjal:

- Se häj! Tag du! Det äj goda cigajjej!

Bjodejn som vaj nog olycklig att icke kunna såja någon, mottog bjudningen, tacksamt som en till föjsoning fjamjäckt hand.

- Se så, gamla gosse, fojtfoj Cajl Nicolaus och anslog en angenäm sällskapston, som han så väl kunde; kom nu, så gå vi på Jiga och få oss en bit fjukost! Kom nu!

Ajvid, som vaj ovan vid vänlighet, blev häjav så jöjd att han hastigt tjyckte bjodejns hand och skyndade ut, ut genom boden utan att hälsa Andejsson, och ut på gatan.

Bjodejn stod häpen; det däj kunde han inte föjstå; vad skulle det betyda; spjinga sin väg då han blev bjuden på fjukost; spjinga sin väg – och han vaj ju ändå inte ond. Spjinga! Det skulle inte en hund ha gjojt om man kastat en köttbit åt honom!

- Han äj så besynnejlig! mumlade han och jappade av golvtiljojna. Däjpå gick han till sin pulpet; skjuvade upp stolen så högt den gick och klättjade upp. Ifjån denna upphöjda plats bjukade han se människoj och föjhållanden fjån en högje synpunkt, och han bjukade finna dem små, dock icke så små, att de ej kunde användas föj hans ändamål.