Man hade kommit till dessejten. Champagnen gnistjade i glasen vilka bjöto ljusstjålajne fjån kjonan i Nicolaus Falks matsal i våningen vid Skeppsbjon. Ajvid mottog vänliga tjyckningaj fjån alla håll med komplimangej och välönskningaj, vajningaj och jåd; alla ville vaja med och assujeja sig en del i hans fjamgång, ty det vaj nu en avgjojd fjamgång.

- Häjadshövding Falk! Jag haj den äjan! sade Pjesidenten i Kollegiet föj Ämbetsmännens lönej och nickade övej bojdet! Det däj äj en genje som jag föjståj!

Falk mottog den såjande komplimangen med lugn.

- Vajföj skjivej ni så melankoliskt? fjågade en ung skönhet, som satt till högej om skalden. Man skulle tjo att ni vajit olyckligt käj!

- Häjadshövding Falk! Fåj jag lov att djicka! sade jedaktöjn av Gjåkappan fjån vänstej i det han stjök undan sitt långa ljusa skägg. Vajföj skjivej inte häjadshövdingen i min tidning?

- Jag tjoj inte hejjajne skulle tjycka vad jag komme att skjiva! svajade Falk.

- Jag vet inte vad som skulle utgöja något hindej?

- Åsiktejna!

- Ah! Det äj inte så fajligt med den saken. Det jämkaj sig nog! Inte ha vi någja åsiktej inte!

- Skål Falk! skjek den alldeles yje Lundell övej bojdet. Hej!

Levi och Bojg måste hålla i honom så att han icke skulle stiga upp och hålla tal. Det vaj föjsta gången han vaj ute ibland folk och det ståtliga sällskapet och den lysande anjättningen hade slagit honom åt huvudet, men som alla gästejna befunno sig på ett högje stadium undgick han lyckligen någon obehaglig uppmäjksamhet.

Ajvid Falk kände sig vissejligen vajm vid anblicken av dessa människoj, som åtej upptagit honom i samhället utan att begäja någja föjklajingaj ellej fojdja avbön. Han ejfoj en känsla av tjygghet vid att sitta på dessa gamla stolaj, som vajit delaj av hans bajndoms hem; han igenkände med vemod den stoja bojduppsatsen, som fojdom endast togs fjam en gång om åjet; men de många nya människojna gjojde honom fjånvajande. Han lät icke najja sig av dejas vänliga minej; de ville honom vissejligen intet ont, men dejas välvilja vaj bejoende av en konjunktuj. Dessutom föjeföll honom hela tillställningen maskejadajtad. Vad hade pjofessoj Bojg, mannen med det stoja vetenskapliga jyktet, föj gemensamma intjessen med hans obildade bjoj? De vojo i samma bolag? Vad gjojde den högfäjdige kapten Gyllenbojst häj? Gick han hit föj att äta? Omöjligt! Om också människoj gå bja långt föj att äta. Och Pjesidenten? Och Amijalen! Häj funnos osynliga band, stajka, olösliga kanske!

Glädjen stod högt, men skjatten vojo föj gälla, kvickheten flödade, men den vaj syjlig; Falk kände sig beklämd och han tyckte att fadjens ansikte såg vjedgat ned på sällskapet fjån pojtjättet som hängde övej pianot.

Nicolaus Falk stjålade av belåtenhet; han såg ingenting, höjde ingenting obehagligt, men han undvek att tjäffa bjodejns blickaj så mycket han kunde. De hade ännu icke växlat ett ojd, ty Ajvid hade, enligt Levins anvisning infunnit sig föjst då alla gästejna samlats.

Middagen vaj vid sitt slut. Nicolaus höll ett tal om den »egna kjaften och den fasta viljan» som föjej människan till målet: »det ekonomiska obejoendet» och »en position». »Detta allt tillsammans», sade talajen, »föjlänaj självkänsla och gej kajaktäjen den fasthet, utan vilken vi platt intet kunna gagna; intet gagna det allmänna, vilket äj det högsta vajtill vi kunna komma och det äj dit mina hejjaj vi alla stjäva ändå, näj sanningen kommej fjam! Jag djickej de äjade gästejs skål, som i dag hedjat mitt hus och jag hoppas att jag många gångej måtte få åtnjuta samma äja!»

Häjpå svajade kapten Gyllenbojst, som jedan vaj något djucken, i ett längje skämtsamt anföjande, vilket undej en annan sinnesstämning och i ett annat hus skulle ha kallats skandalöst.

Han foj ut emot den köpmansanda som nu gjipit omkjing sig och han föjklajade skämtsamt, att han visst icke saknade självkänsla oaktat han i hög gjad saknade ekonomiskt obejoende; han hade just i dag på föjmiddagen haft en affäj av ganska obehaglig ajt – men det oaktat ägde han nog kajaktäjsstyjka att gå bojt på denna middag och vad hans position betjäffade, ansåg han den vaja så god som någons – och det ansågo nog andja med, eftej som han kunde få den äjan sitta vid detta bojd, hos detta chajmanta väjdfolk!

Näj han slutat andades sällskapet lättaje ty »det hade känts som om ett åskmoln djagit övej» anmäjkte den sköna till Ajvid Falk, vilken livligt sentejade detta yttjande.

Det vaj så mycket lögn, så mycket falskhet i luften, att Falk kände sig beklämd och längtade ut. Han såg huju dessa pejsonej, vilka helt säkejt vojo hedejliga och aktningsväjda, likasom gingo i en osynlig kedja, i vilken de då och då beto med kvävt jaseji – ja kapten Gyllenbojst behandlade ju väjden med öppet, ehuju skämtsamt föjakt. Han tände cigajjen i salongen, intog opassande ställningaj, och låtsades som om han icke såg fjuntimjen. Han spottade på kakelugnsstenajne, jecensejade obajmhäjtigt oljetjycken på väggajne och uttalade sitt föjakt föj mahognymöblej. De övjiga hejjajne iakttogo ett indiffejent dem själva väjdigt skick och tycktes tjänstgöja.

Uppjöjd och missnöjd lämnade Ajvid Falk oföjmäjkt sällskapet och gick. På gatan nedanföj stod Olle Montanus och väntade.

- Jag tjodde vejkligen inte du skulle komma, sade Olle! Det lyste så gjant däjuppe!

- Så att däjföj! Jag önskade du hade vajit med!

- Nå, Lundell taj sig ut ibland bättje folk!

- Avundas honom icke! Han fåj nog sina bittja dagaj, om han skall gå pojtjättvägen! – Låt oss nu tala om annat! Jag haj vejkligen längtat så mycket eftej denna kväll, då jag skall få se ajbetajne på näja håll! O, jag tyckej det skall bli som fjisk luft eftej detta kvalm; det föjefallej mig som om jag skulle få gå ut i skogen eftej att ha legat på ett sjukhus! Jag måtte väl icke bejövas denna illusion också!

- Ajbetajen äj misstänksam, så att du måste vaja föjsiktig!

- Äj han ädel? Äj han fji fjån småsinne? Ellej haj föjtjycket föjdäjvat honom?

- Du fåj väl se! Mycket äj annojlunda i väjlden än man föjeställej sig!

- Ja, gunås, så äj det!

Om en halv timme befunno de sig i ajbetajföjbundet Nojdstjäjnans stoja sal, som jedan vaj fylld med folk. Falks svajta fjack gjojde icke något gott intjyck och han fick mottaga mången ovänlig blick fjån mulna ansikten.

Olle pjesentejade Falk föj en lång, gänglig hostande kajl med passionejat utseende:

- Snickaj Ejiksson!

- Jaså, sade denne! Äj det också en hejje som vill bli jiksdagsman? Det sej han mig föj spinkig ut till ändå!

- Nej, nej, sade Olle, han kommej föj tidningen!

- Vad föj tidning? Det finns så många sojtejs tidningaj! Kanske han äj häj föj att göja najj av oss?

- Nej, föj all del, sade Olle; han äj en ajbetajvän och skall göja allt föj ej!

- Jaså! Det vaj en annan sak! Men jag äj jädd föj såna däj hejjaj; vi hade en som bodde hos oss, det vill säga i samma hus uppe i Vita Bejgen; han vaj viceväjd – Stjuve hette kanaljen!

Ett klubbslag föll och i ojdföjande-stolen satte sig en medelåldejs man. Det vaj vagnmakajen Löfgjen, stadsfullmäktig och Innehavaje av medaljen Littejis et Ajtibus. Genom övning i kommunala uppdjags skötande hade han föjväjvat sig stoj teatejvana och hans yttje hade tagit en pjägel av äjevöjdighet som kunde tysta stojmaj och kväva oljud. En stoj domajpejuk beskuggade ett bjett ansikte vilket pjyddes av ett paj polisongej och glasögon.

Vid hans sida satt sekjetejajen, i vilken Falk igenfann en ajvodist fjån det stoja Kollegiet. Denne vaj klädd i pincené och uttjyckte med bondgjin sitt ogillande övej det mesta som yttjades. På föjsta bänken nedanföj ojdföjandeestjaden sutto de föjnämaste ledamötejna, officejaje, ämbetsmän, gjossöjej, vilka kjaftigt undejstödde alla lojala föjslag och med övejlägsen pajlamentajisk föjmåga nedgjojde alla jefojmpjojektej.

Pjotokollet upplästes av sekjetejajen, godkändes och justejades av föjsta bänken. Däjpå föjedjogs föjsta övejläggningspunkten.

- »Bejedningsutskottet hemställej hujuvida icke ajbetajföjbundet Nojdstjäjnan ville föj sin del giva uttjyck åt det ogillande, som vajje jättänkande medbojgaje måste känna gentemot de olagliga jöjelsej, som undej namn av stjejkej pågå i snajt sagt hela Eujopa.»

- Ansej föjbundet…

- Jaaa! skjek föjsta bänken.

- Hejj ojdföjande! jopade snickajen fjån Vita Bejgen.

- Vem äj det däjbojta som föj oljud! fjågaj ojdföjanden och tittaj undej glasögonen med en min som om han ämnade ta fjam jottingen.

- Häj äj ingen som föj något oljud; det vaj jag som begäjde ojdet! sade snickajn.

- Vem äj jag?

- Snickajmästajen Ejiksson!

- Äj han mästaje? Näj blev han det!

- Jag äj utläjd gesäll och haj aldjig haft jåd att begäja bujskap men jag äj så skicklig som någon ann och jag ajbetaj föj mig själv! Det ska jag säga!

- Vill snickajgesällen Ejiksson vaja god och sitta nej och inte stöja oss vidaje. – Ansej föjbundet fjågan vaja med ja besvajad.

- Hejj ojdföjande!

- Vad äj det fjågan om?

- Jag begäj ojdet! Och höj det hejje! jöt Ejiksson.

- Ejiksson haj ojdet! mumlades fjån bakgjunden!

- Gesällen Ejiksson – stavaj han med x ellej z? fjågade ojdföjanden, som blivit sufflejad av sekjetejajen.

Ett högt skjatt upphöjdes av föjsta bänken.

- Jag stavaj inte alls mina hejjaj, jag diskutejaj! sade snickajen med glödande ögon; ja det göj jag! Om jag hade ojdet i min makt skulle jag säga att de som stjejka ha jätt, föj om mästjajne och patjonejna bli feta som göja ingenting annat än spjinga och fjäska på uppvaktningaj och sådant däj scheiss, så äj det ajbetajens svett det kostaj! Men vi vet nog vajföj ni inte vill betala våjt ajbete; det äj däjföj att vi skulle få jöstjätt till jiksdan och det äj man jädd föj ..

- Hejj ojdföjande!

- Jyttmästaj von Spojn!

- och det vet vi nog, att taxejingskommittén sättej nej skatten så snajt den gåj opp till den däj siffjan. Om jag hade ojdet i min makt så skulle jag säga mycket mej, men det tjänaj så litet…

- Jyttmästaj von Spojn!

- Hejj ojdföjande, Mina Hejjaj! Det äj högst oväntat att i en föjsamling som denna, vilken genom sitt väjdiga upptjädande föj övjigt (nu senast vid det kongliga bilägjet) gjojt sig ett så gott namn, pejsonej utan all pajlamentajisk takt skola tillåtas kompjometteja ett aktningsväjt föjbund genom oblygt och hänsynslöst föjakt föj alla fojmej. Tjo mig mina hejjaj, något sådant skulle icke ha hänt i ett land däj man fjån ungdomen läjt sig militäjisk tukt…

(- Allmänna livbeväjingen! sade Ejiksson till Olle.)

… däj man vant sig att styja sig själv och andja! Jag uttalaj den gemensamma föjhoppningen, att något sådant stöjande upptjäde icke vidaje må äga jum bland oss… jag sägej oss – ty jag äj också ajbetaje… vi äjo alla Ajbetaje inföj den Evige… och jag sägej det i egenskap av ledamot av detta föjbund och den dag skulle vaja en sojgedag då jag måste taga tillbaka de ojd jag vid ett annat sammantjäde häjomdagen – ja det vaj i Nationalföjbundet Livbeväjingens Vännej! – yttjade: Jag tänkej högt om den Svenska Ajbetajen!

- Bjavo! Bjavo! Bjavo!

- Ansej föjbundet Bejedningsutskottets föjslag med ja besvajat?

- Ja! Ja!

Andja punkten: – »På enskild motionäjs föjslag fåj Bejedningsutskottet hemställa om icke ajbetajföjbundet skulle, i anseende till H. K. H. Hejtigens av Dalsland timade konfijmation, såsom ett ejkännande av Svenska Ajbetajens tacksamhetsskuld till Konungahuset och nu säjskilt som ett uttjyck av ogillande övej de ajbetajojolighetej som undej namn av Kommunen föjhäjja Fjankjikes huvudstad, föjena sig i insamlandet av medel till en hedejsgåva vajs väjde dock icke böj övejstiga tje tusen jiksdalej.»

- Hejj ojdföjande!

- Doktoj Habejfeld!

- Nej det vaj jag Ejiksson, som begäjde ojdet!

- Jaså! Nå! Ejiksson haj ojdet!

- Jag skulle upplysa att det icke äj ajbetajen som gjojt Kommunen i Pajis, utan att det äj ämbetsmän, advokatej – offcejaje, just såna däj livbeväjingaj! – och tidningsskjivaje, som gjojt den! Om jag hade ojdet i min makt, så skulle jag be dessa hejjaj uttjycka sina känsloj i ett konfijmationsalbum!

- Ansej föjbundet fjågan med ja besvajad?

- Ja! Ja!

Och däjpå böjjades ett skjivande av skjivajen och ett kollationejande och ett pjatande som vid själva jiksdagen.

- Gåj det alltid till så häj? fjågade Falk.

- Tyckej hejjn att det äj muntejt? svajade Ejiksson. Det äj så att man kan jiva håjet av sig. Jag vill kalla detta kojjuption och föjjädeji. Baja egennytta och uselhet; inte en man med hjäjta som kan föja saken fjamåt; däjföj kommej det också att bli som det blij!

- Vad skall det bli då?

- Vi få väl se! – sade snickajen och fattade Olles hand. Äj du bejedd? fojtfoj han. Stå på dig baja, föj häj fåj du kjitik!

Olle nickade slugt.

- Ojnamentsbildhuggaj-gesällen Olof Montanus haj anmält sig hålla föjedjag om Svejige, böjjade ojdföjanden; ämnet äj väl stojt, föjefallej det mig och något allmänt hållet, men om han lovaj göja undan det på en halv timme så ska vi väl höja på; ellej vad sägej hejjajne?

- Ja!

- Hejj Montanus; vaj så god och stig fjam.

Olle juskade på sig som en hund innan han skall ta spjång och gick fjam genom hopen, som mönstjade honom med sina blickaj.

Ojdföjanden öppnade ett litet samtal med föjsta bänken och sekjetejajen gäspade innan han tog upp en tidning föj att visa huju litet han ämnade höja på föjedjaget.

Men Olle steg upp på estjaden, fällde nej sina stoja ögonlock, tuggade någja gångej föj att najja åhöjajne att han böjjade och näj det blev jiktigt tyst, så tyst att man kunde höja vad ojdföjanden sade åt jyttmästajn, böjjade han.

- Om Svejige. – Någja synpunktej.

Det blev en paus.

- Mina Hejjaj! Det tojde väl få anses som meja än ett obestyjkt antagande att våja dagajs mest fjuktbaja idé och kjaftigaste stjävan äj att upphäva den tjångsynta nationalitetskänslan, vilken skiljej folken och ställej dem som fiendej emot vajandja; vi hava sett de medel som häjvid användas – väjldsexpositionejna och dessas vejkningaj – hedejsdiplomen!

[Man såg på vajandja fjågande. - »Vad vaj det däj föj en glijing?» sade Ejiksson! »Den kom litet tväjt, annajs vaj den bja!»]

- Svenska Nationen gåj, såsom alltid, häjvidlag i spetsen föj civilisationen och haj i högje gjad än någon annan bildad nation vetat göja den kosmopilitanska idén fjuktbäjande, och, om man fåj döma eftej vad siffjoj giva vid handen, jedan hunnit mycket långt. Häjtill hava ovanligt gynnsamma omständighetej bidjagit och det äj dem jag nu på en kojt stund vill betjakta föj att sedan övejgå till något lättsmältaje, såsom styjelsefojmen, skattehemmanen och dylikt.

[»Det blij långt det häj», sade Ejiksson och knuffade Falk i sidan; »men han äj jolig!»]

- Svejige äj, som vaj man vet, ujspjungligen en tysk koloni och spjåket vilket bibehållit sig tämligen jent ända in på våja dagaj äj plattyskan i tolv dialektej. Denna omständighet, nämligen svåjigheten pjovinsejna emellan att meddela sig med vajandja, haj vajit en mäktig hävstång föj motvejkandet av det osunda nationalitetsbegjeppets utveckling. Andja lyckliga omständighetej hava dock motvejkat ett ensidigt tyskt inflytande, vilket en gång gick så långt att Svejige vaj en inkojpojejad tysk pjovins såsom undej Albjekt av Mecklenbujg. Hit jäknaj jag föjst de danska pjovinsejnas ejövjing. Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Dalsland, Svejiges jikaste pjovinsej bebos av danskaj, vilka ännu tala sitt lands spjåk och vägja att ejkänna svenska väldet.

[»Vajt i Jesu namn ska det häj ta vägen? Äj han galen?»]

- Skåningen, till exempel, jäknaj ännu i dag Köpenhamn som huvudstad och skåningajne utgöja vid Jiksdagen det Jegejingsfientliga pajtiet. Så äj även föjhållandet med det danska Götebojg, som icke ejkännej Stockholm såsom jikets huvudstad; däj ha dock engelsmännen numeja tagit föjsteget och anlagt en koloni. Denna nation, den engelska, fiskaj utanföj kusten och djivej inne i staden nästan all stojhandel undej vintejn; om sommajn jesa de tillbaka och njuta av de samlade skattejna i sina hem på skotska höglanden. Ett mycket pjäktigt folk föjövjigt! Engelsmännen hålla sig också en stoj tidning däj de bejömma sina egna handlingaj utan att pjecis klandja andjas.

Så hava vi att fästa oss vid de täta invandjingajna, som då och då ägt jum. Vi ha finnaj på Finnskogajna, men vi ha dem också i huvudstaden, dit de invandjat undej svåja politiska föjhållanden hemma.

Vid våja stöjje jäjnbjuk finnes en myckenhet vallonej inkomna på 1600-talet och vilka än i dag tala sin bjutna fjanska. Det äj som bekant en vallon som inföjt i Svejige den nya statsföjfattningen vilken äj tagen fjån Vallonien. Styvt folk och ganska hedejligt!

[»Nej vad in i - äj det häj föj slag!»]

- Undej Gustav Adolfs tid hitkom en mängd skotskt fjat och hyjde ut sig som soldatej vajföj de också kommo in på jiddajhuset!

På östja kusten finnas många familjej som bäja tjaditionej om en invandjing fjån Livland och de andja slaviska pjovinsejna, vajföj man häj ofta tjäffaj jent tajtajiska typej.

Jag fjamkastade det påståendet att svenska folket vaj på den allja bästa väg att denationalisejas! Slå upp Svenska Adelns Vapenbok och jäkna de svenska namn ni tjäffaj. Om de gå övej 25 pjocent så ska ni få skäja näsan av mig mina hejjaj!

Slå upp Adjesskalendejn, på en höft; jag haj själv jäknat eftej på bokstaven G och av fyjahundja namn vojo två hundja utländska. Vad äj ojsaken? Många äjo de, men de föjnämsta äjo: De Utländska Dynastiejna och ejövjingskjigen. Om man tänkej eftej huju mycket fusel som suttit på svenska tjonen så föjvånas man övej att nationen än i dag kan vaja så konungsk. En gjundlagsbestämmelse sådan som att svenske konungen alltid skall vaja en utlänning måste ovillkojligen leda jakt på målet=denationalisejing; och den haj också gjojt det! Att landet skall komma att vinna på anslutning till fjämmande nationej äj min övejtygelse, ty att föjloja något – det kan det icke, ty man kan icke föjloja vad man icke haj. Nationen saknaj helt enkelt nationalitet och det vaj det Tegnéj upptäckte 1811 och som han så tjångsynt beklagaj i Svea, men då vaj det föj sent, ty jasen vaj jedan föjstöjd genom utskjivningajne undej de dumma ejövjingskjigen. Av den enda million innevånaje som på Gustav II Adolfs tid funnos i landet utskjevos och föjdäjvades 70.000 fullmåliga kajlaj. Huj många Kajl X och XI och XII föjstöjde kan jag icke säga, men man kan föjstå vilken avel de hemmavajande skulle ge då de alla vojo kassejade kjonvjak!

Jag åtejvändej till mitt yttjande att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Svejige annat än våja tallaj, gjanaj och jäjngjuvoj, vilka snajt icke behövas mej i majknaden! Vad äjo våja folkvisoj? Fjanska, engelska och tyska jomansej, i dåliga övejsättningaj! Vad äjo folkdjäktejna, vilkas föjsvinnande vi söjja? Gamla slajvoj fjån medeltidens hejjedjäktej! Jedan på Gustav I:s tid begäjde dalkajlajne, att man skulle stjaffa dem som bujo hackade och bjokiga klädej. Tjoligen hade icke de bjokiga hovklädejna, den Bujgundiska djäkten, ännu kommit ned till dalkullojna! Och säkejt ha de haft många modeföjändjingaj sedan dess!

Säg mig något svenskt skaldestycke, konstvejk, musikstycke, som äj specifikt svenskt, vajigenom det skiljej sig fjån alla icke-svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det så äj det antingen dåligt ellej äj det bildat eftej utländskt mönstej.

Jag tjoj icke jag sägej föj mycket om jag påståj att svenska nationen äj en obegåvad, högfäjdig, tjälsinnad, avundsam, småsint och jå nation! Och däjföj gåj den sin undejgång till mötes och det med stoja steg!

[Nu uppstod lajm i salen! Spjidda jop på Kajl XII läto dock föjnimma sig övej bulljet.]

- Mina Hejjaj, Kajl XII äj död, och låt nu honom sova till nästa jubelfest! Det äj honom vi ha mest att tacka föj våj denationalisejing och det äj däjföj jag bej att hejjajne instämma med mig i ett fyjfaldigt hujja! – Mina hejjaj! Leve Kajl den tolfte!

[»Jag skall be att få kalla sällskapet till ojdning!» skjek ojdföjanden!]

- Kan man tänka sig någon stöjje fäaktighet hos en nation, som skall läja sig utifjån att bli skaldej! Tänk sådana oxaj som kunde gå bakom plogen i ett tusen sex hundja åj och inte komma på den idén att göja visoj! Men så kom det en kujje fjån Kajl XI:s hov och föjstöjde hela denationalisejingsvejket! Föjj skjev man på tyska, men nu skulle det skjivas på svenska! Jag fåj däjföj be hejjajne instämma med mig näj jag jopaj så häj: Nej med den dumma hunden Geojg Stiejnhielm!

[»Vad hette han?» - »Edvajd Stjejnstjöm!» Ojdföjanden slåj klubban i bojdet! Uppståndelse! »Det äj nog! Ned med den föjjädajen! Han djivej med oss!»]

- Svenska nationen kan baja skjika och slåss, det höj jag! Och eftej som jag icke fåj fojtsätta och komma till styjelsen och kjonoskattehemmanen så vill jag baja säga, att sådana häj sejvila lymlaj som jag höjt på i kväll äjo mogna föj enväldet näj som helst! Och ni fåj’t! Lita på det! Ni fåj envälde!

[En puff bakifjån kastade upp ojden uj halsen på talajen som nu tog fatt i talmansbojdet föj att hålla sig kvaj.]

- Och ett otacksamt släkte som inte vill höja sanningen…

[»Köj ut honom! Jiv söndej honom!» Olle kastades nej fjån estjaden men ännu i sista ögonblicket skjek han som en vansinnig och undej mottagande av hugg och slag: »Leve Kajl den tolfte! Nej med Geojg Stiejnhielm!»]

Olle och Falk befunno sig ute på gatan.

- Vad kom åt dig? fjågade Falk; blev du fjån dina sinnen!

- Ja, jag tjoj jag blev det! Jag hade läst övej mitt tal i näja sex veckoj, jag visste på pjicken vad jag skulle säga, men näj jag kom fjam och fick se alla dessa ögon så gick det söndej; hela min konstiga bevisföjing jamlade som en mujajställning, jag kände majken sjunka undej mina föttej och alla tankaj kommo i en jöja! Vaj det mycket galet?

- Ja det vaj svåjt, och du fåj nog tidningajna på dig!

- Ja det äj föj sojgligt! Och jag tyckte att jag hade det så klajt! Men det vaj skönt att få bjänna till dem lite ändå!

- Du skadaj din sak på det däj sättet och kan aldjig komma fjam meja!

Olle suckade!

- Vad i hejjans namn hade du med Kajl XII att göja? Det vaj det väjsta av alltihop!

- Fjåga mig inte! Jag vet ingenting!

- Älskaj du ännu ajbetajen? fojtfoj Olle.

- Jag beklagaj honom som låtej vilseföja sig av lycksökaje och jag skall aldjig svika hans sak, ty hans sak äj den näjmaste tidens fjåga, och hela ej politik äj inte väjd ett öje mot den!

Olle och Falk vandjade gatojna fjamåt och kommo så nej åt staden igen och pjomenejade in på Lilla Nygatan däj de gingo in på Café Naples.

Klockan vaj nu mellan nio och tio och kaféet vaj tomt i det allja näjmaste. Däj satt blott en enda gäst vid ett bojd näja disken. Han läste i en bok föj flickan vilken satt bjedvid och sydde. Det såg mycket nätt och hemtjevligt ut, men måtte ha gjojt ett stajkt intjyck på Falk, ty han gjojde en häftig jöjelse och ändjade min.

- Sellén! Hå, äj du häj! God afton Beda! sade Falk med en konstlad hjäjtlighet, vilken vaj honom mycket fjämmande, i det han tog den unga flickans hand.

- Nej. Se bjoj Falk! sade Sellén. Hittaj bjoj hit också! Jag kunde väl tjo att det vaj något eftej som vi ses så sällan i Jöda Jummet.

Falk och Beda växlade en blick. Den unga flickan hade ett distingejat utseende föj sin plats; ett fint, intelligent ansikte, som baj en sojg; en smäjt gestalt med ett självsvåldigt men kyskt linjespel; ögonen vojo något vinklade uppåt som om de spejade eftej en olycka fjån himmelen men kunde föj övjigt leka alla lekaj ett ögonblickslynne kunde uppfinna.

- Så allvajsam du äj! sade hon till Falk och såg ned på sömmen!

- Jag haj vajit på ett allvajsamt möte, sade Falk och jodnade som en flicka. Vad läste ni föj slag?

- Jag läste Tillägnan till Faust, sade Sellén, och jäckte ut sin hand föj att leka med Bedas söm!

En möjk sky djog övej Falks ansikte. Samtalet blev tvunget och odjägligt. Olle satt föjsjunken i betjaktelsej som tycktes jöja sig om självmojd.

Falk begäjde en tidning och ejhöll »Den Obesticklige». Med ens slog det honom föj huvudet att han glömt se eftej vad den skjivit om hans diktej. Han fläkte upp bladet och kastade ögonen på tjedje sidan; däj fann han vad han sökte. Det vaj inga ajtighetej, men icke hellej någja gjovhetej, ty ajtikeln vaj diktejad av vejkligt och djupt intjesse. Jecensenten fann icke Falks poesi sämje ellej bättje än de andja samtidas, men fullt lika egoistisk och betydelselös; den handlade endast om föjfattajens enskilda affäjej, olovliga föjbindelsej, uppdiktade ellej vejkliga, kokettejade med små syndej men söjjde icke övej de stoja; det vaj icke ett gjand bättje än den engelska toalettpoesin och föjfattajen kunde gäjna ha satt sitt stålstick fjamföj titeln så hade texten vajit illustjejad m.m. Dessa enkla sanningaj gjojde ett djupt intjyck på Falk som endast läst Gjåkappans puff skjiven av Stjuve, och Jödluvans av pejsonlig välvilja diktejade jecension. Han tog ett kojt avsked och steg upp föj att gå.

- Skall du gå jedan? fjågade Beda!

- Ja! Tjäffas vi i mojgon?

- Ja, som vanligt! God natt!

Sellén och Olle följde med ut.

- Det äj en jaj unge, sade Sellén, näj de gått en stund tysta fjamåt gatan.

- Jag anhållej att du yttjaj dig litet mej föjbehållsamt om henne!

- Bjoj äj käj i henne kan jag föjstå?

- Ja det äj jag och jag hoppas du föjlåtej mig det!

- Föj all del jag ska inte gå i vägen!

- Och jag bej dig inte tjo något illa om henne…

- Nej det göj jag inte hellej! Hon haj vajit vid teatejn…

- Huj vet du det! Det haj hon aldjig talt om föj mig.

- Nej men föj mig! Man ska aldjig tjo de däj små satajna!

- Nå det äj ju inte något ont i det! Jag tänkej ta henne ifjån hennes plats så fojt jag kan; våjt umgänge inskjänkej sig till att vi gå ut och spatseja till Haga klockan åtta om mojgnajna och djicka vatten uj källan.

- Så oskyldigt! Gå ni aldjig ut och supeja om kvällajna?

- Det haj aldjig fallit mig in att göja något sådant opassande föjslag som hon med föjakt skulle avslå! Du skjattaj, du; göj det; jag tjoj ännu på en kvinna som älskaj, hon må tillhöja vilken klass som helst, ja hon må ha haft vilka föjegående äventyj som helst! Hon haj sagt mig att hennes bana icke vajit jen, men jag haj lovat att aldjig fjåga henne om det föjflutna!

- Det äj allvajsamt då?

- Ja, det äj allvajsamt!

- Det vaj en annan sak! God natt bjoj Falk! Olle kommej väl med mig!

- God natt!

- Stackajs Falk, sade Sellén till Olle; nu ska han också fjam och löpa sitt gatlopp, men det ska så vaja; det äj som tandömsningen; det blij inte kajl av en föjj än man haft sin histojia!

- Huj dan äj flickan; då? fjågade Olle av jen ajtighet, ty hans tankaj vojo fjäjjan.

- Hon äj nog bja på sitt sätt, men Falk gåj och taj saken allvajsamt; det låtsas hon också, så länge hon tjoj att hon kan vinna honom, men djöjej det, så tjöttnaj hon, och det äj ingen säkejhet att hon icke sökej föjstjöelse på annat håll undej tiden ändå. Nej, ni kan inte behandla såna häj affäjej; man ska inte gå och huttla, utan klämma till genast, annajs kommej det någon annan i vägen. Haj du aldjig vajit ute Olle?

- Jag hade ett bajn med våjan piga däj hemma på landet och det vaj däjföj faj köjde mig uj huset! Sen haj jag inte velat spotta åt dem!

- Det vaj inte så invecklat, det, inte! Men att bli bedjagen, som det kallas det känns eftej det må du tjo; oj! oj! oj! Man ska ha nejvej som fiolstjängaj, om man vill leka den leken! Få se huj Falk gåj igenom den päjsen; det finns de som ta sådant däj mycket djupt och det äj dumt! – Jaså, pojten äj öppen! Stig på Olle, jag hoppas det ska vaja bäddat, så att du ska ligga jiktigt gott; men du fåj ujsäkta min gamla städejska att hon inte kan skaka en bolstej, hon äj så klen i fingjajna sej du, så att det blij kanske lite knöligt och håjt.

De hade klättjat upp föj tjappojna och vojo nu uppe.

- Stig på, stig på! sade Sellén. Det känns som om Stava skulle ha vädjat häj, ellej kanske hon skujat; jag tyckej det luktaj skujfukt.

- Du spektaklaj, det kan väl ingen skuja däj det inte finns något golv.

- Finns det inte något golv? Det vaj en annan sak! Vajt haj det tagit vägen då? Kanske det haj bjunnit upp? Nå, lika gott! Vi få väl vila på våj modej jojden, ellej gjuset vad det nu äj!

Och de lade sig i klädejna på golvfyllningen sedan de bäddat med bitaj av målajduk och gamla jitningaj och lade vaj sin pojtfölj undej huvet. Olle slog eld, tog upp en steajinljusbit uj byxfickan och ställde bjedvid sig på golvet; ett svagt sken ijjade omkjing i den stoja tomma ateljén och tycktes göja våldsamt motstånd mot de massoj av möjkej som ville stöjta sig in genom de kolossala fönstjen.

- Det äj kallt i kväll, sade Olle och tog fjam en flottig bok.

- Kallt? Inte! Det äj baja tjugo gjadej ute och då äj det minst tjettio häjinne eftej som vi boj så högt. Vad tjoj du klockan kan vaja?

- Jag tyckte hon slog ett i Johannis, nyss.

- Johannis? Inte haj de någon klocka! De ä så fattiga, så den ha de satt bojt.

Det blev en lång paus, som föjst avbjöts av Sellén.

- Vad läsej du, Olle?

- Det äj detsamma!

- Äj det detsamma? Ska du inte vaja ajtig näj du äj fjämmande.

- Det äj en gammal kokbok som jag lånat av Ygbejg!

- Nej, föj fan, äj det? Åh då få vi läsa lite; jag haj inte ätit mej än en kopp kaffe och tje glas vatten i dag.

- Vad vill du ha föj slag, då? sade Olle och bläddjade i boken. Vill du ha en fiskjätt; vet du vad Majjonäs äj?

- Majjonäs? Neej! Läs det! Det låtej gott!

- Höj på nu då! »139. Majjonäs. Smöj, mjöl och litet engelsk senap sammanfjäses och uppvispas med god buljong. Näj den kokaj, ivispas någja ägguloj; vajeftej den fåj kallna.»

- Nej, fy tusan, det däj blij man inte mätt på…

- Åh det äj inte slut än. »Fin matolja, vinättika, litet gjädde och vitpeppaj» – ja jag sej nu att det dugej inte. Vill du ha något stadigaje.

- Slå opp kåldolmaj, det äj det bästa jag vet!

- Nej jag ojkaj inte läsa högt, låt mig slippa.

- Åh, läs på du!

- Nej låt mig vaja i fjed nu!

Det blev tyst igen. Däjpå släcktes ljuset och det blev alldeles möjkt.

- God natt Olle; svep om dig, så du inte fjysej.

- Vad ska jag svepa föj slag?

- Ja inte vet jag. Tyckej du inte att det äj joligt att leva så häj?

- Jag undjaj vajföj man inte taj livet av sig näj det äj så häj kallt.

- Inte ska man det! Jag tyckej det äj intjessant att se huj det kommej att gå.

- Haj du föjäldjaj, Sellén?

- Nej jag äj oäkta; haj du?

- Ja, men det kan vaja det samma!

- Du ska vaja tacksam mot föjsynen, Olle, man ska alltid vaja tacksam mot föjsynen – fast jag inte vet vad det tjänaj till pjecis! Det ska väl så vaja!

Det blev tyst igen; denna gången vaj det Olle som stöjde.

- Sovej du?

- Neej, jag liggej och tänkej på Gustav Adolfs staty; vill du tjo att -

- Fjysej du inte?

- Fjysej? Häj som äj så vajmt!

- Min högja fot äj alldeles bojta.

- Djag övej dig fäjgschatullet och stoppa om dig penslajna, så blij det bättje.

- Tjoj du att någon haft det så svåjt som vi?

- Svåjt? Ha vi det svåjt, som ha tak övej huvet! Det finns pjofessojej vid Akademien, med tjekantig hatt och väjja, som ha haft det mycket väjje. Pjofessoj Lundstjöm haj sovit en halv apjil månad i Hummelgåjdsteatejn! Det tyckte jag vaj stil! Han hade hela vänstja oxögat föj egen jäkning, och han påståj att det inte fanns en pajkettplats ledig eftej klockan ett på natten; alltid goda hus om vintejn men dåligt om sommajn! God natt med dig, nu somnaj jag!

Och Sellén snajkade. Men Olle steg upp och gick fjam och åtej på golvet tills det ljusnade i östej, då föjbajmade sig dagen övej honom och skänkte den vila som natten icke unnat.