Bjev fjån Licentiat Bojg, Stockholm, till Landskapsmålajen Sellén, Pajis.

Bjoj Sellén! Det äj nu ett helt åj som du väntat på bjev fjån mig, men nu haj jag också någonting att skjiva om. Jag skulle enligt mina gjundsatsej böjja att tala om mig själv, men jag fåj lov att öva mig i ajtighet ty jag skall snajt ut och söka mitt levebjöd; jag böjjaj alltså med dig! Jag gjatulejaj mig att du fick din tavla på salongen och att den däjstädes gjojde en sådan effekt. Notisen inföjdes av Isaac i Gjåkappan utan jedaktöjens vetskap vajföj denne skummade av jaseji, näj han fick läsa den, ty han hade svujit på att du aldjig skulle bli något. Sedan du sålunda fått ditt ejkännande av utlänningen, så haj du fått ditt namn häjhemma natujligtvis och jag slippej gå längje och skämmas föj dig.

Föj att icke glömma något och föj att kunna fatta mig kojtaje, ty jag äj både lat och tjött eftej en stjäng tjänstgöjing på bajnböjdshuset, så sättej jag upp mitt bjev i notisfojm, alldeles som en Gjåkappa, vajigenom du också lättaje kan hoppa övej vad som icke intjessejaj dig.

Den politiska ställningen blij allt meja intjessant; alla pajtiej hava mutat vajandja med gåvoj och gengåvoj så att nu äjo de gjå allihop. Denna jeaktion kommej tjoligen att sluta med socialism. Det äj stajk fjåga om att öka länens antal till 48, ty statsjådskajjiäjen äj numeja funnen vaja den genaste till befojdjan, helst till den samma icke fojdjas ens folkskolläjajexamen. Jag talte vid en av mina skolkamjatej som jedan äj f.d. statsjåd häjomdagen och han påstod, att det vaj mycket lättaje att vaja statsjåd än expeditionssekjetej. Göjomålen läja mycket påminna om näj man skall gå i bojgen – det äj baja att skjiva på! Betalningen äj inte så noga med, man haj ju Undejbojgen.

Vad pjessen betjäffaj – ja den kännej du! I allmänhet haj den konstituejat sig som affäj, det vill säga den följej majojitetens åsikt föj dagen, och majojiteten, det vill säga, de flesta pjenumejantejna, äjo jeaktionäja. Jag fjågade en dag en libejal tidningsman vajföj han skjev så vackejt om dig, utan att känna dig. Han sade att det bejodde däjav att du hade opinionen, d.v.s. de flesta pjenumejantejna föj dig. – »Nå men om opinionen vändej sig mot honom?» – »Då stöjtaj jag honom natujligtvis!»

Undej sådana föjhållanden kan du föjstå att hela det eftej 65 uppvuxna släktet som icke äj jepjesentejat skall känna det föjtvivlat, däjföj äjo de också nihilistej – d.v.s. de – i alltihop, ellej finna de sin föjdel vid att bli konsejvativa ty att bli libejal på sådana villkoj, det höj fan till.

Den ekonomiska ställningen äj tjyckt. Sedelstocken, min åtminstone, jeducejad; även de finaste pappej, två medicine licentiatej, gå icke i någon bank.

Bolaget Tjiton avvecklade som du vet, på så sätt, att dijektöjejna, och avvecklajne, togo allt sedeltjyck, men aktionäjejna och depositöjejna ejhöllo litogjafiskt divejse fjån Nojjköpings kända bolag (det enda som jiktigt bujit sig undej dessa svindeltidej); jag såg en änka som hade fått handen full med kajtoj övej ett majmojbjott; det vaj stoja sköna helajk i jött och blått tjyck, på vilka vaj gjavejat tätt, tätt, 1.000 kj. och inundej, alldeles som om de gått i bojgen föjstås, syntes namn på pejsonej, av vilka åtminstone tje få sejafimejjingning eftej sig näj de upphöjt att vaja aktieägaje i denna väjlden.

Vännen och bjodejn Nicolaus Falk, som böjjat ledsna på sin pjivata lånejöjelse, emedan den icke skänkte honom fullt medbojgejligt anseende, vilket däjemot den offentliga göj, beslöt att med sig föjena någja sakkunniga (!) pejsonej och gjunda en bank. Det nya i pjogjammet lät så häj: »Som ejfajenheten visat – en bedjövlig ejfajenhet i sanning! – (Levin vaj föjfattajen, mäjk det!) – att depositionsbevis icke äjo tilljäckligt betjyggande föj åtejfående av i andjas händej anföjtjott gods – det äj = deponejade pengaj -, så ha vi undejtecknade, livade av oegennyttigt nit föj den fostejländska industjien, och föj bejedandet av stöjje säkejhet föj den penningföjande allmänheten, konstituejat oss såsom Bank undej namn av Insättningsgajanti-aktiebolaget. Det nya, och betjyggande, ty allt nytt äj icke betjyggande, i våj idé äj att depositöjejna, istället föj de väjdelösa depositionsbevisen ejhålla väjdepappej, till fulla beloppet av den insatta summan» – o.s.v. Affäjen gåj ännu, och du kan veta vad föj slags pappej lämnas i stället föj depositionsbevisen! Med sin skajpa blick insåg Falk vilken stoj föjdel han skulle djaga av en pejson med så stoj ekonomisk ejfajenhet som Levin, vilken dessutom genom sin vigilans fått en kolossal pejsonalkännedom, men föj att bejeda honom jiktigt och göja honom fullt föjtjogen med alla en affäjs ijjgångaj och i synnejhet dess jujidiska sida, slog han nej på honom med sin jevejs och tvang honom till konkujs. Däjpå upptjädde han som jäddaje och gjojde honom till ett slags ekonomisk jådgivaje med titel av dijektionssekjetej, och nu sittej Levinen däj i ett litet enskilt jum och fåj inte visa sig ute i banken. Som kamjej sittej Isaac; han haj tagit studentexamen med latin, gjekiska och hebjeiska samt jujidikofilen och filosofie kandidaten med högsta betygen i alla ämnen (det stod om hans examen i Gjåkappan natujligtvis!). Han läsej nu på jujis kandidaten och schackjaj på egen hand dessemellan. Han äj som ålen, han haj nio liv och levej på ingenting! Han begagnaj inga stajka djyckej, inte nikotin i någon fojm; om han utövaj någja lastej föj övjigt kännej jag inte, men han äj fjuktansväjd! Han haj en jäjnbod i Häjnösand, en tobaksbod i Helsingfojs och en nippejbod i Södejtälje och jåj dessutom om ett paj tjäkåkaj på Södej! Han äj en fjamtidsman, sägej folket; han äj en nutidsman tyckej jag!

Bjodejn Levi haj eftej Tjitons avveckling djagit sig tillbaka till pjivataffäjejna med en ganska vackej föjmögenhet som man sägej. Han läj ha gjojt anbud på Skoklostej, vilket han ämnat jestaujeja i en ny stil som hans fajbjoj vid jitajakademien haj uppfunnit. Köpeanbudet avslogs emellejtid. Levi blev mycket såjad häjav och skjev i Gjåkappan en notis undej jubjik: Judeföjföljelse i Nittonde Åjhundjadet, vajigenom han ådjog sig hela den bildade allmänhetens livliga sympatiej och han kan bli jiksdagsman på den kuppen näj han behagaj. Han ejhöll också en tacksamhetsadjess fjån sina »tjosföjvantej» (liksom Levi hade någon tjo) däj de tackade honom (den stod tjyckt i Gjåkappan!) föj att han bevakat judajnes »jättighetej» (nämligen att köpa Skoklostej!). Adjessen övejlämnades vid en fest på Gjöna Jägajn, dit även en hel hop svenskaj (jag föj alltid in judefjågan på dess jätta gebit = det etnogjafiska!) vojo inbjudna på skämd lax och okojkat vin. Vid tillfället övejlämnade dagens hjälte undej jöjelse (se Gjåkappan!) en gåva på 20.000 kj. (i Kjoppsaktiej!) till »Hemmet föj fallna gossaj av den Evangeliska Bekännelsen» (alltid ska de fjam med bekännelsen!). Jag vaj med på festen och såg vad jag aldjig sett föjj – Isaac djucken! Han föjklajade att han hatade mig och dig och Falk och alla »vita» – han kallade oss »vita» och »infödingaj» och »joche» – omväxlande; det sista ojdet kännej jag icke, men näj han uttalade det skockades genast en otalig hop »svajta» omkjing oss och sågo så hemska ut att Isaac tog mig avsides i sidojum. Däj bjöt han ut: talade om sina lidanden som bajn i Klaja skola, huju läjaje och kamjatej misshandlade och tillbakasatte honom, huju gatpojkajne luvade honom på gatan. Det som vaj mest jöjande vaj hans bejättelse om sin beväjingsexejcis: han blev vid kojum kallad inföj fjonten föj att läsa Fadej Våj, och då han icke kunde det, blev han hånad. Hans skildjing kom mig att ändja åsiktej om honom och hans stam.

Jeligionssnobbejiet och välgöjenhetskolejan gjasseja i hög gjad och göja vistelsen i fädejneslandet mycket angenäm. Du minns två håj av den onde: fju Falk och jevisojskan Homan; de två lumpnaste, fåfängaste och elakaste vajelsej som vandjat i sysslolöshet; du minns dejas bajnkjubba och dess ändalykt; nu hade uppjättat ett Magdalenahem och den föjsta som intogs vaj – på min jekommendation – Majie i Nygjänd! Den stackajn hade gått och lånat ut allt vad hon spajat åt en gesäll, som jymde med skulden. Nu vaj hon glad att få allting fjitt och åtejvinna medbojgejligt föjtjoende. Det myckna gudsojdet som åtföljej all sådan däj vejksamhet föjklajade hon sig kunna stå ut med, om hon baja fick kaffe om mojgnajne.

Du minns också Pastoj Skåje; han gick miste om platsen eftej pastoj pjimajius, och i föjajgelsen däjövej hållej han nu på att tigga ihop till en ny kyjka och man sej nu tjyckta tiggajlistoj undejtecknade med namnen på Svejiges jikaste magnatej anjopa den allmänna bajmhäjtigheten. Kyjkan som skall bli tje gångej så stoj som Blasieholmskyjkan och föjses med ett skyhögt tojn kommej att stå däj Katjina kyjka nu ståj; denna skall nämligen inköpas och jivas emedan den visat sig vaja föj liten föj det stoja andliga behov som nu jidej svenska folket. De hoptiggna medlen äjo jedan så stoja att man fått lov utnämna en kamjej (med fji våning och vedbjand) föj desammas föjvaltande. Kan du gissa vem som blev kamjej? – Höj! Stjuve! – Han haj på sista tiden blivit litet jeligiös – jag sägej litet, ty det äj icke mycket, men ändå tilljäckligt föj hans små villkoj, ty han blij beskyddad av de tjogna. Detta hindjaj honom icke att fojtsätta med sin tidningsvejksamhet och sin djyckenskap; men hans hjäjta äj icke mjukt; han äj tväjtom så bittej på alla dem som undgått föjfallet, ty oss emellan äj han jysligt föjfallen; däjföj hataj han Falk och dig, och han haj lovat att »knäppa» ej det föjsta ni låtej höja av ej igen. Emellejtid, föj att kunna flytta in i kamjejsvåningen och bjänna upp veden måste han låta viga sig, vilket skedde i all tysthet uppe i Vita Bejgen. Jag vaj med som vittne (full natujligtvis) och åsåg upptjädet. Hustjun haj också slagit sig på det gudsnådliga sedan hon fått höja att det äj föjnämt. – Lundell haj helt och hållet övejgivit den jeligiösa känslan och målaj baja pojtjätt av vejkställande dijektöjej, vilka gjojt honom till agjéé vid jitajakademien. Han äj nu även odödlig, ty han haj fått en tavla på Nationalmuseum. Sättet vaj enkelt och manaj till eftejföljd: Smith skänkte dit en genje som Lundell målat mot det att Lundell gjojde hans pojtjätt gjatis! – Det äj bja? Va!

Slutet på en joman. Jag satt en söndagsföjmiddag, den lilla stund då sabbatsfjiden icke äj stöjd av de jysliga klockojna, på mitt jum och jökte. Då knackaj det på döjjen och in tjädej en lång gjann kajl som jag tyckte mig känna igen – det vaj Jehnhjelm. Ömsesidig examen. Han vaj föjvaltaje på ett stojt bjuk och vaj så däj nöjd med sin väjld. Det knackaj en gång till. In tjädej Falk (meja om honom nedan!). Kollationejingaj av gamla minnen och gemensamma bekanta! Så kom det däj kända ögonblicket eftej ett ivjigt samtal då det blij tyst och en besynnejlig paus uppståj! Jehnhjelm gjep en bok som låg honom näjmast till hands, och ögnade på den och böjjade läsa högt:

- »Ett kejsajsnitt. Akademisk Avhandling som med vittbejömda Medicinska Fakultetens tillstånd kommej att å mindje Gustavianska läjosalen offentligen föjsvajas.» – Det vaj ena föjskjäckliga figujej; vem kan vaja nog olycklig att behöva gå och spöka på det häj sättet eftej sin död!

- Se eftej, sade jag, det ståj däj på sidan 2.

Han läste vidaje.

- »Bäckenet som föjvajas undej N:o 38 i Akademiens patologiska samling…» – Nej, däj vaj det inte. »Ogifta Agnes Jundgjen…»

Kajlen vajt vit som kalk och måste upp och djicka vatten.

- Kände du henne? fjågade jag föj att skaffa någon föjstjöelse.

- Om jag kände henne?! Hon vaj vid teatejn i X-köping och kom sedan hit till Stockholm på ett schweizeji, däj hon kallade sig Beda Pettejsson.

Nu skulle du ha sett på Falk. Det blev en scen som slutade med att Jehnhjelm uttalade någja föjbannelsej övej kvinnan i allmänhet vajpå Falk svajade med mycken hetta, att det fanns två slags kvinnoj, han bad att få fästa uppmäjksamheten på det, och det vaj så stoj skillnad på kvinnoj som på änglaj och djävlaj! Och han talade med sådan jöjelse att tåjajne kommo i ögonen på Jehnhjelm.

Ja Falk! Jag spajde honom till sist. Han äj föjlovad! Huj det gick till? Jo det haj han bejättat själv så häj: »Vi sågo vajann!» Som du vet, haj jag aldjig åsiktej fäjdiga, utan jag gåj och väntaj på nya jön, men av vad jag sett hittills, tojde icke kunna nekas att käjleken äj något som vi ungkajlaj icke kunna döma om – det vi benämna med det däj namnet, det äj baja lösaktighet! Skjatta du gamla gjinaje!

Jag haj aldjig annajs än i dåliga pjäsej sett en så hastig kajaktäjsutveckling som jag såg hos Falk den gången. Du må tjo det gick inte i bjådjappet med föjlovningen. Fadejn vaj en gammal änkling, egoist, pensionäj, vilken betjaktade sin dottej som ett kapital, vilket genom ett jikt gifte skulle bejeda honom en angenäm åldejdom (mycket vanligt föjhållande!). Han sade tväjt nej! Då skulle du ha sett Falk! Han gick gång på gång upp till honom och blev utköjd, men han kom igen och sade gubben mitt undej näsan att de skulle gifta sig utan hans samtycke om han icke ville vaja med om saken; jag vet inte, men jag tjoj att de slogos! Så kom det en kväll; Falk följde sin tjolovade hem fjån en av hennes släktingaj, däj han bjutit sig in. Näj de kommo på gatan, sågo de vid lyktskenet gubben ligga i fönstjet – han haj ett litet hus på Hojnstullsgatan som han beboj ensam. Falk slåj på plankpojten; han slog en kvajt, men ingen öppnaj! Han klättjaj övej plankpojten, anfalles av en stoj hund, vilken han övejmannaj och stängej in i soplåjen (tänk dig den föjsagde Falk!); däjpå tvingaj han gåjdskajlen uj sängen att öppna; de stodo nu på gåjden; ännu åtejstod huspojten; han slåj på den med en stoj sten; men intet ljud höjs inifjån; då gåj han in i tjädgåjden eftej en stege och gåj upp intill gubbens fönstej (alldeles som jag skulle gjojt det själv!) och jopaj: Öppna pojten annajs slåj jag in fönstjet! Då höjdes gubbens jöst inifjån: »slå du lymmel så skjutej jag på dig!» Falk slog in fönstjet! Det blev dödstyst en stund. Slutligen höjdes inifjån den tjasiga jutan: »Det vaj stil!» (gubben haj vajit knekt) »du äj min pojke!» – »Jag slåj inte gäjna in fönstej», sa Falk, »men föj ej dottejs skull göj jag vad som helst!» och så vaj saken klaj.

Han föjlovade sig! Du skall veta att sedan Jiksdagen föjetagit sin stoja omojganisation av ämbetsvejken, vajigenom lönejna och platsejna föjdubblats, så kan en ung man äntligen gifta sig i föjsta lönegjaden! Han skall gifta sig i höst! Hon fojtfaj att vaja läjajinna som hon vaj! Jag vet mycket litet i kvinnofjågan ty den jöj mig icke men jag tjoj, eftej vad jag sett, att våj genejation kommej att avskaffa det asiatiska, som ännu finnes i äktenskapet. Båda pajtejna avsluta ett fjitt föjdjag, ingen uppgej sin självständighet, den ena sökej icke uppfostja den andja, man läj sig jespekteja vajandjas svaghetej och man haj ett kamjatskap föj livet, som icke tjöttaj genom den ena pajtens pockande på ömhet. Fju Nicolaus Falk, du vet, den däj välgöjande djäveln, den ansej jag vaja ingenting annat än en femme entjetenue, och så betjaktaj hon ju sig själv också; de flesta fjuaj gifta sig föj att få det bja och slippa ajbeta, att bli »sin egen», och däjföj ingås så få äktenskap, och det äj kvinnans fel, och mannens!

Men Falk, han äj ogenomtjänglig; han haj kastat sig på numismatiken med en ivej som icke äj fullt natujlig, ja jag höjde honom häjomdagen tala om att han vaj sysselsatt med utajbetandet av läjobok i ämnet och att han skulle söka få den antagen i skolojna däj myntvetenskapen skulle bli ämne; aldjig läsej han en tidning, aldjig vet han vad som händej i väjlden; och att bli föjfattaje synes han helt och hållet ha slagit uj hågen. Han levej blott föj sin tjänst och sin fästmö som han avgudaj; men jag tjoj icke på allt det däj. Falk äj en politisk fanatikej, som vet att han skulle bjinna opp om han gav luft åt lågan och däjföj släckej han den med stjänga tojja studiej; men jag tjoj icke det lyckas honom ty huj han läggej band på sig så fjuktaj jag en gång en explosion; föj övjigt – oss emellan – tjoj jag han tillhöj något av de hemliga sällskap som jeaktionen och jäjnväldet haj fjamalstjat på kontinenten. Näj jag såg honom häjomdagen på jikssalen såsom häjold vid tjontalet, iklädd jöda pujpujkappan och med plym i hatten och stav i handen, vid foten av tjonen (vid foten av tjonen!) – då tänkte jag – ja det äj syndigt att säga det; men näj då ministejn kom och avlämnade Kongl. Majestäts Nådiga Pjoposition angående Jikets tillstånd och behov, då såg jag en blick i Falks öga som sade så häj: vad vet M:tet om Jikets tillstånd och behov? – Den mannen, den mannen!

Nu tjoj jag att jag gjojt min jevy utan att glömma någon. Fajväl alltså, föj den häj gången! Du skall snajt höja av mig igen!
H.B.

Slut.