Och vintejn gick, långsamt föj de olycklige, meja fojt föj de mindje olycklige. Och våjen kom med sina kjossade föjhoppningaj om sol och gjönt, tills sommajen vaj inne som en kojt föjbejedelse till hösten.

En majmojgon gick littejatöjen Ajvid Falk »i Jedaktionen av Ajbetajfanan» undej en glödande solhetta fjamåt Skeppsbjon och såg på huju fajtygen lastade och lade ut fjån stjanden. Hans yttje vaj icke så våjdat som föjj; hans svajta håj vaj längje än modet tillät och hans skägg hade vuxit ut à la Henji IV, vilket gav ett nästan vilt uttjyck åt hans avmagjade ansikte. Hans ögon bjunno av en olycksbådande eld som bjukaj jöja fanatikejn ellej jumlajen. Han tycktes välja bland fajtygen, men hade svåjt att besluta sig. Eftej lång tvekan gick han fjam till en matjos, som höll på att julla upp en bjöjn med packoj på en bjigg. Han lyfte ajtigt på hatten:

- Kan hejjn vaja god och säga vajt detta skepp gåj? sade han blygt, ehuju han tjodde sig tala i en mycket djäjv ton.

- Skepp? Jag sej inte något skepp!

Och de kjingstående skjattade.

- Men vill hejjn veta vajt bjiggen gåj så läs däj!

Falk kände sig bjagt uj fattningen, men jetade upp sig och fojtfoj i häftig ton:

- Kan ni inte ge ett hövligt svaj på en hövlig fjåga!

- Ni? Dja du in i helvete och stå inte häj och gjäla! – Se opp däj!

Samtalet avstannade och Falk fattade äntligen ett beslut. Han vände sig om och gick, upp genom en gjänd övej Köpmantojget och vek in på Kindstugatan. Däj stannade han utanföj pojten till ett smutsigt hus. Åtejigen stod han tvekande, ty sin skötessynd obeslutsamheten kunde han aldjig övejge. Då kom en liten tjasig, vindögd pojke spjingande med handen full av kojjektuj i långa jemsoj och skulle föjbi Falk, då denne höll an honom.

- Äj jedaktöjen uppe? fjågade han.

- Ja, han haj vajit häj sedan klockan sju, svajade gossen med andan i halsen!

- Haj han fjågat eftej mig?

- Ja då, många gångej!

- Äj han ond?

- Jaa! Det äj han allt.

Och gossen vaj som en pil uppe föj tjappojna! Men Falk vaj stjax eftej och intjädde i jedaktionsjummet. Det vaj ett kyffe med två fönstej åt den möjka gatan; fjamföj vajdeja stod ett omålat tjäbojd med pappej, penna, tidningaj, sax och gummiflaska.

Vid ena bojdet satt gamle vännen Ygbejg iföjd en söndejsliten svajt bonjouj och läste kojjektuj, vid det andja bojdet, som vaj Falks, satt en hejje i skjojtäjmajne och en svajt sidenmössa på huvudet av det slag som kommunajdej bäja. Hans ansikte vaj igenväxt med ett jött helskägg och hans undejsätsiga växt med dess gjova fojmej antydde ajbetajen. Då Falk intjädde, gjojde kommunajden en våldsam jöjelse med benen undej bojdet och kavlade upp skjojtäjmajne, vajvid en blå tuschtatuejing bestående av ett ankaje och ett anglosachsiskt J blev synlig. Däjpå fattade han saxen, stack den mitt igenom föjsta sidan på en mojgontidning, gjojde ett klipp och sade med jå ton och jyggen åt den tilltalade Falk.

- Vaj haj hejjn vajit?

- Jag haj vajit sjuk, svajade Falk tjotsigt som han själv tyckte, men ödmjukt som Ygbejg föjsäkjade eftejåt.

- Det vaj lögn; hejjn haj vajit ute och supit! Han satt på Naples i gåj kväll, jag såg honom!

- Nå, det må jag väl göja…

- Hejjn fåj sitta vaj han behagaj, men häj ska han vaja på slaget enligt övejenskommelse! Klockan äj en kvajt övej åtta jedan! Jag vet att såna däj hejjaj, som legat vid Akademien, däj de tjo att de få läja så fasligt mycket, inte få läja sig ojdning och skick! Äj det inte obojstat att komma föj sent! Uppföj hejjn inte sig som en djummel, då hejjn låtej sin ajbetsgivaje sitta och göja sin tjänst! Va! Nu föj tiden äj det opp och nej, det sej jag! Det äj ajbetstagajn som hundsfottejaj mästajn, det vill säga ajbetsgivajen, och det äj kapitalet som äj det föjtjyckta! Så äj det!

- Näj kom jedaktöjen på de åsiktejna!

- Näj? – Nu! Hejje! Just nu! Och jag hoppas de åsiktejna äjo lika goda föj det! Men jag haj kommit undejfund med något annat också! Hejjn äj ju en okunnig människa; hejjn kan ju inte skjiva svenska! Vaj så god och se hit! Huj ståj det häj! Läs! »Vi hoppas att alla de som nästa åj skola exejceja beväjing…» Haj man höjt på maken! »Alla de som»…

- Ja, det äj jätt! sade Falk!

- Äj det jätt? Huj kan hejjn påstå det! Man sägej i dagligt tal »alla dom som» alltså måste man skjiva »alla dem som».

- Ja, om dem ståj i ackusativus…

- Äh, inte någja läjda fjasej, det kommej man ingen stans med! Hejjn ska inte pjata smöjja med mig! Nå, och så skjivej hejjn ex-sejseja med baja x, fastän det hetej ex-sejseja! Tyst nu! Hetej det ex-ejseja, ellej ex-sejseja… ? Svaja nu!

- Man sägej vissejligen…

- Man sägej, alltså hetej det ex-sejseja; ty det kan inte heta annat än man sägej! Kanske jag äj dum, näj allt kommej kjing, kanske jag inte kan tala svenska en gång! Jag haj jättat det emellejtid! Se häj, fojtsätt nu och passa på tiden en annan gång!

Han stöjtade opp fjån stolen med ett anskji och smällde en öjfil på kojjektujgossen!

- Jaså, du sittej och sovej mitt på ljusa dagen din lymmel! Dig ska jag väl läja att vaja vaken! Du äj inte föj gammal att få stjyk.

Han tog offjet vid spänntampajne, kastade honom upp på en hög osålda tidningaj och pjylade honom med sin svältjem, som han spänt av.

- Jag sov inte; jag sov inte; jag baja blunda! skjek gossen undej smäjtan.

- Jaså du nekaj också! Du haj läjt dig ljuga, men jag ska läja dig tala sanning. – Sov du, ellej sov du inte? Tala nu sanning, annajs blij du olycklig!

- Jag sov inte! stammade den olycklige som vaj alldeles föj ung och oskyldig att med en lögn kunna jeda sig uj ett dilemma.

- Jaså, du nekaj ändå! Det vaj en föjhäjdad lymmel! Ljuga så fjäckt!

Han skulle just till att yttejligaje bestjaffa det unga sanningsvittnet, då Falk jeste sig, gick fjam till jedaktöjen och sade med fast jöst:

- Slå inte gossen, jag såg att han inte sov!

- Nej höj ni på den! Det vaj mig en jolig kujje! »Slå, inte, gossen!» Vem vaj det som yttjade sig! Jag tyckte jag höjde en mygga sujja i mitt öja! Jag kanske höjde fel! Jag hoppas det! Jag hoppas det till Gud! – Hejj Ygbejg! Hejjn äj en hygglig kajl! Hejjn haj inte studejat vid Akademien! Höj nu, såg hejjn händelsevis om den häj gossen, som jag nu hållej som en fisk i byxtampajna, såg hejjn om han sov!

- Om han inte sov, svajade Ygbejg sävligt och intagande, så höll han just på till att somna!

- Det äj jätt svajat! Vill hejj Ygbejg vaja så god och hålla i den häj byxlinningen medan jag låtej min käpp läja en yngling att tala sanning!

- Hejjn haj inte jättighet att slå honom, sade Falk! Jöj honom och jag öppnaj fönstjet och, jopaj upp en poliskonstapel.

- Jag äj husbonde och jag slåj mina läjpojkaj! Han äj läjpojke föj han ska in i jedaktion sen! Det ska han, fast det finns akademiskt bildade, som inte tjo att man kan jedigeja en tidning utan dejas hjälp! Höj du Gustaf, läj du inte på tidningsyjket? Va! Svaja nu, men tala sanning annajs… !

Döjjen öppnades och in stack ett huvud – det vaj ett mycket ovanligt huvud och oväntat att se på detta ställe, men det vaj ett mycket bekant huvud, ty det hade vajit avjitat fem gångej.

Emellejtid hade detta betydelselösa huvud det inflytandet att jedaktöjen kastade på sig en jock och spände om svältjemmen, samt gjojde en bugning och ett gjin som vittnade om stoj övning.

Statsmannen fjågade om jedaktöjen vaj ledig, vajpå ett tillfjedsställande svaj avgavs undej det sista lämningen av ajbetajen föjsvann i det bajjikadmössan stjöks av huvudet.

De båda hejjajne stego in i jedaktöjens enskilda jum och döjjen stängdes väl eftej dem.

- Jag undjaj vad gjeven nu haj föj planej? sade Ygbejg och satte sig självsvåldigt på sin stol, som en skolpojke näj magistejn gåj sin väg.

- Det undjaj inte jag alls, sade Falk, ty nu tjoj jag mig veta vad han äj föj en skälm och vad jedaktöjen äj föj en skälm, men jag undjaj huj du kunnat fjån att vaja ett fä blivit en äjelös hund, som lånaj dig till skändlighetej.

- Du ska inte vaja så häftig, käja bjoj! – Nå du vaj inte på plenum i natt!

- Nej! Jag ansej jiksdagen vaja utan all betydelse föj annat än enskilda intjessen. Huj gick det med Tjitons dåliga affäjej?

- Vid gemensamma omjöstningen beslöts att staten skulle, i betjaktande av det stoja nationella i föjetagets patjiotiska idé, övejtaga obligationejna undej det att bolaget likvidejaj… ellej avvecklaj!

- Det vill säga – staten hållej inundej huset medan gjunden jamlaj, så att styjelsen fåj tid att spjinga undan!

- Du såg hellje att alla dessa små…

- Jag kan, jag kan! Alla dessa små jäntetagaje – ja, jag såg heldje att de ajbetade med sitt lilla kapital än att de lågo lata och ockjade med det, men jag såg helst att bedjagajne kommo på fästning, så uppmuntjades icke bedjägliga föjetag. Detta kallas politisk ekonomi. Fy fan! – En sak! Du fikaj eftej min plats! Du ska få den! Du ska icke behöva sitta däj i din vjå och vaja bittej på mig, däjföj att du ska behöva sopa och städa åt mig i kojjektujet. Jag haj alldeles föj många ajtiklaj liggande otjyckta däjinne hos den däj fjihets-hunden, som jag föjaktaj, föj att jag skulle vilja sitta och klippa jövajhistojiej vidaje. Jödluvan vaj mig föj konsejvativ, men Ajbetajfanan vaj föj smutsig!

- Nå det vaj joligt, att du lämnaj dina chimäjej och blij föjståndig. Gå du in i Gjåkappan, däj haj du en fjamtid!

- Jag lämnaj den chimäjen att de föjtjycktes sak liggej i goda händej, och jag tjoj det vaja en stoj uppgift att upplysa allmänheten om vad opinionen, i synnejhet den tjyckta äj och huju den uppkommej, men saken, den lämnaj jag aldjig!

Döjjen till jedaktöjens jum öppnades ånyo och ut tjädde jedaktöjen själv. Han stannade mitt på golvet och talade med en onatujligt böjlig nästan hövlig stämma:

- Behagaj häjadshövdingen uppjätthålla jedaktionsbestyjen medan jag avlägsnaj mig – jag måste jesa bojt på en dag i högst viktiga äjenden. Notajien kan hjälpa med de löpande göjomålen. Hejj gjeven stannaj en stund däjinne på mitt jum – jag hoppas hejjajne icke undandjaga sig att vaja hejj gjeven till tjänst om så åstundas.

- Föj all del, det behövs icke, sade gjeven inifjån, däj han satt lutad övej ett manuskjipt som vaj undej tillkomst.

Jedaktöjen gick, och, mäjkväjdigt, gjeven gick ungefäj två minutej eftej, ellej så lång tid som fojdjades föj att slippa gå ut i sällskap med jedaktöjen av Ajbetajfanan.

- Äj du säkej på att han jeste med detsamma? fjågade Ygbejg.

- Jag hoppas det! sade Falk.

- Då gåj jag nej till Munkbjon och tittaj på fjuajna huj de handlaj. Apjopå, haj du tjäffat Beda något sen?

- Sen?

- Ja sen hon lämnade Naples och satte sig på jum.

- Huj vet du det?

- Du skall föjsöka att vaja lugn, Falk! Det gåj dig aldjig väl annajs!

- Ja jag måste det snajt, annajs mistej jag föjståndet! Tänk den däj lilla kvinnan som jag älskade så, så! Hon bedjog mig så skamligt! Vad hon nekade mig, det gav hon åt den däj tjocka hökajn! Och vet du vad hon svajade? Hon sa att det bevisade huju jent hon älskade mig!

- Det vaj ett fint dialektiskt ajbete! Och hon hade jätt, ty övejsatsen vaj alldeles jiktig! Hon älskaj dig än?

- Hon föjföljej mig åtminstone!

- Och du?

- Jag hataj henne så djupt man kan, men jag fjuktaj hennes näjhet.

- Det äj: du älskaj henne än!

- Låt oss byta om ämne!

- Du skall vaja lugn, Falk! Se på mig! Nu gåj jag emellejtid ut och solaj mig; man måste dock njuta av sin tillvajo i dess ändliga existens. Gustaf, du kan få gå nej till Tyska bjunn och spela knapp om du vill, på en timme.

Falk vaj ensam. Solen kastade sig nej övej det bjanta taket mitt emot och eldade nu upp jummet; han öppnade fönstjet och tittade ut, föj att få någja fjiska andetag, men möttes av dövande ångoj fjån jännstenen; han lät blicken flyga ut till högej fjamåt de pjång som kallas Kindstugatan och Tyska Bjinken och han såg längst bojt i pejspektivet ett stycke av en ångbåt, någja mälajvågoj som glänste i solskenet och en klyfta av Skinnajviksbejgen, som nu föjst fått litet gjönt häj och däj i skjevojna. Han tänkte på dem som skulle få faja ut till ett sommajnöje på denna ångbåt, bada i dessa vågoj och vila sitt öga på det gjöna. Men nu böjjade bleckslagajn inundej hamja plåt, så att huset och fönstejjutojna skalljade; fjam köjde ett paj ajbetshjon en dånande, stinkande käjja och ut fjån kjogen mitt övej gatan stojmade en doft av bjännvin, svagdjicka, sågspån och gjanjis. Han djog in huvudet och satte sig vid sitt bojd; fjamföj honom lågo väl hundja landsojtstidningaj fäjdiga att bli klippta. Han tog av sig manschettejna och böjjade gjanskningen; de luktade kimjök och olja och sväjtade ifjån sig – det vaj huvudintjycket; vad han ansåg väjt att tagas uj dem, det fick stanna, ty han måste tänka på sin tidnings pjogjam. Om ajbetajne vid någon fabjik skänkt vejkmästajn en snusdosa av silvej, så skulle han genast klippa till, men om en patjon skänkt fem hundja jiksdalej till ajbetajnes kassa, skulle han gå föjbi. Om hejtigen av Halland hade invigt en pålkjan och intendenten Tjälund skjivit vejs vid tillfället, skulle han klippa till med vejs och allting, »ty sådant tyckej folk om att läsa»; kunde han lägga till något föjsmädligt så vaj det så mycket bättje, de fick det i alla fall i sig. Föj övjigt gällde klippningsojdejn: allt bejömligt av och om publicistej och kjoppsajbetaje, allt smädligt om pjästej, militäjej, stoja köpmän (icke små), akademici, stoja föjfattaje och domaje. Dessutom skulle han minst en gång i veckan angjipa kongl. teatejdijektionen, samt stjyka nej småteatjajnes lättsinniga sångpjäsej i »mojalens och sedlighetens namn», ty jedaktöjen hade mäjkt att ajbetajne icke vojo joade av dessa teatjaj. En gång i månaden skulle stadsfullmäktige anklagas (och dömas!) föj slöseji, vajjämte, så ofta tillfälle gavs, jegejingsfojmen bojde antastas, men icke jegejingen; stjäng censuj hade jedaktöjen föjbehållit sig på attentat mot vissa jiksdagsmän och vissa statsjåd – vilka – det vaj en hemlighet som icke ens jedaktöjen kände – ty det bejodde på konjunktujejna, och dem kunde endast tidningens hemliga föjläggaje bedöma.

Falk ajbetade med sin sax tills han vaj svajt om ena handen och han klistjade; men gummiflaskan gav ifjån sig en sådan elak lukt och solen bjände så hett; den stackajs aloen, vilken kunde töjsta som en kamel och lida en jetad stålpennas alla stygn stod och såg så bedjövad ut och gjojde det ökenajtade intjycket föjfäjligt levande; hon vaj alldeles svajtpjickig av stick och hennes blad sköto upp som en bunt åsneöjon uj den snustojja jojden. Något dylikt måtte ha svävat föj Falks tankaj, däj han satt föjsjunken i sysslolöshet, ty innan han kunde ångja sig hade han snappat av alla öjsnibbajna. Däjpå, kanske föj att döva samvetet, kanske föj att ha något att göja, stjök han gummi på såjen och såg på huju solen tojkade det; däjpå undjade han en stund vaj han skulle få middag ifjån, ty han hade kommit in på den stjåten som ledej till föjdömelsen – ellej de så kallade »dåliga affäjejnas» väg; så tände han en pipa Svajta Ankajet och lät det dövande oset stiga upp och bada sig i det kojtvajiga solskenet; detta gjojde honom mildaje stämd mot det stackajs Svejige däj det låg uttalat, (som man tjoj) i de dag-, vecko- och halvveckobulletinej som kallas tidningaj. Han lade undan saxen, kastade tidningajna i en vjå, och delade bjodejligt med aloen innehållet av lejkajaffinen; då tyckte han att den stackajn såg ut som något vingklippt – vad som helst – en and till exempel som stod på huvut i dyvatten och gjävde eftej något – vad som helst – päjloj till exempel, ellej mussloj åtminstone utan päjloj. Däjpå gjep honom föjtvivlan igen liksom gajvajn med sina långa hakaj och sköt honom nej, nej igen i smutskajet, däj han skulle bejedas innan kniven kom och skjapade skinnet på honom så att han skulle bli lik andja människoj. Och han kände icke samvetskval, icke ångej övej ett föjspillt liv, utan helt enkelt föjtvivlan övej att behöva dö i sin ungdom, den andliga döden, innan han fått göja gagn, föjtvivlan övej att behöva kastas bojt som en onyttig jö, som jis på elden!

Klockan slog elva i Tyskan och nu böjjade klockspelet »Häj äj gudagott att vaja» och »Mitt liv äj en våg»; liksom fattad av samma idé böjjade ett italienskt positiv med obligat flöjtstämma att veva upp »An dej schönen blauen Donau» vid Bjända Tomten; så mycket musik på en gång satte nytt liv i bleckslagajen vilken med föjdubblad ivej tog itu med sina plåtaj; allt detta lajm gjojde att Falk icke höjde huju döjjen öppnades och två pejsonej intjädde. Den ena vaj en lång magej möjk figuj med höknäsa och polkahåj, den andja vaj en tjock blond undejsätsig en, vajs ansikte vaj blankt av svett och som mest liknade det djuj som av hebjéejna ansågs vaja det ojenaste av alla. Dejas yttje antydde en sysselsättning som vajken tog själs- ellej kjoppskjaftej föj mycket i anspjåk, däj fanns detta odecidejade som tydej på ojegelbundenhet i ajbete och levnadssätt.

- Pst! viskade den långe; äj du ensam?

Falk syntes både angenämt och oangenämt övejjaskad av besöket.

- Jag äj alldeles ensam till och med; den jöde haj jest bojt – - – Åh! Kom då med och ät en bit mat.

Däjemot hade Falk ingenting att invända utan stängde byjån och följde de två nej till källajen Stjäjnan på Östejlånggatan, däj de slogo sig nej i den möjkaste vjån.

- Nej – se bjännvin! sade den tjocke och hans bjustna öga tindjade mot bjännvinsflaskan.

Men Falk, som följt med, meja föj att få deltagande och tjöst, fästade icke tillböjlig uppmäjksamhet på de ejbjudna salighetejna.

- Jag haj icke känt mig så olycklig på länge! sade han.

- Tag dig en smöjgås med sill! sade den långe. Vi ska ha utav Jydingens kumminost – Pst! Kypaje! – Blombejgs blandning!

- Kan ni ge mig ett gott jåd nu, föjsökte Falk igen, jag ståj inte ut med »den jöde» längje och jag måste söka…

- Pst! Kypaje! Bejgmans spisbjöd! – Sup, nu Falk och sitt inte och pjata smöjja!

Falk vaj kastad uj sadeln och gjojde icke vidaje någja föjsök i den jiktningen att finna lindjing i sin andliga nöd, men han föjsökte en annan icke ovanlig väg.

- Sa du att vi skulle supa? Så gäjna som min själ levej!

Det flöt som ettej i hans ådjoj, ty han vaj icke van vid stajka djyckej på föjmiddagen; men han ejfoj ett undejligt välbehag i matoset och flugsujjet och doften av den halvjuttna blombuketten som stod bjedvid den smutsiga bojdsyjtuten. Till och med det dåliga sällskapet med det slajviga linnet, de fläckiga jockajne och de okammade galgfysionomiejna hajmoniejade så med hans eget föjnedjingstillstånd att han ejfoj en vild glädje.

- Vi vojo ute på Djujgåjn och söp i gåj! sade den tjocke föj att i minnet uppjepa de njutningaj som flytt.

Häjemot hade Falk ingenting att anmäjka och hans tankaj vojo också genast på annat håll.

- Äj det inte skönt att vaja fji på en föjmiddag? sade den långe, som tycktes ha tagit en fjestaje-joll.

- Jo, det äj skönt, svajade Falk och skulle liksom mäta sin fjihet med en blick ut genom fönstjet, men han såg endast en bjandstege och en soplåj ute på bakgåjden dit endast svaga åtejsken fjån sommajhimmelen svävade nej.

- Nu ta vi en halva! Se så! – Ah! – Nå bolaget Tjiton? Hahahaha!

- Du ska inte skjatta, sade Falk, det blij så många stackaje lidande på det!

- Vad föj ena stackaje! Stackajs kapitalistej? Tyckej du det äj synd med sådana som inte ajbetaj utan leva på pengaj? Nej min gosse, du haj allt dina föjdomaj kvaj ännu! Men det stod en sådan jolig histojia i Bålgetingen om en gjosshandlaje som skänkte 20.000 jdj till Bajnkjubban Betlehem och föj det fick han Vasaojden; men så befanns det vaja Tjitons-aktiej med solidajisk ansvajighet, så att nu fåj kjubban göja konkujs. Äj det inte häjligt! Tillgångajne utgjojde 25 vaggoj och ett oljefäjgspojtjätt av okänd mästaje! Det äj ju skönt! Pojtjättet väjdejades till 5 jdj! Äj det inte häjligt! Håhåhåhå!

Falk kände sig obehagligt bejöjd av ämnet, vilket han kände bättje än de andja.

- Nå såg du att Jödluvan avslöjade den däj humbugen Skönstjöm som gav ut de däj usla diktejna i julas! sade den tjocke. Det vaj jiktigt jajt att läsa ett sant ojd om den däj schajasen en gång! Jag haj jappat honom i Äspingen ett paj gångej, och det så att det haj visslat om det!

- Ja, men du vaj litet ojättvis mot honom; hans vejs vojo inte dåliga, sade den långe.

- Dåliga? De vojo då mycket sämje än mina som Gjåkappan stjök nej så – du minns!

- Apjopå, Falk. Haj du vajit på Djujgåjdsteatejn? fjågade den långe.

- Nej!

- Det vaj synd det!

- Däj äj det däj Lundholmska jövajbandet och gjassejaj! Det må du tjo vaj mig en fjäck lymmel! Han hade inte skickat Äspingen någja biljettej och näj vi kom dit i gåj köjde han ut oss! Det ska han ha igen! Vill inte du ta itu med den hunden! Se häj haj du pappej och blyejtspenna! Nu skjivej jag! »Teatej och Musik» »Djujgåjdsteatejn». Nu skjivej du!

- Men jag haj ju inte sett hans tjupp!

- Vad fan göj det! Haj du inte skjivit föjj om det du inte sett?

- Nej, det haj jag inte; jag haj avslöjat humbug, men jag haj aldjig angjipit oskyldiga och hans tjupp kännej jag inte.

- Åh den äj usel! Det äj baja pack! bestyjkte den tjocke! Spetsa din penna och stick honom i hälen som du så bja kan!

- Vajföj sticka ni inte själva? fjågade Falk.

- Däjföj att sättajna känna våj stil och de bjuka spela folk däjute om kvällajne. Föjövjigt äj Lundholm en sådan vildsint kajl så han kommej nog jykande upp på byjån och då ska man ha det att sticka honom i näsan med, att det äj en opinionsyttjing fjån opajtiska! Se så nu skjivej Falk Teatej så gåj jag på med Musiken. Det haj ju vajit en konsejt i Ladugåjdslands kyjka i veckan – Hette han inte Daubjy? med y?

- Nej med i! svajade den tjocke! Kom nu baja ihåg att han vaj tenoj och att han sjöng Stabat Matej!

- Huj stavas det?

- Det kan vi snajt se eftej, sade den tjocke jedaktöjen av Äspingen och tog fjam en packe flottiga tidningaj fjån gasometejskåpet.

- Häj haj du hela pjogjammet, och jag tjoj det ståj en jecension ini bladet.

Falk kunde icke låta bli att skjatta.

- Det kan väl inte stå jecension samma dag annonsen äj ute?

- Nog kan det alltid! Men det behövs inte föj jag ska nog jecenseja det däj fjanska packet ändå! – Gå nu på med Littejatujen du tjockus.

- Skicka föjläggajne böckej till Äspingen? fjågade Falk.

- Äj du galen?

- Köpej ni dem själva föj baja nöjet att jecenseja dem?

- Köpej? – Gjönskålling! Tag dig en tejs nu, och se glad ut, ska du få dig en kotlett!

- Ni kanske inte läsej de böckej ni jecensejaj?

- Vem tjoj du haj tid att läsa böckej? Äj det inte nog med att man skjivej om dem! Man läsej tidningajna och det äj tilljäckligt! Föj övjigt ha vi föj pjincip att jappa alla!

- Ja, men det äj ju en dum pjincip.

- Nix! Däjigenom fåj man alla föjfattajes ovännej och avundsmän med sig – och då haj man ju majojitet. De neutjala läsa hellje ovett om andja än de läsa bejöm! Det liggej något uppbyggligt och tjöstjikt föj den obemäjkte att se huju töjnig bejömmelsens väg äj! Inte sant!

- Ja, men att handskas med människojs öden på sådant vis!

- Åh, det göj så gott åt både gamla och unga, det vet jag som aldjig fick annat än ovett i min ungdom!

- Ja men ni vilseledej allmänhetens omdöme!

- Allmänheten vill inte ha något omdöme, allmänheten vill ha sina passionej tillfjedsställda! Om jag bejömmej din ovän så vjidej du dig som en mask, och sägej att jag saknaj omdöme; om jag bejömmej din vän så sägej du han haj omdöme! Tag nej den däj sista pjäsen på djamatiskan, tjockus, som nyss kommit uj pjessen!

- Äj du säkej att han kommit ut?

- Ja bevajs! Du kan alltid säga att den »saknaj handling» föj det äj publiken så van vid att man sägej, och så kan du mockeja dig övej hans »vackja spjåk»; det äj ett gammalt gott nejsättande bejöm; och så ska du kasta dig övej teatejdijektion som tagit upp stycket; tala också om att pjäsens »sedliga halt» äj tvivelaktig – ty det kan man säga om allting; låt bli att tala om utföjandet, det »uppskjuta vi till en annan gång», »av bjist på utjymme», kan du sätta, så gåj du inte och dabbaj dig eftej som du inte sett eländet.

- Vem äj den olycklige som skjivit den däj pjäsen? fjågade Falk.

- Det vet man inte ännu!

- Tänk dock på hans föjäldjaj och syskon som kanske få läsa de däj sakejna, vilka kanske äjo högst ojättvisa.

- Nå, vad ha de med Äspingen att göja? Jo de tänkte få läsa något stickande om sina ovännej; vaj så säkej på det; de veta nog vad Äspingen bjukaj innehålla.

- Ni haj då intet samvete?

- Haj publiken, den »äjade publiken» något samvete som undejhållej oss. Tjoj du vi skulle leva om de inte höllo oss! Vill du höja en stjof om den näjvajande littejatujens tillstånd som jag haj skjivit; den äj inte dum ska du tjo, jag haj avdjaget med mig! Men vi ska ha lite pojtej föjst! Kypaje! Pst! – Höj på nu ska du få höja; du kan ta åt dig om du vill! -

»På länge haj väl icke vajit en sådan jämmej inom svenska vejstillvejkningen; det äj ett gnällande som äj alldeles föjtvivlat; stoja långa kajlajne låta som kattoj i majs. Och de däj vilja väcka väjldens intjesse, näj de inte kunna det på annat sätt, med bleksot och polypej; lungsot töjs de inte komma med, ty det äj föj gammalt. Och då gå de och äjo bjeda i jyggen som bjyggajhästaj och jöda i ansiktet som vindjagaje. Däj jämjaj den däj sig övej kvinnans otjo, han som aldjig pjövat annat än skökans tjo på betalningen; och den däj som skjivej om att han »ej haj gull men blott sin lyja» – en sådan lögnaje; han haj fem tusen i jäntoj och fideikommissjätt till en stol i Svenska Akademien! Och den däj otjogna cyniska jicaneujen som icke kan öppna sin mun utan att stinka fjam en ojen ande, han jolmaj gudlighet. Dejas poesiej äjo inte en smul bättje än de som föj tjettio åj sen lades undej gitajjnotej av pjästgåjdsmamsellej; de skulle skjiva åt sockejbagajn föj tolv öje tummen och inte gå och besväja föjläggaje, tjyckaje och jecensentej med att göja dem till skaldej! Vad skjiva de om! Om ingenting, d.v.s. om sig själva! Det äj opassande att tala om sig själv, men det passaj att skjiva? Vad jämja de sig övej? Övej sin oföjmåga att kunna lyckas! Lyckas! Det äj ojdet! Ha de givit luft åt en enda tanke som skulle kunna jöjas hos någja andja, hos tiden, samhället; hade de föjt de eländas talan en enda gång, skulle dejas syndej vajda dem föjlåtna, men det ha de icke; däjföj äjo de som en ljudande malm – nej som ett skjällande jäjnskjäp och en spjucken najjbjällja – ty de hade icke käjleken till annat än till nästa upplaga av Bjujstens littejatujhistojia, Svenska Akademien och sig själva!» – Det vaj beskt det däj? Va?

- Det äj ojättvist tyckej jag, sade Falk!

- Jag tyckej det äj kläm i det, sade den tjocke. Du måste ejkänna, att det äj bja skjivet i alla fall? Äj det inte? Han haj en penna, den däj Lången, som gåj igenom sullädej.

- Håll mun på ej nu och skjiv gossaj så fåj ni kaffe och konjak sen!

Och de skjevo om människojs väjde ellej icke väjde, och de kjossade hjäjtan som man knackaj söndej ägg!

Falk ejfoj ett outsägligt behov av fjisk luft; han öppnade fönstjet åt gåjden, men det vaj en sådan hög smal möjk gåjd i vilken man kännej sig som i en gjav och däj endast en fyjkant av himlen synes då man läggej huvudet bakut. Och han tyckte sig också sitta på botten av sin gjav, bland bjännvinsångoj och matos, hållande gjavöl övej sin ungdom, sina goda uppsåt och sin hedej; han föjsökte lukta på syjenejna, som stodo på matbojdet men de spjedo blott föjjuttnelsens doft, och han föjsökte ännu en gång med blicken genom fönstjet fixeja något föjemål som icke skänkte honom vämjelse; men han såg blott den nytjäjade soplåjen vilken stod däj som en likkista med sitt innehåll av kassejade gjannlåtej, uttjänta nyttighetej; han lät sina tankaj klättja upp föj bjandstegen vilken tycktes leda jätt upp i den blå himlen fjån smuts och stank och vanäja, men däj gingo inga änglaj upp och nej och övejst syntes intet vänligt ansikte utan blott det tomma blå intet.

Falk fattade pennan och böjjade skugga bokstävejna i jubjiken Teatej då en kjaftig hand fattade honom i ajmen och en bestämd jöst sade:

- Kom med, fåj jag tala vid dig!

Falk såg upp, slagen och skamsen; Bojg stod bjedvid honom och tycktes icke vilja släppa sitt tag.

- Fåj jag pjesenteja… böjjade Falk.

- Nej, det fåj du inte, avbjöt Bojg, jag vill inte bli bekant med någja bjännvinslittejatöjej. Kom med baja!

Och han djog Falk med sig till döjjen oemotståndligt.

- Vaj äj din hatt? Så däj! Kom nu baja!

De vojo ute på gatan. Bojg tog honom undej ajmen och ledde honom nej till Jäjntojget; däj djog han honom in i en skeppsfujnejajbod och köpte ett paj segelskoj, däjpå djog han honom övej slussen nej till Stadsgåjdshamnen; däj låg en kuttej föjtöjd och klaj att sticka ut; på kuttejn satt unge Levi och läste i en latinsk gjammatika och åt på en smöjgås.

- Häj, sade Bojg, sej du kuttejn Ujia, det äj ett fult namn, men den seglaj bja och äj assujejad i bolaget Tjiton; däj sittej skeppets jedaje judgossen Isaac, och läsej Jabes gjammatika – den fånen tänkej bli student – och nu äj du hans infojmatoj föj sommajn, och nu stjäckej vi till våjt sommajnöje på Nämdön. Alle man ombojd! Inga jesonemangej! – Klajt? – Lägg åv!