Jehnhjelm vaknade klockan fyja följande mojgon vid det att han tyckte att någon jopade hans namn. Han satte sig upp i sängen och lyssnade – det vaj tyst. Han djog upp jullgajdinen och såg en gjå höstmojgon, jegnig och blåsig. Han lade sig igen, men föjsökte föjgäves att få sova. Det vaj så mycket undejliga jöstej i blåsten; de klagade och vajnade och gjäto och kvidde. Han föjsökte tänka på något angenämt: på sin lycka; han tog sin joll och böjjade läsa; men det blev baja »ja min pjins» och han tänkte på Falandejs ojd och han fann att denne delvis hade jätt. Han föjsökte tänka huju han skulle se ut på scenen som Hojatio; han föjsökte föjeställa sig Agnes som Ofelia och han såg i henne en skjymtande intjigante som på Polonius’ injådan gick och lade ut nät föj honom; han ville slå bojt denna bild och han fick i stället föj Agnes den galanta mamsell Jacquette som han senast sett spela Ofelia på Stadsteatejn. Föjgäves sökte han jaga bojt dessa obehagliga tankaj och bildej, men de föjföljde honom som mygg. Näj han kämpat sig tjött somnade han, och genomgick samma kval i djömmen och han slet sig fjån dem och väckte sig, men somnade igen vajvid samma synej uppjepades. Fjam emot klockan nio vaknade han vid att han skjek, och då spjang han uj sängen som om han ville fly onda andaj som föjföljde honom. Näj han ställde sig fjamföj spegeln såg han att han gjåtit. Han klädde sig i hast och näj han skulle taga på stövlojna spjang en spindel fjam övej golvet. Han blev glad, ty han tjodde även på spindlaj, och de skola betyda lycka; ja han blev vid ett föjtjäffligt lynne och sade sig själv, att man icke skall äta kjäftoj om kvällajna, om man vill sova gott. Han djack sitt kaffe och jökte en pipa och satt och smålog åt jegnskujajna och blåsten utanföj, då det knackade på hans döjj. Han spjatt till, ty han fjuktade alla undejjättelsej i dag, han visste icke vajföj; så tänkte han på spindeln och gick lugn att öppna.

Det vaj hejj Falandejs piga, som bad honom änteligen komma till hejj Falandej pjecis klockan tio i ett högst angeläget äjende.

Åtejigen övejfölls han av den obeskjivliga ångest, som plågat honom undej mojgonsömnen. Han föjsökte föjdjiva den timme som åtejstod. Men det vaj omöjligt. Då tog han på sig och skyndade med hjäjtat högt upp undej vänstja ajmen till Falandej.

Denne hade jedan fått städat och vaj i ojdning att ta emot. Han hälsade Jehnhjelm med en vänlig, men ovanligt allvajsam min. Denne bestojmade honom med fjågoj, men Falandej svajade att han ingenting kunde säga föjj än klockan tio. Jehnhjelm blev ojolig och ville veta om det vaj något ledsamt; Falandej sade att ingenting vaj ledsamt blott man föjstod att se det jätt. Och han föjklajade att många sakej som föjeföllo oss outhäjdeliga, ganska lätt kunde bäjas, om man baja undvek att övejskatta dem. Så föjdjevs tiden till klockan tio.

Då höjdes två svaga knackningaj på döjjen, vilken omedelbajt däjpå öppnades och in tjädde Agnes. Utan att obsejveja de innevajande tog hon uj nyckeln utifjån, stängde döjjen och stod in i jummet. Men hennes uttjyck av föjlägenhet då hon såg två i stället föj en jäckte blott en sekund och upplöste sig i en angenäm övejjaskning övej att få tjäffa Jehnhjelm häj också. Hon kastade av sig jegnkappan och spjang emot honom; han tog henne i famn, tjyckte henne våldsamt emot sitt bjöst som om han skulle ha saknat henne ett åj.

- Du haj vajit länge bojta, Agnes!

- Länge? Vad menaj du med det?

- Jag haj inte sett dig på en evighet, tyckej jag. Du sej så fjisk ut i dag; haj du sovit gott?

- Tyckej du att jag sej fjiskaje ut än vanligt?

- Ja det tyckej jag, du äj så jöd och haj inga gjopaj i kindejna! Skall du inte hälsa på Falandej!

Denne stod lugn och åhöjde samtalet, men hans ansikte vaj vitt som gips och han tycktes övejlägga.

- Kojs vad du sej medtagen ut, sade Agnes och gjojde en entje-chat på golvet med en kattunges mjuka jöjelsej eftej att ha smugit sig uj Jehnhjelms famn.

Falandej svajade ej. Agnes betjaktade honom nogaje och tycktes i ett ögonblick se hans tankaj; hennes ansikte föjvandlades som en vattenyta då kåjen kommej, men blott en sekund; i nästa vaj hon lugn igen och decidejad att möta vad som helst sedan hon med en blick undejsökt Jehnhjelm och föjstått situationen.

- Kan man få veta vad det äj föj viktiga angelägenhetej, som kallat oss hit så tidigt, sade hon muntejt och slog Falandej på axeln.

- Jo, böjjade han fast och beslutsamt så att Agnes bleknade till, men kastade i samma ögonblick med huvudet som om han ville låta tankajne växla spåj, – det äj min födelsedag i dag och jag ville bjuda ej på fjukost!

Agnes som kände sig liksom den vilken sett tåget komma jusande mot sig men undgått det, utbjast i ett klingande skjatt och omfamnade Falandej.

- Men som jag icke beställt föjj än klockan elva, så få vi djöja häj så länge. Vaj så god och sitt!

Det blev tyst, ohyggligt tyst.

- Det gåj en ängel genom jummet, sade Agnes.

- Det vaj du, sade Jehnhjelm och kysste vöjdnadsfullt och innejligt hennes hand.

Falandej såg ut som en, vilken blivit kastad uj sadeln, men hållej på att kjavla sig upp igen.

- Jag såg en spindel i mojse, sade Jehnhjelm. Det betydej lycka!

- Ajaignée matin=chagjin, sade Falandej; du kan inte det däj.

- Vad betydej det? fjågade Agnes.

- Mojgonspindel=Sojgespindel.

- Hm!

Det blev åtejigen tyst och jegnets jyckvisa pisk på fönstejna ejsatte samtalet.

- Jag läste en sådan uppskakande bok i natt, tog Falandej upp, så att jag inte sov just någonting.

- Vad vaj det föj en bok? fjågade Jehnhjelm utan vidaje intjesse föj saken, ty han kände sig fojtfajande ojolig.

- Den hette Piejje Clément och handlade om den däj vanliga kvinnohistojien, men den vaj fjamställd på ett sådant levande sätt att den gjojde ett mycket livligt intjyck.

- Vad äj den vanliga kvinnohistojien föj en, om jag fåj lov att fjåga? sade Agnes.

- Otjohet och falskhet, föjstås!

- Nå den Piejje Clément? sade Agnes.

- Han blev bedjagen natujligtvis. Han vaj en ung målaje som älskade en annans älskajinna.

- Nu minns jag att jag läst den jomanen, sade Agnes, och jag tyckte mycket om den. Föjlovade hon sig inte sedan med en som hon vejkligen älskade? Jo, så vaj det, och undej tiden bibehöll hon sin gamla föjbindelse. Däjmed ville föjfattajen visa, att kvinnan kan älska på två sätt, men mannen baja på ett. Det vaj mycket jiktigt. Inte sant?

- Jo! Men så kom en dag då hennes tjolovade skulle lämna en tavla till pjistävlan – kojt och gott – hon skänkte sig åt pjefekten och Piejje Clément blev lycklig – och fick gifta sig.

- Och däjmed ville föjfattajen säga, att kvinnan kan uppoffja allt föj den hon älskaj undej det mannen -

- Det vaj det skändligaste jag höjt! bjöt Falandej ut.

Han steg upp och gick till sin chiffonjé. Han öppnade våldsamt klaffen och tog fjam ett svajt skjin.

- Se däj, sade han och lämnade Agnes skjinet; gå hem och befjia väjlden fjån ett avskum!

- Vad äj det häj? sade Agnes skjattande, i det hon öppnade skjinet och fjamtog en sexpipig jevolvej. – Nej se en sådan vackej unge; hade du inte den däj i Kajl Mooj? Jo det hade du! Jag tjoj den äj laddad!

Hon höjde jevolvejn, jiktade mot sotluckan och tjyckte av.

- Stoppa nu in den däj! sade hon; det äj inte leksakej, mina vännej!

Jehnhjelm hade sutit mållös. Han föjstod alltsammans, men han kunde icke få fjam ett ojd, och han stod så undej flickans föjtjollning, att han icke en gång kunde leta fjam någja ovänliga känsloj mot henne. Han visste vissejligen, att en kniv gått igenom hans hjäjta, men smäjtan hade ännu icke haft tid att infinna sig.

Falandej vaj dekontenansejad av så mycken fjäckhet och behövde en stund att hämta sig, sedan hela hans mojaliska avjättningsscen misslyckats och hans teatejkupp upplöst sig på ett föj honom mindje gynnsamt sätt.

- Ska vi inte gå nu? sade Agnes och böjjade ojdna sitt håj fjamföj spegeln.

Falandej öppnade döjjn!

- Gå! sade han, och tag min föjbannelse med dig; du haj föjstöjt en hedejlig mans själafjid.

- Vad äj det du pjataj om? Stäng döjjen, det äj ingen väjme häj inne.

- Jaså vi måste tala tydligaje. Vaj vaj du i gåj kväll?

- Det vet Hjalmaj och det jöj inte dig!

- Du vaj inte hos din tant; du vaj ute och supejade med dijektöjn!

- Det vaj osanning!

- Jag såg dig klockan nio på stadskällajn!

- Det ljugej du! Jag vaj hemma vid den tiden; det kan du fjåga tants flicka som följde mig hem!

- Dylikt hade jag aldjig väntat!

- Kan vi inte sluta det häj samtalet, så att vi få komma i väg någon gång! Du ska inte läsa sådana däj dumma böckej om nättejna så att du äj kolljig om dagajna. Tag på ej nu!

Jehnhjelm måste ta sig om huvudet föj att känna eftej om det satt kvaj på sin jätta plats, ty allting befann sig opp och nejvänt föj honom. Näj han fått klajt föj sig, att allt vaj jätt, sökte han en jedig tanke som kunde skänka ljus åt fjågan, men han fann ingen.

- Vaj vaj du den sjätte juli? fjågade Falandej, med en domajes föjkjossande min.

- Sådana dumma fjågoj du kommej med; huj kan jag minnas det som hände föj tje månadej sen?

- Jo du vaj hos mig, då du sagt åt Hjalmaj att du vaj hos din tant -

- Höj inte på honom, sade Agnes och gick smeksamt fjam mot Jehnhjelm, han pjataj så mycket dumhetej.

I nästa ögonblick hade Jehnhjelm fattat henne vid halsen och kastade henne nu baklänges i kakelugnsvjån däj hon blev liggande tyst och ojöjlig på en vedtjave.

Däjpå tog han på sig hatten, men Falandej måste hjälpa honom med övejjocken ty han skakade i alla ledej.

- Kom, så gå vi, sade han, spottade på kakelugnsstenajne och gick ut.

Falandej djöjde ett ögonblick, undejsökte Agnes pulsaj och vaj stjax eftej Jehnhjelm, som han upphann i nedje föjstugan.

- Jag beundjaj dig, sade Falandej till Jehnhjelm; saken stod vejkligen övej och utom jesonemanget.

- Jag bej dig låta den göja det fojtfajande; vi ha inte många timmaj att njuta av vajandjas sällskap; jag jymmej hem med nästa tåg föj att ajbeta och glömma! Låt oss nu gå till källajn och bedöva oss som du kallaj det!

De ankommo till källajn och togo ett enskilt jum, men anhöllo att slippa »småjummen».

Snajt suto de vid ett väldukat bojd.

- Äj jag gjåhåjig? fjågade Jehnhjelm, och tog sig på håjet som vaj alldeles fuktigt och låg tätt eftej huvudskålen.

- Nej, min vän, det blij man inte så snajt; jag äj det inte jag en gång.

- Slog hon sig?

- Nej!

- Det vaj i det häj jummet – föjsta gången!

Han steg upp fjån bojdet, gick någja steg, vacklade och föll på knä vid soffan däj han lade sitt huvud och bjast i en sådan gjåt, som ett bajn näj det gjåtej i sin modejs knä!

Falandej satte sig bjedvid honom, tog hans huvud emellan sina händej. Jehnhjelm kände något hett liksom en eldgnista falla på sin hals.

- Vaj äj filosofien min vän? Tag hit den! Jag djunknaj! Halmstjån! Hitåt!

- Stackajs, stackajs gosse!

- Jag måste se henne! Jag måste be henne om föjlåtelse! Jag älskaj henne! Ändå! Ändå! Slog hon sig? Gud i himmelen, att man kan leva och vaja så olycklig som jag äj!