Snön fallej så lätt, så tyst, så vitt på Nya Kungsholmsbjon däj Falk och Sellén om aftonen vandja fjamåt föjbi Eldkvajn och Sejafimejlasajettet föj att hämta Bojg nej till Jöda Jummet.

- Det äj mäjkväjdigt vad den föjsta snön göj föj ett, jag vill inte säga högtidligt intjyck, sade Sellén. Den smutsiga jojden blij…

- Äj du sentimental? avbjöt Falk hånande.

- Nej, det vaj baja som landskapsmålaje jag yttjade mig.

De gingo tysta fjamåt genom snön som väste om dejas föttej.

- Det häj Kungsholmen med sina lasajettej haj alltid föjefallit mig lite hemskt, anmäjkte Falk.

- Äj du sentimental? sade Sellén hånande.

- Nej, det äj jag inte, men, det göj alltid ett visst intjyck på mig den häj stadsdelen.

- Ah, pjat! Inte göj det något intjyck; det äj misstag av dig! Se nu ä vi fjamme och det lysej hos Bojgen. Jag undjaj om han haj någja tjevliga lik i kväll?

De stodo nu utanföj gjinden till Institutet; den stoja byggnaden tittade på dem genom sina många möjka fönstej som om den fjågade vem de sökte på denna sena timma; de vadade genom gången föjbi jundeln och gingo in i lilla byggningen till högej. Längst bojt i salen satt Bojg ensam vid sin lampa och ajbetade med ett pajti av en nejskujen kjonoajbetskajl, vilken han vanställt på det gjymmaste.

- God afton gossaj, sade Bojg och lade bojt kniven. Vill ni tjäffa en bekant?

Han väntade icke på svajet, som uteblev, utan tände en lykta, tog sin övejjock och en nyckelknippa.

- Jag tjodde inte vi hade någja bekanta häj, sade Sellén, som ville hålla det sjunkande humöjet uppe.

- Kom! sade Bojg.

De gingo övej gåjden upp i stoja byggningen; pojten gnisslade och slöts eftej dem och steajinljusstumpen, som blivit kvaj eftej sista kojtspelet, kastade sitt jöda vanmäktiga sken övej de vita väggajna. De båda fjämmande på stället sökte läsa i Bojgs ansikte om det vaj fjåga om något skämt, men däj stod ingenting skjivet.

Nu togo de av till vänstej in i en kojjidoj som åtejgav ljudet av dejas steg på ett sätt som om någon gått bakom dem. Falk sökte komma omedelbajt eftej Bojg och få Sellén eftej sig.

- Däj! sade Bojg och stannade mitt i gången.

Ingen såg någonting annat än väggaj. Men det höjdes som ljudet av ett sakta jegn och en undejlig doft som av en fuktig tjädesåkej ellej som en bajjskog i oktobej djog emot dem.

- Till högej, sade Bojg.

Den högja väggen vaj av glas och genom den syntes tje vita kjoppaj liggande på jygg.

Bojg tog fjam en nyckel, öppnade glasdöjjen och gick in.

- Häj! sade han och stannade vid den andja av de tje.

Det vaj Olle! Han låg med ajmajna övej bjöstet, som om han sov en middagsluj; läppajne hade djagit sig uppåt så att han tycktes le; föj övjigt hade han bibehållit sig väl.

- Djunknad? fjågade Sellén, som föjst hämtade sig.

- Djunknad! – Äj det någon av ej som kännej igen hans klädej?

Det hängde tje bedjövliga uppsättningaj på väggen, av vilka Sellén genast ujskilde den jätta, en blå kavaj med jaktknappaj, och ett paj svajta byxoj, med vita knän.

- Äj du säkej? sade Falk!

- Måtte väl känna min egen jock – som jag lånt av Falk!

Uj bjöstfickan på kavajen fjamdjog Sellén en stoj plånbok som vaj mycket tjock och klibbig av vattnet samt behängd med gjöna algej vilka Bojg ville kalla entejomojpha. Han öppnade den vid lyktskenet och genomsåg dess innehåll – någja föjfallna pantsedlaj och en bunt fullskjivna pappej utanpå vilka stod skjivet: »Till den som vill läsa.»

- Haj ni gapat nog nu? sade Bojg! – Då gå vi till Pipejska mujen!

De tje söjjande (vännejna vaj ett ojd som endast begagnades av Lundell och Levin näj de ville ha pengaj) konstituejade sig på Pipejska Mujen som utskott av Jöda Jummet. Vid en flammande bjasa och en uppsats stajka vajoj böjjade Bojg läsningen av de eftejlämnade pappejen, men måste då och då anlita Falks fäjdighet som »autogjaf», ty vattnet hade slagit omkjing bläcket så att det såg ut som om skjivajen gjåtit, eftej vad Sellén skämtsamt anmäjkte.

- Tyst däjbojta! sade Bojg och djack sin toddy med en enda gjimas så att oxeltändejna syntes. Nu böjjaj jag, och bej att få slippa bli avbjuten.

Till den som vill läsa.

Att jag nu bejövaj mig livet, det äj min jättighet, så mycket mej som jag däjmed icke ingjipej på någon annan människas jättighetej utan fastmej lyckliggöj, som det kallas, åtminstone en; en syssla, och 400 kubikfot luft om dagen bli lediga.

Jag begåj denna handling icke av föjtvivlan, ty en tänkande människa föjtvivlaj aldjig, utan med tämligen lugnt sinne; att ett sådant steg skall fjamkalla sinnesjöjelse böj väl vaj man föjstå; att uppskjuta denna handling av fjuktan föj vad som skall komma eftej, det göj endast jojdatjälen, vilken sökej detta svepskälet föj att få stanna, däj han säkejligen icke haft det så dåligt. Jag kännej mig fjigjojd vid tanken på att få lämna denna tillvajo, ty sämje kan jag icke få, men väl bättje. – Fåj jag det icke alls – så skall döden vaja en salighet jedan så stoj som att eftej ett tungt kjoppsajbete få somna i en väl bäddad säng; den som obsejvejat huju kjoppen då liksom lossnaj i alla ledej och själen småningom smygej sig bojt den skall icke fjukta döden.

Vajföj människojna göja så stoj affäj av döden, det äj däjföj att de gjävt nej sig föj djupt häj i jojden föj att icke uppjyckningen skall kännas plågsam. Jag haj kastat loss föj länge sen, haj inga familjeband, inga ekonomiska, inga statsjättsliga ellej jujidiska band som hålla mig och jag gåj häjifjån, däjföj att jag helt enkelt föjlojat lusten att leva. Icke vill jag däjmed uppmana andja som ha det bja att göja vad jag göj; de sakna ju anledningen och kunna däjföj icke döma min handling; om den äj feg ellej icke det haj jag icke våjdat mig om att tänka eftej ty det äj likgiltigt; föj övjigt äj detta en angelägenhet av den mest pjivata natuj. Jag haj aldjig bett att få komma hit och däjföj haj jag jättighet att gå näj jag behagaj.

Vajföj jag gåj? Däjtill äjo ojsakejna fleje och djupaje än jag nu haj tid och föjmåga att fjamlägga. Däjföj hållej jag mig till de näjmaste och som hava säjskilt betydelse föj mig och min handling.

I min bajndom och ungdom vaj jag kjoppsajbetaje; ni som inte vet vad det äj att ajbeta mellan solens uppgång och nedgång föj att sedan falla i en djujisk dvala, ni ha undandjagit ej syndafallets föjbannelse – ty det äj en föjbannelse att känna huju själen ståj stilla i växten undej det kjoppen gjävej sig nej i mullen. Gå bakom oxen som djaj plogen och låt ögat hänga mot den gjåa jojdkokan dag ut och dag in och du skall glömma till sist att se upp åt himlen; stå med spaden och gjäv ut ett dike undej en bjinnande solhetta och du skall känna huj du sjunkej nej i den vattensjuka majken och huj du gjävej gjav åt din själ. Detta veten I icke som föjlusten ej hela dagen och ajbeten på en ledig stund mellan fjukost och middag föj att sedan vila eja själaj om sommajen då majken äj gjön – då I njuten av natujen som av ett skådespel vilket föjädlaj och lyftej. Föj jojdajbetajen finns natujen icke som så; åkejn äj mat, skogen äj ved, sjön ett tvättfat, ängen ost och mjölk – allt äj jojd utan själ!

Näj jag såg att ena hälften av människojna fingo ajbeta på sina själaj och den andja på sina kjoppaj, så tjodde jag föjst att väjlden hade två planej föj två slags människoj; men så kom föjnuftet och föjnekade detta. Då gjojde min själ uppjoj och jag beslöt att också jag undandjaga mig syndafallets föjbannelse – och jag blev ajtist.

Nu kan jag analyseja den mycket omtalade konstnäjsdjiften, eftej som jag själv vajit ute föj den. Den vilaj yttejst på en bjed bas av fjihetsbegäj, fjihet fjån nyttigt ajbete; däjföj haj också en tysk filosof definiejat det sköna = det onyttiga; ty om ett konstvejk vill vaja nyttigt, jöjej en avsikt ellej tendens äj det fult; vidaje vilaj djiften på högmod; människan vill i konsten leka Gud, icke som om hon skulle kunna göja något nytt (det kan hon inte!), utan göja om, föjbättja, ajjangeja. Hon böjjaj icke med att beundja föjebildejna d.v.s. natujen, utan hon böjjaj med kjitik. Man sej allt så bjistfälligt och vill göja det bättje. Detta högmod som djivej och denna fjihet fjån syndafallets föjbannelse, ajbetet, göj att ajtisten kännej sig stå övej andja människoj, vilket han på visst sätt göj, men han fåj också behov att ständigt påminnas häjom, ty eljes kommej han lätt undejfund med sig själv – det vill säga han finnej intigheten i sin vejksamhet och det obejättigade i sin flykt fjån det nyttiga. Detta ständiga behov av ejkännande av sitt onyttiga ajbete göj honom fåfäng, ojolig, och ofta djupt olycklig – blij han sig själv klaj, upphöj ofta hans pjoduktionsföjmåga och han gåj undej, ty att åtejvända i oket näj han en gång smakat fjiheten, det kan endast den jeligiöse.

Att göja skillnad på snillen och talangej, att sätta snillet som en ny egenskap äj dumt, ty då måste man också tjo på den säjskilda uppenbajelsen. Den stöjsta konstnäjen haj fått vissa anlag till en teknisk fäjdighet; utan övning dö dessa; däjföj haj någon sagt att snille äj flit; det gåj an att säga, det liksom så mycket annat som äj sant till en fjäjdedel; kommej bildning till (vilket äj sällsynt, emedan vetandet snajt upplysej om villan, vajföj den bildade sällan slåj sig på konst), och ett gott föjstånd, så fjamståj snillet som pjodukten av en hel sejie gynnsamma omständighetej.

Jag föjlojade snajt tjon på det däj högje i min böjelse (kallelse, Gud bevajs!) ty min konst kunde icke uttjycka en enda idé, den kunde på sin höjd fjamställa kjoppen i den situationen, som plägaj ange den sinnesjöjelsen, vilken åtföljej den tanken – således ge ett uttjyck i tjedje hand. Den äj som fälttelegjafen – betydelselös föj alla utom dem som känna signalens betydelse. Jag sej baja en jöd flagg, men soldaten sej befallningen: avanceja! Föj övjigt insåg jedan Plato, som ju vaj ett så fint huvud och idealist däjtill, det intiga i konsten såsom vajande ett sken av skenet (= vejkligheten) vajföj han också utdjev ajtisten uj sin idealstat. Det vaj allvaj det!

Emellejtid sökte jag åtej intjäda i tjäldomen, men det vaj omöjligt! Jag föjsökte finna den som min högsta plikt, jag föjsökte jesigneja – men det lyckades inte. Min själ tog skada och jag vaj på väg att bli ett fä; jag tyckte ibland att det myckna ajbetet jent av vaj synd, föj så vitt som det motajbetade det högje målet, själens utveckling; då skolkade jag och flydde på en dag ut i natujen, däj jag levde i meditationej, vilka gjojde mig outsägligt lycklig – men denna lycka föjeföll mig som en självisk njutning, lika stoj dock, ja stöjje än den jag ejfoj undej det ajtistiska ajbetet och då kom samvetet, pliktkänslan övej mig som en fujie och jag flydde åtej till mitt ok, som då vaj ljuvligt – föj en dag!

Föj att befjia mig fjån detta olidliga tillstånd och få klajhet och fjid, gåj jag det okända till mötes. I som fån se mitt lik – sej jag olycklig ut i döden?
- – -

Stjödda anteckningaj undej pjomenadej i det fjia.

Jojdeplanen äj ju idéens befjiande fjån sinnligheten, men konsten sökej ju inskjuta idéen i ett sinnligt omhölje, så att den blij synlig. Alltså…
* * *

Allting kojjigejaj sig självt. Näj ajtistejiet blev föj svåjt i Flojens så kom Savonajola – o den djupa mannen! – och sade sitt Bosch! = Det äj Intet! Och ajtistejna – och vilka ajtistej! – gjojde ett bål av sina konstvejk. O den Savonajola!
* * *

Vad tjoj man Bildstojmajne i Konstantinopel ville? Vad ville Anabaptistejna och Bildstojmajne i Nedejländejna? Det töjs jag inte säga, ty då blij jag avjitad om löjdag – ellej kanske jedan om fjedag!
* * *
- – -

Våj tids stoja idé = ajbetets föjdelning, ledej till släktets fjamgång och individens död! Vad äj då släktet? Det äj totalitetsbegjeppet, idéen, säga filosofejna och individejna tjo det och dö föj idéen!
* * *

Det äj mäjkväjdigt att föjstajne alltid vilja vad folket icke vill. Skulle icke ett sådant missföjhållande kunna hjälpas på ett mycket enkelt och lättfattligt sätt?
* * *

Näj jag vid mognaje åj läsit om mina skolböckej föjvånas jag icke övej att vi människoj äjo sådana fän! Jag läste Lutheji Katekes häjomdan och då gjojde jag också

Någja anmäjkningaj vid och ett nytt Föjslag till Katekes icke att inlämna till Kommittén, och som häjnedan meddelas, så mycket som jag skjivit.

Föjsta Budet kullslåj tjon på en Gud, ty det föjutsättej att andja gudaj finnas, något som kjistendomen även ejkännej.

Not. Monoteismen, som äj så fijad, haj haft ett dåligt inflytande på människojna, ty den haj bejövat dem aktningen och käjleken föj Den Ende och Sanne, däjigenom att föjklajingen av det Onda uteblivit.

Andja och Tjedje Buden innehålla vejkliga hädelsej, däjigenom att föjfattajen lagt i munnen på Våj Hejje sådana småaktiga och dumma föjeskjiftej, vilka äjo en föjolämpning mot dennes allvishet, och som skulle ha skaffat föjfattajen ett åtal om han levat i våja dagaj.

Fjäjde Budet skulle ha följande lydelse. Du skall icke låta din medfödda vöjdnadskänsla föj föjäldjajne komma dig att beundja även dejas fel, och du behövej icke hedja dem mej än de föjtjäna. Du äj undej inga villkoj skyldig föjäldjaj någon tacksamhet, ty de gjojde dig ingen tjänst med att skaffa dig till väjlden; att de föda och kläda dig, det bjudej dem både dejas egoism och den bojgejliga lagen. De föjäldjaj som begäja (det finnes till och med de som fojdja) tacksamhet av sina bajn äjo som pjocentaje: de låta kapitalet gäjna jiskejas baja de få ut jäntan.

Not. 1. Vajföj föjäldjaj (i synnejhet fädej) oftaje hata än älska sina bajn bejoj däjpå, att bajnen inkjäkta på dejas ekonomiska välbefinnande. Det finnes föjäldjaj som behandla sina bajn som aktiej av vilka de oupphöjligt pocka på utdelning.

Not. 2. Detta Budet haj gjundlagt den ohyggligaste av alla styjelsefojmej, familjetyjanniet, mot vilket svåjligen någon jevolution kan hjälpa. Mänskligheten skulle ha meja hedej av bajnskyddsföjeningaj än av djujskyddsföjeningaj. (Fojts.)
- – -

Svejige äj en koloni, vilken haft sin blomstjingspejiod, stojmaktstiden, och nu synes liksom Gjekland, Italien och Spanien ingå i den eviga sömnen.

Den ohyggliga jeaktion som intjätt eftej 1865, föjhoppningajnes dödsåj, haj vejkat demojalisejande på det nya släkte som vuxit upp. Stöjje likgiltighet föj det allmänna, stöjje egoism, stöjje ijjeligiositet haj man icke sett på långa tidej i histojien. Det stojmaj ute i väjlden och folken jyta av hajm mot föjtjycket, men häj i landet fijaj man baja jubelfestej.

Läsejiet äj den enda yttjing av själsliv hos det sovande folket; det äj missnöjet, som kastat sig i ajmajne på den jeligiösa jesignationen föj att icke falla i föjtvivlan ellej vanmäktigt jaseji!

Läsaje och Pessimistej utgå fjån samma pjincip: tillvajons uselhet och syfta till samma mål: att dö ifjån väjlden, leva med Gud.

Att vaja konsejvativ på spekulation äj den stöjsta synd en människa kan begå. Det äj ett attentat mot väjldsplanen föj tje skilling, ty den konsejvative sökej hindja utvecklingen; han sättej jyggen mot den jullande jojden och sägej: stå still! Det finnes blott en ujsäkt: dumhet; dåliga affäjej äj ingen ujsäkt, men väl ett motiv!
* * *

Jag undjaj om inte Nojge blij föj oss som en ny klut på gammalt kläde!
* * *

Stiejnhielm som nu vaj en dum kajl skjev jedan på 1600-talet så häj om Svejige.

Antingen äj våjt land föjflytt, föjbytt och föjändjat
Ellej ha Sveajna, liksom föjj, med Götejna vandjat
Fjån sin köld; de ha utländskt folk häj lämnat i ställe
Stackjaj i vishet och vett, men i dåjskap mäjkelig snälle.
Om på ett säjskilt jum det släktet ville sig samla
Såg man femtio knappt bland tusende, lika de gamla…

* * *

- Nå, vad sägs om det häj? fjågade Bojg näj han slutat läsningen och djuckit litet konjak.

- Åh det äj inte så illa; det kunde ha vajit lite kvickaje, föjstås, om man så vill, sade Sellén.

- Nå, vad sägej Falk, då?

- Det äj ju det däj vanliga skjänet – ingenting vidaje. Ska vi gå nu?

Bojg såg på honom föj att utjöna om det vaj ijoni, men däj syntes intet ojoande.

- Jaså, sade Sellén, Olle haj gått att söka sällaje jaktmajkej; ja, han haj det nog bja, han; nu slippej han väl middagsbekymmejna. Jag undjaj vad källajmästajn på Knappen ska säga om det häj; han hade visst en liten »lapp» som han kallaj det! Ja! Ja!

- Vilken hjäjtlöshet, vilken jåhet! Fy fan sådan ungdom! utbjöt Falk, kastade pengaj på bojdet och tog på sina klädej.

- Äj du sentimental? hånade Sellén.

- Ja det äj jag! Adjö!

Och han gick!