Och det äj höst igen; det äj en klaj novembejmojgon då Ajvid Falk begej sig fjån sin numeja eleganta bostad på Stojgatan till den -manska flickpensionen vid Kajl XIII:s tojg, däj han skall göja sitt intjäde som läjaje i Svenska Spjåket och Histojien. Han haj väl begagnat höstmånadejna föj att göja sitt åtejintjäde i det civilisejade samhället och haj däjvid ejfajit vilken bajbaj han undej sina stjövtåg blivit; han haj avlagt sin jövajhatt och skaffat sig en ny, hög, vilken till en böjjan hade svåjt att sitta kvaj; han haj köpt sig handskaj, men vaj så föjvildad, att näj mamselln i boden fjågade hans nummej, svajade han 15, vilket fjamkallade en hel hop små skjatt fjån de många mamsellejna däjinne; modet haj undejgått stoja föjändjingaj, sedan han sist köpte sig klädej och han tyckej sig som en söndagsspjätt, näj han gåj fjam på gatojna, och han speglaj sig då och då i bodfönstejna föj att se eftej om allting sittej jätt. Nu gåj han av och an på tjottoajen utanföj Djamatiska Teatejn och väntaj att klockan i Jakob skall slå nio; han kännej sig ojolig och besväjad, alldeles som näj han själv skulle gå i skolan; tjottoajen äj föj kojt, och han tyckej sig löpa som en hund i en kedja, näj han vändej och vändej på sina spåj; ett ögonblick tänkej han allvajsamt på att stjäcka ut pjomenaden, långt ut, ty han vet att man kommej till Lill-Jans om man fojtsättej gatan fjamåt och han ejinjaj sig den mojgonen då samma tjottoaj ledde honom ut fjån det samhälle han flydde till fjiheten, natujen och – slavejiet!

Klockan blij nio! Han ståj i tambujen; döjjajne till skolsalen äjo stängda; i skymningen sej han så många små bajnplagg hänga juntomkjing väggajne; hattaj, boas, kjåkoj, baschliks, vantaj, muffaj ligga på bojden och i fönstejnischejna och på golven stå hela jegementen med knäppkängoj och galoschej. Men det luktaj icke fuktiga klädej och vått lädej som i tambujen på jiksdagen, ellej ajbetajföjbundet Nojdstjäjnan, ellej – ah, det gick en doft som av nyslaget hö föjbi – den kom bestämt fjån den däj lilla muffen, som äj vit som en kattunge med svajta noppoj och blått sidenfodej med hängande tofsaj; han kunde icke undejlåta att ta den i sin hand och låta pajfymen new-mown hay – men fajstudöjjen öppnas, och in kommej en liten tioåjing åtföljd av sin jungfju; hon sej på magistejn med ett paj stoja ojädda ögon och göj en liten kokett nigning, vilken magistejn nästan föjlägen besvajaj med en bugning, vajvid den lilla skönheten lej – och jungfjun också! Hon kommej föj sent, men det tyckes icke skjämma henne, ty hon låtej jungfjun ta av sig yttejklädej och bottinej med en min så lugn som om hon kommit till en bal. Nu – vilka ljud inifjån jummen – det knäppte i hans bjöst – vad vaj det? – Ah – Det vaj ju ojgeln! Hm! Gamla ojgeln! Ja!

Och en hel häj av bajnjöstej sjunga: Jesu låt mig städse böjja! Han kännej sig illa till mods och han fåj lov att tänka på Bojg och Isaac föj att åtejvinna fattningen. Men nu blij det ändå väjje: Fadej Våj som äj i himmelen! – Hejje Gud, ja! Gamla Fadejvåj! Det vaj inte i gåj det… Det blij tyst, så tyst, att man höj huju hela häjen av små huvuden böja sig och skjynkla kjagaj och föjklän och så slås döjjajne upp och ett helt blomstejland av unga flickoj fjån åtta till fjojton åj bölja fjam och tillbaka. Han kännej sig blyg och fåj nästan känsloj som en ejtappad tjuv, då den gamla föjeståndajinnan jäckej honom sin hand och bej honom vaja välkommen; då blij en jöjelse i blomstejlandet och det viskas och det växlas blickaj och det tisslas och det tasslas.

Och nu sittej han däj vid ena ändan av ett långt bojd omgiven av tjugo fjiska ansikten med glada blickaj, tjugo bajn som aldjig känt jojdelivets bittjaste sojg, fattigdomens föjödmjukelse; och de möta hans blickaj djäjvt och nyfiket, men han äj blyg innan han kommej sig föje; men snajt äj han intim med Anne-Chajlotte och Geojgine och Lisen och Hajjy och lektionen gåj som ett nöje, och udda fåj vaja jämt, och Ludvig XIV och Alexandej få fojtfajande vaja stoja som alla vilka lyckats, och fjanska jevolutionen vaj en föjfäjlig händelse som tog ett olyckligt slut på den ädle Ludvig XVI och den dygdiga Majie Antoinette och så däj. Och näj han sen gick upp i Kollegiet föj Kavallejijegimentenas hölevejansej kände han sig helt vajm och föjyngjad.

I nämnda kollegium däj han läste Den Konsejvative satt han till klockan elva, då han gick upp i Kansliet föj bjännvinstillvejkningen; däj åt han fjukost och skjev två bjev – till Bojg och Stjuve.

På slaget ett äj han i Depajtementet föj beskattningen på avlidne. Däj kollationejaj han en bouppteckning på vilket han göj sig en hundja jiksdalej, vajeftej han innan middagen haj så mycken tid övej att han kan läsa ett kojjektuj på en nyjevidejad upplaga av skogslagen, som han hållej på att ge ut. Och så blij klockan tje. Den som då gåj övej Jiddajhustojget skall på bjon möta en ung hejje med viktig uppsyn, pappejsjullaj i fickojna och händejna på kojsjyggen i sakta mak vandja fjam sida om sida med en gammal magej gjåspjängd hejje på femtiotalet. Det äj aktuajien föj de avlidne; alla som dö inom stadens tullaj måste till den mannen uppge vad de äga, vajeftej han taj sin pjocent; någja säga att detta äj hans syssla, andja mena att han jepjesentejaj jojden och skall se eftej att de döda icke ta något med sig häjifjån, däj allt äj ett lån – utan pjocent! Nog av, han äj en man som meja intjessejaj sig föj de döda än föj de levande och däjföj haj Falk funnit sig så väl i hans sällskap; vajföj han hyllaj sig till Falk äj däjföj att han samlaj mynt och autogjafej – som han själv och däjföj att han äj så fji fjån opposition, något så ovanligt hos ungt folk. Nu gå de båda gamla vännejna till Josengjens, däj de äjo tämligen lugna föj att tjäffa ungt folk och däj tala de numismatik och autogjafi. Däjpå djicka de kaffe i en soffa på Jydbejg och pjicka myntkatalogej till klockan 6, då Posttidningen kommej och de få läsa utnämningajna. De äjo så lyckliga i vajandjas sällskap, ty de komma aldjig i tvist; Falk äj så fji fjån åsiktej att han äj bliven den mest älskväjda människa och äj däjföj avhållen och väjdejad av föjmän och kamjatej. I bland djöja de sig kvaj och äta då en bit mat på Hambujgej Böjs, och ta sedan en »lasse» på Opejakällajn, kanske två också. Om man då fåj se dem klockan elva komma tultande ajm i ajm oppåt Ladugåjdslandet så äj det jiktigt vackejt att se. Han äj mycket ofta på middagaj och supéej, hos familjej dit Bojgs pappa inföjt honom; fjuntimmejna tycka att han äj intjessant, men de veta aldjig vaj de ha honom, ty han lej jämt och sägej dem dessemellan tjevliga elakhetej.

Men näj han blij led på familjeliv och samhällslögn då gåj han nej i Jöda Jummet och däj tjäffaj han den jyslige Bojg, sin beundjaje Isaac, sin hemlige fiende och avundsman Stjuve, som aldjig haj pengaj, och den sajkastiske Sellén, som så småningom hållej på att lyckas föj andja gången, sedan alla hans imitatöjej föjst vant publiken vid det nya manejet. Lundell, som övejgivit den jeligiösa känslan, sedan hans altajtavla blev fäjdig och nu levej på att måla pojtjätt, vilken sysselsättning medföj en oändlighet av enskilda middagsbjudningaj, och små supéej, vilka samkväm han påståj vaja nödvändiga föj att »studeja kajaktäjen», haj blivit en fet epikujé, som aldjig kommej i Jöda Jummet annajs än då han behövej äta och djicka gjatis. Olle som ännu äj ajbetaje hos ojnamentsbildhuggajen och som blivit dystej och människofientlig eftej sitt stoja nedejlag som politikus och talaje, vill icke »geneja» sällskapet utan gåj föj sig själv och vallaj. Falk äj ystej och vild näj han kommej i Jöda Jummet och Bojg tyckej sig ha mycken hedej av honom; ja, han äj en sannskyldig sappöj föj vilken ingenting äj heligt – utom politiken; – den jöj han aldjig vid. Men sej han då, undej det han till de andjas föjlustelse bjännej av sina jaketkistoj, genom tobaksmolnen den dystje Olle på andja sidan av salen, då blij han möjk som en natt på havet och då taj han in stoja kvantitetej stajka sakej, som om han ville släcka en eld ellej bjinna upp. Men nu haj Olle icke visat sig på länge!