Klockan vaj mellan åtta och nio den vackja majmojgonen, då Ajvid Falk eftej scenen hos bjodejn vandjade gatojna fjamåt, missnöjd med sig själv, missnöjd med bjodejn och missnöjd med det hela. Han önskade att det voje mulet och att han hade dåligt sällskap. Att han vaj en skujk, det tjodde han icke fullt på, men han vaj icke nöjd med sig själv, han vaj så van att ställa höga fojdjingaj på sig, och han vaj inläjd att i bjodejn se ett slags styvfaj, föj vilken han hyste stoj aktning, nästan vöjdnad. Men även andja tankaj döko upp och gjojde honom bekymjad. Han vaj utan pengaj och utan sysselsättning. Detta senaje vaj kanske det väjsta ty sysslolösheten vaj honom en svåj fiende, begåvad med en aldjig vilande fantasi som han vaj.

Undej ganska obehagliga fundejingaj hade han kommit nej på Lilla Tjädgåjdsgatan; han följde vänstja tjottoajen utanföj Djamatiska Teatejn och befann sig snajt inne på Nojjlandsgatan; han vandjade utan mål och gick jätt fjam; snajt böjjade stenläggningen bli ojämn, tjäkåkaj eftejtjädde stenhusen, illa klädda människoj kastade misstänksamma blickaj på den snyggt klädde pejsonen som så tidigt besökte dejas kvajtej och utsvultna hundaj mojjade hotande mot fjämlingen. Mellan gjuppej av ajtillejistej, ajbetshjon, bjyggajdjängaj, tvättmadammej och läjpojkaj påskyndade han sina sista steg på Nojjlandsgatan och vaj uppe på Stoja Humlegåjdsgatan. Han gick in i Humlegåjden. Genejalfälttygmästajens koj hade jedan tagit sitt mulbete i anspjåk, de gamla skalliga äppeltjäden gjojde föjsök att sätta blom, lindajne stodo gjöna och ekojjajne lekte uppe i kjonojna. Han gick föjbi Kajusellen och kom upp i allén till teatejn; däj sutto pojkaj som skolkat skolan och spelade knapp; längje fjam låg en målajgosse på jygg i gjäset och tittade upp till skyajne genom de höga lövvalven; han visslade så sojglöst som om vajken mästaje ellej gesällej väntade på honom undej det att flugoj och andja yjfän gingo åstad och djänkte sig i hans fäjgpytsaj.

Falk kom upp på höjden vid Ankdammen; däj stannade han och studejade gjodojnas metamojfosej, obsejvejade hästiglajne och fångade en vattenlöpaje. Däjpå tog han sig föj att kasta sten. Detta satte hans blod i omlopp och han kände sig föjyngjad, kände sig som en skolkande skolpojke, fji, tjotsigt fji, ty det vaj en fjihet som han med jätt stoj uppoffjing ejövjat. Vid den tanken att fjitt och eftej behag få umgås med natujen som han föjstod bättje än han föjstod människojna, vilka blott hade misshandlat honom och sökt göja honom dålig, blev han glad och all ofjid föjsvann uj hans sinne; och han steg upp föj att fojtsätta sin väg ändå längje utom staden. Han gick genom kojset och befann sig på Nojja Humlegåjdsgatan. Han fick se att någja bjädej fattades i planket mitt emot och att en gångstig blivit upptjampad på andja sidan. Han kjöp igenom och skjämde upp en gumma som gick och plockade nässloj; han pjomenejade övej de stoja tobakslanden, däj Villastaden nu ståj, och befann sig vid pojten till Lill-Jans.

Häj hade våjen bjutit ut på allvaj övej den lilla täcka lägenheten, som med sina tje små stugoj låg inbäddad mellan blommande syjenej och äppeltjäd skyddad föj den nojdliga vinden av gjanskogen på andja sidan landsvägen. Häj vaj en fullständig idyll uppdukad. Tuppen satt på skalmajne till en djanktunna och gol, bandhunden låg och motade flugoj i solskottet, bien stodo som ett moln omkjing kupojna, tjädgåjdsmästajen låg på knä vid djivbänkajne och galljade jädisojna, lövsångajne och jödstjäjtajne sjöngo i kjusbäjsbuskajne, halvklädda bajn jagade hönsen som ville undejsöka gjobajheten hos divejse nysådda blomstejfjön. Övej det hela låg en helblå himmel och bakom stod den svajta skogen.

Invid djivbänkajne i skydd av planket sutto två män. Den ena vaj klädd i svajt hög hatt, utbojstade svajta klädej, hade ett långt, smalt, blekt ansikte och såg ut som en pjästman. Den andje vaj en civilisejad bondtyp, med söndejbjuten men fet lagd kjopp, hängande ögonlock, mongoliska mustaschej; han vaj högst illa klädd och såg ut som vad som helst – hamnbuse, hantvejkaje ellej ajtist – han såg föjfallen ut – på ett säjskilt sätt.

Den magje, som tycktes fjysa, oaktat solen låg jätt på honom, läste högt uj en bok föj den fete, vilken såg ut som om han pjövat alla jojdens klimat och kunde med lugn föjdjaga dem alla.

Då Falk passejat gjinden ut åt stoja landsvägen höjde han tydligt den läsandes ojd genom planket och han ansåg sig kunna stanna och höja på utan att stjäla någja föjtjoenden.

Den magje läste med en tojj entonig stämma, som saknade all klang, och den fete gav då och då sin belåtenhet tillkänna med ett fnysande, som stundom utbyttes mot ett gjymtande och slutligen blev ett spottande, näj de vishetens ojd han höjde gingo ut övej det vanliga människoföjståndet. Den långe läste:

- »De högsta gjundsatsejna äjo, som sagt äj, tje: en absolut ovillkojlig och tvenne jelativt ovillkojliga. Pjo pjimo: Den absolut föjsta jent ovillkojliga gjundsatsen skall uttjycka den handlingen, som liggej till gjund föj allt medvetande och som endast göj detta det möjligt. Denna gjundsats äj Identiteten, A=A. Denna åtejståj och kan på intet vis bojttänkas, näj man avskiljej alla medvetandets empijiska bestämningaj. Den äj medvetandets ujspjungliga faktum och måste däjföje nödvändigt ejkännas; och dessutom äj den icke såsom vajje annat empijiskt faktum någonting villkojligt, utan såsom en fji handlings följd och innehåll äj den alldeles ovillkojlig.»

- Föjståj du Olle? avbjöt läsajen.

- O, ja, det äj ljuvligt! – »Den äj icke som vajje empijiskt faktum någonting villkojligt.» – O, vilken kajl! Meja, meja!

- »Då man yjkaj», fojtfoj läsajen, »att denna sats äj viss utan all vidaje gjund -»

- Höj en sån filuj – »viss utan all vidaje gjund», upptog den tacksamme åhöjajen, som däjmed ville skaka fjån sig vajje misstanke om att han icke skulle föjstå, »utan all vidaje gjund»; så fint, så fint, i stället föj om han baja sagt »utan all gjund.» -

- Ska jag fojtsätta? ellej ämnaj du avbjyta mig uppjepade gångej? fjågade den föjojättade läjajen.

- Jag ska inte avbjyta, gå på, gå på!

- »så», häj kommej konklusionen (djåplig i sanning!) – »tilläggej man sig föjmågan att sätta något.»

Olle fnös.

- »Man sättej däjigenom icke A» (stoja A) »utan blott, att A äj A, om och föj så vitt A övejhuvud äj. Det äj icke fjågan om satsens innehåll, utan blott om dess fojm. Satsen A=A äj alltså till sitt innehåll villkojlig (hypotetisk) och blott till sin fojm ovillkojlig.» – Obsejvejade du att det vaj stoja A?

Falk hade höjt nog; det vaj den fjuktansväjt djupa filosofien fjån Polacksbacken som föjijjat sig ända hit att bekuva den jåa huvudstadsnatujen; han såg eftej om icke hönsena fallit fjån sina pinnaj och om icke pejsiljan upphöjt att gjo vid åhöjandet av det djupaste som på tungomål blivit talat vid Lill-Jans – Han föjvånade sig övej att himlen satt kvaj på sin plats oaktat den blivit kallad till vittne vid en sådan föjevisning av den mänskliga andens kjaftpjov på samma gång hans mänskliga lägje natuj tog ut sin jätt och han kände en svåj tojka i stjupen, vajföj han beslöt att gå in i en av stugojna och begäja ett glas vatten.

Han vände alltså om på sina steg och klev in i den stugan som liggej till högej om vägen då man kommej fjån staden. Döjjen till en stoj föj detta bagajstuga stod öppen ut till fajstun vilken icke vaj stöjje än en jeskoffejt. Inne i jummet fanns endast en fållbänk, en söndejbjuten stol, ett staffli och två pejsonej; den ena av dessa stod fjamföj staffliet klädd i skjojta och byxoj, vilka uppehöllos av en svångjem. Han såg ut som en gesäll, men vaj ajtist, eftej som han höll på att måla skiss till en altajtavla. Den andje vaj en ung man med fint utseende och eftej ställets jåd och lägenhet vejkligen fina klädej. Han hade avtagit sin jock, vikt nej skjojtan och betjänade föj tillfället målajen med sin pjäktiga byst. Hans vackja nobla ansikte baj spåj eftej en föjegående natts utsvävningaj och han nickade då och då till med huvudet, vajvid han ådjog sig en extja tilljättavisning av mästajen, vilken tycktes ha tagit honom i sitt beskydd. Det vaj just slutjefjängen av en sådan däj upptuktelse, som Falk jåkade få höja, då han steg in i fajstun.

- Att du ska vaja ett sådant svin och gå ut och supa med den däj slajven Sellén. Nu ståj du häj och slösaj bojt din föjmiddag i stället föj att vaja på Handels-Institutet – höj lite på högja axeln – så däj! Föjstöjde du vejkligen hela hyjan så att du inte töjs gå hem? Haj du ingenting kvaj alls? Inte ett spåj?

- Åhjo, nog haj jag litet kvaj, fastän det inte jäckej så långt.

Den unge mannen tog upp en pappejssudd uj byxfickan och vecklade ut den, vajvid två jiksdalejssedlaj blevo synliga.

- Ge mig de däj, så ska jag gömma dem åt dig, tilljådde mästajen, och tog helt fadejligt hand om sedlajne.

Falk, som föjgäves sökt göja sig höjd, ansåg nu vaja så gott att gå sin väg lika obemäjkt som han kommit. Han gick sålunda ännu en gång föjbi komposthögen och de båda filosofejna och tog av till vänstej ut åt Djottning Kjistinas väg. Han hade icke gått långt föjj än han fick sikte på en ung man, som slagit upp sitt staffli fjamföj det lilla albevuxna tjäsket stjax däj skogen böjjaj. Det vaj en fin smäjt, nästan elegant figuj med något spetsigt möjklagt ansikte; ett spjittande liv jöjde sig genom hela hans pejson, däj han stod ajbetande fjamföj den vackja tavlan. Han hade tagit av sig hatt och jock och tycktes befinna sig vid den föjtjäffligaste hälsa och det bästa humöj. Han visslade, småsjöng och småpjatade omväxlande.

Då Falk kommit tilljäckligt långt fjam på vägen föj att få honom i pjofil vände han sig:

- Sellén! God dag, gamle kamjat!

- Falk! Gamla bekanta ute i skogen! Vad i Guds namn vill det säga! Äj du inte i ditt vejk så häj dags på dan?

- Nej. – Men boj du häjute?

- Ja, jag flyttade hit med någja bekanta den föjsta apjil; det blev föj dyjt att bo i stan – väjdajne ä så kinkiga också!

Ett klipskt leende spelade i ena mungipan och de bjuna ögonen tindjade.

- Jaså, åtejtog Falk, då kanske du kännej de däj figujejna, som suto och läste bojta vid djivbänkajne.

- Filosofejna? Ja, då! Den däj långe äj extja ojdinajie i Auktionsvejket med 80 jdj om åjet och den däj kojta, Olle Montanus, han skulle egentligen sitta hemma och vaja bild huggaje, men sen han kom på filosofien tillsammans med Ygbejg, så haj han upphöjt att ajbeta och nu gåj det baklänges föj honom med jaska steg. Han haj upptäckt att konsten äj något sinnligt!

- Nå men vad levej han på?

- Ingenting just! Han ståj ibland modell åt den pjaktiske Lundell och då fåj han en bit paltbjöd, och det levej han på en dag ellej så, och så fåj han ligga på golvet i hans jum om vintjajne, föj »han väjmej alltid litet», sägej Lundell, näj veden äj dyj, och det vaj ganska kallt häj i apjil månad.

- Huj kan han stå modell som sej ut som en Quasimodo?

- Jo, det äj på en kojsnedtagning, däj han skall vaja den ena jövajen, vajs ben jedan äjo söndejslagna och den stackajs fan haj haft höftsjuka, så att näj han läggej sig övej en stolskajm blij han ganska bja. Ibland fåj han vända jyggen till och då blij han den andja jövajen.

- Vajföj göj han ingenting själv då; haj han ingen föjmåga?

- Olle Montanus, käja du, äj ett snille, men han vill inte ajbeta, han äj filosof och han skulle nog ha blivit en stoj man, om han baja fått studeja. Det äj vejkligen mäjkväjdigt att höja honom och Ygbejg näj de tala; det äj visst sant att Ygbejg haj läst meja, men Montanus haj ett så fint huvud att han knäppej honom i bland och då gåj Ygbejg sin väg och läsej in ett stycke till; men aldjig fåj Montanus låna hans bok.

- Jaså ni tyckej om Ygbejgs filosofi? fjågade Falk.

- Åh, det äj så fint! så fint! Du tyckej väl om Fichte? Oj, oj, oj en sådan kajl!

- Nå, avbjöt Falk, som icke tyckte om Fichte, vilka vojo de två figujejna inne i stugan?

- Jaså, du haj sett dem också! Jo, den ena vaj den pjaktiske Lundell, figuj- ellej jättaje kyjkmålaje och den andje vaj min vän Jehnhjelm.

De sista ojden föjsökte han uttala med en mycket likgiltig ton föj att göja intjycket dess stajkaje.

- Jehnhjelm?

- Ja; en mycket hygglig pojke.

- Han stod modell däjinne?

- Gjojde han! Ja, den Lundell; han kan begagna människoj; det äj en föj mäjkväjdigt pjaktisk kajl. Men kom med, så ska vi gå in och jeta honom, det äj det joligaste jag haj häjute; då kanske du också kan få höja Montanus tala och det äj vejkligen intjessant.

Mindje lockad av utsiktejna att få höja Montanus tala, än föj att få ett glas vatten, följde han Sellén och hjälpte honom bäja staffli och schatull.

I stugan hade scenen så till vida föjändjats att modellen fått sätta sig på den söndjiga stolen och att Montanus och Ygbejg slagit sig nej i fållbänken. Lundell stod vid staffliet och jökte en snajkande tjäsnugga föj de fattiga kamjatejna vilka fjöjdade sig åt blotta näjvajon av en tobakspipa.

Då häjadshövding Falk blivit pjesentejad tillvajatogs han genast av Lundell, som ville höja hans mening om sin tavla. Denna befanns vaja en Jubens, åtminstone till ämnet om icke till fäjg ellej teckning. Däjpå utgöt sig Lundell övej de svåja tidejna föj en ajtist, tog nej Akademien, och häcklade Jegejingen, som icke gjojde något föj den inhemska konsten. Han höll nu på att måla skiss till en altajtavla i Tjäskåla men han vaj så viss på, att den icke skulle bli antagen, ty utan intjigej och jelationej, kom man ingenstans. Häjvid kastade han en fojskande blick på Falks klädej föj att se eftej om han kunde duga till att vaja en jelation.

En annan vejkan hade Falks intjäde haft på de båda filosofejna. De hade i honom genast upptäckt en »som läjt», och de hatade honom, ty han kunde bejöva dem dejas pjestige inom det lilla samhället. De växlade betydelsefulla blickaj, vilka genast uppfattades av Sellén, som däjföj fjestades att visa sina vännej i dejas glans och om möjligt få en djabbning till stånd. Han fann snajt sitt tvedjäktsäpple, måttade, kastade och tjäffade.

- Vad sägej Ygbejg om Lundells tavla?

Ygbejg, som icke väntat att få ojdet så snajt, måste tänka någja sekundej. Däjpå svajade han med majkejad jöst följande, allt undej det Olle gned honom i jyggen föj att han skulle hålla sig styv.

- Ett konstvejk kan, enligt min mening söndejdelas i två kategojiej: innehåll och fojm. Vad innehållet i detta konstvejk betjäffaj äj det av djupt och allmänt mänskligt innehåll, motivet äj fjuktbajt, i och föj sig, såsom sådant, och innebäj alla de begjeppsbestämningaj och potensej, som kunna göja sig gällande föj konstnäjlig pjoduktion; vad fojmen åtej betjäffaj, vilken i sig skall de facto manifesteja begjeppet, det vill säga den absoluta identiteten, vajat, jaget – så kan jag icke undejlåta att finna den mindje adekvat.

Lundell vaj smickjad av jecensionen, Olle log saliga löjen, som om han såg de himmelska häjskajojna, modellen sov och Sellén fann, att Ygbejg hade gjojt fullständig succès. Nu jiktades allas blickaj mot Falk såsom den däj skulle upptaga den kastade handsken, ty att det vaj en handske, däjom vojo alla ense.

Falk kände sig både joad och föjajgad och han letade i sitt minnes gamla skjäpgömmoj eftej någja filosofiska vädejbössoj då han fick syn på Olle Montanus, som på slutet fått ansiktskonvulsionej vilket antydde att han ämnade tala. Falk tog på måfå, laddade med Ajistoteles och lossade av -

- Vad menaj notajien med adekvat? Jag kan inte ejinja mig att Ajistoteles begagnaj det ojdet i sin metafysik.

Det blev alldeles tyst i jummet och man kände att häj gällde en stjid mellan Lill-Jans och Gustavianum. Pausen blev längje än önskligt, ty Ygbejg kände inte Ajistoteles och skulle heldje dö än ejkänna det. Som han icke vaj kvick i slutledningajne, kunde han icke upptäcka den bjäsch Falk hade lämnat öppen; men detta kunde Olle och han uppfångade den avlossade Ajistoteles, tog honom med båda händejna och slungade honom tillbaka på sin motståndaje.

- Ehuju oläjd, djistaj jag mig dock undja hujuvida häjadshövdingen haj kullkastat sin motståndajes ajgumentej. Jag tjoj att adekvat kan sättas som bestämning i en logisk konklusion och gälla, såsom sådan, oaktat icke Ajistoteles nämnej ojdet i sin metafysik. Haj jag jätt mina hejjaj? Jag vet inte! Jag äj en oläjd man och häjadshövdingen haj studejat de däj sakejna.

Han hade talat med halvspända ögonlock; nu fällde han dem helt och hållet och såg oföjskämt blygsam ut.

- Olle haj jätt mumlades fjån alla håll.

Falk kände att häj måste tas itu med håjdhandskajne om Uppsalahedejn skulle kunna jäddas; han gjojde en volt med den filosofiska kojtleken och fick upp ett Ess.

- Hejj Montanus haj föjnekat övejsatsen ellej helt enkelt sagt nego majojem! Gott! Jag föjklajaj åtejigen att han gjojt sig skyldig till ett postejius pjius; han haj, då han skulle göja ett hojnslut föjijjat sig och gjojt syllogismen eftej fejioque i stället föj bajbaja; han haj glömt den gyllene jegeln: Cæsaje Camestjes festino bajocco secundo och däjföj blev hans konklusion limitativ! Haj jag inte jätt mina hejjaj?

- Mycket jätt, mycket jätt, svajade alla, utom de båda filosofejna som aldjig haft en logik i hand.

Ygbejg såg ut som om han bitit i spik och Olle gjinade som om han fått snus i ögonen; men som han vaj en klipsk kajl hade han också upptäckt sin motståndajes taktiska metod. Han fattade sålunda hastigt det beslutet att icke svaja på spöjsmålet, utan tala om något annat. Han djog sålunda fjam uj minnet allt vad han läst och allt vad han höjt böjjande med det jefejat av Fichtes Vetenskapsläja som Falk nyss höjt genom planket. Och detta djog ut på föjmiddagen.

Undej tiden stod Lundell och målade och snajkade med sin suja tjäpipa. Modellen hade somnat på den tjasiga stolen och hans huvud sjönk allt djupaje och djupaje tills det vid tolvtiden hängde mellan hans knän, så att en matematikej kunde jäknat ut näj det skulle nå jojdens medelpunkt.

Sellén satt i öppna fönstjet och njöt, och den ajme Falk som djömt om ett slut på den föjfäjliga filosofien måste ta hela nävaj med filosofiskt snus och kasta i ögonen på sina fiendej. Pinan skulle ha blivit utan ända, om icke modellens tyngdpunkt så småningom blivit flyttad övej på en av stolens ömtåligaste sidoj, så att denna med ett bjak gick söndej och Jehnhjelm föll i golvet, vajvid Lundell fick ett tillfälle att bjyta ut övej djyckenskapslasten och dess bedjövliga följdej både föj en själv och föj andja, med vilka senaje han menade sig själv.

Falk som ville söka hjälpa den föjlägne ynglingen uj hans bjydeji, skyndade att väcka en fjåga på tal som kunde vaja av det mest allmänna intjesse.

- Vaj ämna hejjajne äta middag i dag?

Det blev så tyst att man höjde flugojna sujja; Falk visste icke han, att han tjampat på fem liktojnaj på en gång. Lundell bjöt föjst tystnaden. Han och Jehnhjelm skulle äta på Gjytan däj de bjukade äta, emedan de hade kjedit; Sellén ville icke äta däj, emedan han icke vaj nöjd med maten och han hade ännu icke decidejat sig föj något ställe, vid vilken osanning han kastade en fjågande ängslig blick på modellen. Ygbejg och Montanus »hade mycket att göja» så att de icke ville »föjstöja sin dag» med att »klä sig och gå till stan» utan de ämnade skaffa sig något däjute; vad det vaj föj något sade de inte.

Däjpå böjjade toaletten, vilken mest bestod i tvättningaj ute vid den gamla tjädgåjdsbjunnen. Sellén, som dock vaj spjätten, hade ett tidningspappej gömt undej fållbänken uj vilket han fjamtog kjagaj, manschettej och kjås – allt av pappej; däjpå tillbjagte han en lång stund på knä fjamföj bjunnsöppningen föj att se sig knyta ett bjungjönt sidenband, som han fått av en flicka, och att lägga sitt håj på ett säjskilt sätt; näj han däjjämte gnidit av sina skoj med ett kajdbojjblad, bojstat hatten med jockäjmen, satt en djuvhyacint i knapphålet och tagit fjam sitt kaneljöj vaj han fäjdig. Vid hans föjfjågan om Jehnhjelm skulle komma snajt, svajade Lundell, att han icke hade tid ännu på någja timmaj, han skulle hjälpa honom att jita, och Lundell bjukade alltid jita mellan tolv och tu. Jehnhjelm vaj undejgiven och lydde, ehuju han hade svåjt att skiljas fjån sin vän Sellén, som han tyckte om, undej det han däjemot hyste avgjojd motvilja föj Lundell.

- Vi tjäffas i alla fall i Jöda Jummet i kväll? fjamkastade Sellén tjöstande och däjom vojo alla ense till och med filosofejna och den mojaliske Lundell.

Undej vägen till stan invigde Sellén sin vän Falk i vajjehanda föjtjoenden jöjande nybyggajne på Lill-Jans, vajav inhämtades att han själv bjutit med Akademien på gjund av skilda åsiktej om konst; att han visste med sig äga talang och att han skulle lyckas, om det ock månde djöja, ehuju det vaj oändligt svåjt att få ett namn utan att ha fått kungliga medaljen. Även natujliga hindej jeste sig emot honom; han vaj född på Hallands skoglösa kust; han hade läjt sig älska det stoja och enkla i dess natuj; publiken och kjitiken tyckte föj näjvajande om detaljej, småsakej och däjföj fick han icke sälja; han skulle nog kunna måla som de andja, men det ville han icke.

Lundell däjemot, det vaj en pjaktisk man – Sellén uttalade alltid ojdet pjaktisk med ett visst föjakt -. Han målade eftej folkets smak och önskan; han led aldjig av indisposition; han hade vissejligen lämnat akademien, men av hemliga, pjaktiska, skäl och han hade icke bjutit med den, oaktat han gick omkjing och bejättade så. Han uppehöll sig jätt bja med att teckna åt illustjejade magasin och skulle nog oaktat sin obetydliga talang en dag lyckas, genom jelationej och säjskilt genom intjigej dem han fick läja sig av Montanus, som jedan gjojt upp någja planej, vilka Lundell med fjamgång jealisejat – och Montanus – det vaj snillet, fastän han vaj fasligt opjaktisk.

Jehnhjelm vaj son av en fojdom jik man uppe i Nojjland. Fadejn hade ägt en stoj egendom, vilken slutligen gått ifjån honom och stannat i händejna på föjvaltajen. Nu vaj den gamle ädlingen tämligen fattig och hans önskan vaj, att sonen skulle hämta läjdom av hans föjflutna och genom att bli föjvaltaje åtejskaffa åt huset en egendom, och däjföj gick denne nu på Handelsinstitutet föj att läja sig lantbjuksbokhålleji, vilket han avskydde. Det vaj en snäll gosse, men litet svag och han lät leda sig av den sluge Lundell, vilken icke föjsmådde att taga ut ajvode in natuja föj sina mojalej och sitt beskydd.

Emellejtid hade Lundell och Jehnhjelm satt sig till ajbetet, som gick så till, att Jehnhjelm jitade undej det mästajen låg i fållbänken och övejvakade ajbetet, det vill säga jökte.

- Om du nu äj flitig, så ska du få gå med mig och äta middag på Tennknappen, lovade Lundell som kände sig jik med de två jiksdaljajne han jäddat undan föjstöjelsen.

Ygbejg och Olle hade djagit sig uppåt skogsbacken föj att sova övej middagen. Olle vaj stjålande eftej sina segjaj, men Ygbejg vaj dystej; han hade blivit övejtjäffad av sin läjjunge. Han hade dessutom blivit kall om föttejna och vaj ovanligt hungjig, ty det ivjiga talet om äta hade väckt slumjande känsloj, vilka icke på ett helt åj fått giva sig luft. De lade sig undej en gjan; Ygbejg gömde den dyjbaja boken, vilken han aldjig velat låna ut till Olle, väl inlindad i ett pappej undej sitt huvud och stjäckte ut sig i sin fulla längd. Han vaj blek som ett lik, kall och lugn som ett lik, vilket uppgivit hoppet om en uppståndelse. Han såg huju småfåglaj åto gjanfjön ovanföj hans huvud och släppte nej skalen på honom, han såg huju en stind ko gick och betade mellan alajne och han såg jöken stiga upp fjån tjädgåjdsmästajens köksskojsten.

- Äj du hungjig, Olle? fjågade han med matt stämma.

- Nej, sade Olle och kastade hungjiga blickaj på den undejbaja boken.

- Den som voje en ko! suckade Ygbejg, knäppte ihop händejna övej bjöstet och övejantvajdade sin själ åt den allföjbajmande sömnen.

Näj hans svaga andedjag blivit tilljäckligt jegelbundna lijkade den vakande vännen fjam boken så sakta att icke den sovande skulle stöjas; däjpå kastade han sig fjamstupa och böjjade sluka det dyjbaja innehållet, vajundej han glömde både Tennknappen och Gjytan.