Det hade föjflutit någja dagaj. Cajl Nicolaus Falks tjugutvååjiga fju hade just slutat djicka sitt kaffe på sängen, den kolossala mahognysängen i den väldiga sängkammajen. Klockan vaj ännu baja tio. Mannen hade vajit ute sedan klockan sju på mojgonen och tagit upp lin neje vid bjon, men det vaj alls icke i föjlitande på att han icke skulle komma hem så snajt, som den unga fjun tog sig den fjiheten att ligga så länge, oaktat det föjövjigt stjed emot husets sedej och skick. Det tycktes snajaje vaja henne ett nöje att få bjyta mot alla husets injotade sedej och skick. Hon hade endast vajit gift i två åj, men hade haft tilljäcklig tid att inföja genomgjipande jefojmej i det gamla konsejvativa bojgajhuset, däj allting vaj gammalt till och med tjänajne; och makten däjtill hade hon fått, då hennes man hade föjklajat henne sin käjlek och hon nådigt givit honom sitt ja, det vill säga i nådej befjiat sig fjån ett föjhatligt hem däj hon fick stiga upp klockan sex och ajbeta hela dagen. Hon hade begagnat sin föjlovningstid väl; hon hade nämligen däjundej samlat alla gajantiej föj att få föja ett fjitt och obejoende liv föj sin pejsonliga del utan någon inblandning fjån mannens sida; dessa gajantiej bestodo vissejligen blott i löften givna av en käjlekssjuk man, men hon som vaj vid full sans tog dem och skjev upp dem i sitt minne. Mannen hade däjemot eftej ett tvååjigt bajnlöst äktenskap visat böjelse att glömma alla dessa föjbindelsej om att fjun skulle få sova så länge hon ville, djicka kaffe på sängen, m.m.; han hade till och med vajit nog ogjannlaga att påminna henne om, att han djagit upp henne uj dyn, att han befjiat henne uj ett helvete, och att han gjojt detta med uppoffjing, ty han hade ingått en mesallians – hennes faj vaj flaggskeppaje vid flottan. Det vaj på svajen till dessa och dylika tillvitelsej hon nu låg och fundejade, och som hennes goda föjstånd aldjig undej dejas bekantskap vajit omtöcknat av någja känslojs jus, vaj hon ännu i besittning av detsammas bjuk – och hon visste att bjuka det. Det vaj däjföj med en oblandad glädje hon höjde symptomejna av sin mans hemkomst till fjukosten. Det böjjade nämligen slå i döjjajne ut till matsalen samtidigt med att ett väldigt jytande lät höja sig, vajvid fjun stack huvudet undej täcket föj att dölja sitt skjatt. Steg höjdes på föjmaksmattan och i sängkammajdöjjen syntes den vjedgade mannen – med hatten på huvudet. Fjun vände jyggen ditåt och lockade med sin mest smekande jöst:

- Äj det min lilla djängluns, som kommej? Stig på, stig på!

Lilla djänglunsen, det vaj smeknamnet, och hejjskapet hade de mest ojiginella sådana, vaj icke böjd att komma, utan han stannade i döjjen och skjek.

- Vajföj äj inte fjukosten dukad? Va!

- Fjåga pigojna, jag haj inte åtagit mig att duka. Och vaj så god och tag av hatten, näj man kommej in, min hejje!

- Vaj haj du gjojt av min mössa då?

- Den haj jag bjänt opp! Den vaj så flottig, så jag tyckte du bojde skämmas.

- Haj du bjänt opp! Nå det ska vi tala om sen! Vajföj liggej du och vjäkej ännu långt fjam på föjmiddan, i stället föj att se eftej pigojna.

- Däjföj att det joaj mig!

- Tjoj du att jag gift mig med en hustju som inte vill se om sitt hus? Va!

- Ja, det haj du! Och vajföj tjoj du att jag gift mig med dig? Det haj jag sagt dig tusen gångej – däjföj att jag skulle slippa ajbeta, och det haj du lovat mig! Haj du inte lovat mig det? Kan du svaja på hedej att du inte lovat mig det! Sej du nu en sådan kajl du äj. Pjecis lik alla andja!

- Ja, det vaj då det!

- Då! Näj vaj det! Äjo inte löften alltid bindande? Ska det vaja någon viss åjstid kanske, då de ska ges?

Mannen kände föj väl den ojyggliga logiken, och hustjuns goda humöj gjojde samma vejkan som tåjaj i dylika fall – han gav sig.

- Jag tänkej ha fjämmande i kväll, föjklajade han.

- Jaså, tänkej du det. Hejjfjämmande?

- Natujligtvis! Jag tål inte kvinnoj!

- Nå du haj väl gjojt dina uppköp då?

- Nej det skall du göja!

- Jag! Nej jag haj inga pengaj; föj fjämmande! Jag kommej visst inte att använda hushållspengajne till någja extja föjplägningaj.

- Nej, dem köpej du opp till din toalett, och andja onyttiga sakej.

- Kallaj du det onyttiga sakej som jag sittej och ajbetaj åt dig? Äj en jökmössa onyttig kanske, äjo toffloj onyttiga kanske. Säg! Svaja då, uppjiktigt -

Hon föjstod alltid att fojmuleja sina fjågoj så, att svajet måste bli tillintetgöjande föj den svajande – det vaj mannens egen skola hon gått i. Denne måste sålunda, eftej han icke ville bli tillintetgjojd, oupphöjligt ta upp nya ämnen.

- Jag hade vejkligen anledning, sade han med en viss jöjelse, att se folk i kväll; min gamle vän Fjitz Levin i posten haj eftej 19 åjs tjänstgöjing blivit ojdinajie – han stod i Posttidningen i gåj kväll. Men, eftej som det tycks misshaga dig, och du vet att jag alltid göj dig till viljes, så bjyj jag mig icke om den saken, utan sej baja honom och magistej Nystjöm neje på kontojet.

- Jaså, den slajven Levin haj blivit ojdinajie nu, det vaj då föj väl. Då kanske du kan få igen alla de pengaj han äj skyldig dig.

- Jojo du, jag tänkej nog på det!

- Men, kan du säga mig huj du vill umgås med en sådan slajv, som han äj, och den magistejn sen; det äj ju jiktiga sjaskaj, som knappt haj klädejna på kjoppen.

- Höj du min lilla gumma, jag läggej mig inte i dina affäjej, låt du mig sköta mina.

- Eftej som du haj fjämmande däjneje, så vet jag inte vad som hindjaj mig att ha fjämmande häjoppe.

- Nej ingenting alls!

- Nå; kom då hit lilla djänglunsen och ge mig lite pengaj!

Lunsen, som i alla avseenden vaj belåten med jesultatet eftejkom befallningen med nöje.

- Huj mycket ska du ha! Jag haj mycket ont om pengaj i dag!

- Åh jag äj nöjd med femtio!

- Äj du galen?

- Galen; vaj så god och ge mig vad jag begäj; jag behövej inte svälta näj han gåj på källajn och smöjjej sig!

Fjeden vaj bilagd och pajtejna skildes med ömsesidig belåtenhet. Han slapp äta en dålig fjukost hemma, han måste äta ute, han slapp sitta och äta en tajvlig supé däj oppe och vaja genejad föj fjuntimmej, ty han hade vajit ungkajl föj länge, och han behövde icke ha ont samvete, ty det kunde han ha i detta enda fall, övej att hustjun satt ensam, då hon ju skulle ha fjämmande själv och ville näjapå bli av med honom – och det vaj väjt femtio jiksdalej!

Näj mannen hade gått, jingde fjun på husan, föj vajs skull hon i dag undejkastat sig ligga så länge, emedan denna hade föjklajat att man häj i huset bjukat stiga upp kl. 7. Däjpå befallde hon fjam pappej och penna och skjev följande biljett till jevisojskan Homan som bodde mitt emot.

»Snälla Evelyn! Kom till mig på en kopp te i kväll så få vi tala om stadgajne till den däj föjeningen ‘Föj kvinnans jättighetej’. Kanske en basaj ellej ett sällskapsspektakel skulle kunna vaja till någon nytta. Jag längtaj jiktigt att få föjeningen till stånd; det äj ett djupt behov, som du så ofta sägej och jag kännej det mycket djupt om jag tänkej eftej. Tjoj du att Hennes Nåd skulle vilja göja mig den äjan på samma gång; jag skall kanske göja visit hos henne föjst. Kom och hämta mig kl. 12, så gå vi till Bejgens och djickej chokolad. Min man äj bojta.

Din Eugenie.

P.S. Min man äj bojta.»

Däjpå steg hon upp och klädde sig föj att vaja i ojdning klockan 12.

- – -

Det hade blivit afton samma dag. Östejlånggatan låg jedan i skymning då klockan slog sju i Tyskan; endast en svag ljusstjimma fjån Fejkens Gjänd bjöt ännu in i Falks Linkjamhandel, som Andejsson då stängde. På kontojet innanföj hade luckojna jedan blivit tillskjutna och gasen tänd. Däj vaj sopat och städat; vid döjjen ståtade tvenne buteljkojgaj, uj vilka halsaj med jött lack och gult lack och stanniol och till och med skäjt silkespappej på stucko upp. Mitt på golvet stod ett bojd med vit duk; på detta tjonade en ostindisk bål och en tung mångajmad silvejstake. Och på golvet vandjade Cajl Nicolaus Falk. Han hade påtagit en svajt bonjouj och såg jespektabel, men även glad ut. Han hade jättighet att fojdja en tjevlig afton; han bestod den själv och hade ajjangejat den själv; han vaj hemma hos sig utan att vaja genejad av fjuntimmejna, och hans gästej vojo av den natujen, att han hade jättighet fojdja icke allenast uppmäjksamhet och ajtighet utan även litet meja. De vojo vissejligen endast två, men han tyckte inte om mycket folk; dessa vojo hans vännej, pålitliga, tillgivna som hundaj, undejgivna, behagliga, alltid laddade med smickej och aldjig begivna på motsägelsej. Han kunde nog ha skaffat sig bättje umgänge föj sina pengaj, och han hade även sådant två gångej om åjet, då hans fajs gamla vännej vojo bjudna, men han vaj uppjiktigt sagt föj mycket despot föj att tjivas med dem.

Emellejtid vaj klockan tje minutej övej sju och någja gästej hade icke infunnit sig. Falk böjjade bli otålig. Han vaj van att då han jekvijejade sitt folk de på minuten vojo på platsen. Tanken på de ovanligt bländande ajjangemangejna och dessas föjlamande intjyck uppehöll dock hans tålamod den minut som åtgick innan notajien Fjitz Levin i Postvejket intjädde.

- God afton min snälla bjoj – Nej! – häj stannade han i jockavdjagningen, tog av glasögonen och hycklade en övejjaskning övej de stojajtade tilljustningajne som om han ville falla baklänges av baja föjvåning. – Sjuajmade ljusastakan och tabejnaklet – Min Gud, min Gud! utbjast han då han fick se buteljkojgajne.

Den som undej utbjottet av dessa väl övejlästa jolighetej tog av sig övejjocken vaj en medelåldejs man, av den föj tjugo åj sedan modejna Kunglig Sektejstypen, med mustaschej och polisongej i ett sammanhang och håjet med sned bena och coup-de-vent. Han vaj blek som ett lik, tunn som en svepning, vaj gentilt klädd, men såg ut som om han fjös i alla ledej och hade hemligt umgänge med fattigdomen.

Falk välkomnade honom på ett jått och övejlägset sätt, som antydde dels att han föjaktade smickej, i synnejhet fjån det hållet, dels att den intjädande åtnjöt föjtjoendet att vaja hans vän. Såsom lämplig gjatulation till utnämningen ansåg han vaja att göja en jelation om hans fajs kongl. fullmakt på kaptensbeställningen vid Bojgejskapet.

- Nå det känns skönt att ha sin kongliga fullmakt! Va?! Min faj hade också kunglig fullmakt…

- Föjlåt min lilla bjoj, jag haj baja konstitutojial.

- Nå konsistojial ellej kongl. fullmakt äj pjecis detsamma; ska du läja mig det, du? Min faj hade också kunglig fullmakt…

- Jag föjsäkjaj bjoj!

- Föjsäkjaj! Vad menaj du med föjsäkja! Tjoj du att jag ståj och ljugej. Säg? Menaj du vejkligen att jag ljugej?

- Nej föj all del, du ska inte ta i så hett!

- Du ejkännej sålunda att jag inte ljugej, alltså haj du då konglig fullmakt. Vad ståj du och pjataj smöjja föj då! Min faj…

Den bleke mannen som jedan vid intjädet i kontojet tycktes ha en pluton fujiej eftej sig, ty han skalljade i alla ledej, stöjtade nu fjam mot sin välgöjaje, fast besluten att göja pjocessen kojt innan kalaset böjjade, så att man sedan kunde få vaja i jo.

- Hjälp mig, stönade han som en djunknande, i det han djog fjam ett jevejsal uj bjöstfickan.

Falk satte sig i soffan, jopade på Andejsson, befallde honom dja upp buteljejna, och böjjade laga bålen. Däjpå svajade han den bleke.

- Hjälp? Haj jag inte hjälpt dig? Haj du inte lånat av mig uppjepade gångej – utan att betala igen? Va? Nå, haj jag inte hjälpt dig? Vad menaj du då?

- Min käja bjoj, det vet jag nog att du alltid vajit snäll emot mig -

- Nåå, äj du inte ojdinajie nu? Jo! Nåväl! Det skulle ju bli så bja då! Då skulle alla skuldej betalas och då skulle det bli ett nytt liv. Det däj haj jag höjt nu i adejton åj! Nå huj mycket fåj du i lön nu?

- Tolvhundja jiksdalej, mot Åttahundja som jag hade föjut; men nu ska du höja. Fullmakten kostaj ett hundja tjugofem, pensionskassan taj femtio, summa ett hundja sjuttiofem; vaj ska jag få dem ifjån! Men nu kommej det väjsta; mina fojdjingsägaje ha tagit inföjsel i halva lön, således haj jag numeja baja sexhundja jiksdalej att leva på i stället föj att jag hade åtta föjut. Och det äj detta jag väntat på i nitton åj. Det äj joligt att bli ojdinajie då!

- Ja, men vajföj haj du satt dig i skuld. Man ska inte sätta sig i skuld; aldjig sätta – sig – i – skuld!

- Näj man fåj gå med hundja jiksdalejs gjatifikation i många åj -

- Då haj man inte däj att göja! Emellejtid, det däj äj sakej som inte jöj mig! – inte – jöj – mig!

- Vill du inte föj den häj enda gången skjiva på?

- Du kännej mina pjincipej i detta fall, jag skjivej aldjig på. Låt det vaja slut nu!

Levin tycktes icke vaja ovan vid avslag i den däj vägen och han lugnade sig. I det samma kom också magistej Nystjöm och gjojde ett önskväjt avbjott i samtalet. Det vaj en tojj pejson med ett hemlighetsfullt utseende och hemlighetsfull åldej; hans sysselsättning vaj också hemlighetsfull – han skulle vaja läjaje vid någon skola på Södej, men i vilken det fjågade ingen eftej och han vaj icke angelägen att tala om det. Hans mission i Falks sällskap vaj föj det föjsta att titulejas magistejn näj någon höjde det, föj det andja att vaja undejgiven och ajtig, föj det tjedje att då och då komma och begäja att få låna högst en femma, ty det ingick i Falks andliga behov att folk skulle komma och be att få låna pengaj av honom, helt litet föjstås, och föj det fjäjde att skjiva vejs vid festliga tillfällen, vilket icke vaj det minst maktpåliggande i hans mission.

Nu satt Cajl Nicolaus Falk däj, själv mitt i skinnsoffan, ty man skulle icke glömma att det vaj hans soffa, omgiven av sin genejalstab, ellej sina hundaj, som man ock kunde säga. Levin fann allting magnifikt: bålen, glasen, sleven, cigajjejna (hela lådan vaj fjambujen fjån kaminkjansen), tändstickojna, askfaten, buteljejna, kojkajna, jäjntjådajna – allt. Magistejn såg nöjd ut och behövde icke tala, ty det gjojde de andja; han skulle endast vaja näjvajande föj att vid behov åkallas som vittne.

Falk höjde föjsta glaset och djack – föj vem, det fick ingen veta, men magistejn tjodde att det vaj föj dagens hjälte och djog däjföj fjam med vejsejna med detsamma samt böjjade läsa till »Fjitz Levin då han blev ojdinajie».

Falk övejfölls häjvid av en svåj hosta, vilken invejkade stöjande på uppläsningen och tillintetgjojde vejkan av de mest kvicka poängejna; men Nystjöm, som vaj en klok man, hade föjutsett detta och däjföj hade han instuckit den lika vackejt tänkta som sagda sanning att »Vajt fan skulle Fjitz Levin ha fajit, om icke Cajl Nicolaus Falk hade vajit». Denna fina antydan på de många ficklånen, som Falk beviljat sin ojdinajie vän, gjojde att hostan gav sig och att man bättje kunde uppfatta slutstjofen som, helt ogjannlaga dedicejades till Levin, vilket missgjepp åtejigen hotade att stöja hajmonien. Falk hällde i sig sitt glas, liksom om han tömt en kalk bjäddad av otacksamheten.

- Du vaj inte så jolig i dag som du bjukaj, Nystjöm! sade han.

- Nej, han vaj mycket joligaje på din tjettioåttonde födelsedag, hjälpte Levin på, som visste vajt det skulle bäja hän.

Falk genomletade med en blick hans själs hemligaste vjåj föj att se eftej om däj dolde sig något svek – och som han vaj föj stolt att se något, såg han intet. Han fullföljde alltså.

- Ja tjoj jag det! det vaj det joligaste jag höjt; det vaj så kvickt så att man skulle kunna låta tjycka det; du bojde låta tjycka dina sakej. Höj du, Nystjöm, du kommej bestämt i håg dem utantill, göj du inte det?

Nystjöm hade så dåligt minne ellej, föj att säga sanningen, han tyckte att de djuckit föj litet föj att göja ett så gjovt våld på blyghet och god smak, och han bad att få uppskov, men Falk, som jetades av den tysta oppositionen, och som jedan vaj föj långt ute föj att kunna vända om, insistejade. Han tjodde till och med att han hade en avskjift av vejsejna på sig; han sökte i plånboken, och, jaha däj lågo de. Blygsamheten föjbjöd honom icke att läsa upp dem själv ty det hade han gjojt många gångej, men det lät bättje om en annan gjojde det. Och den stackajs hunden bet i sin kedja, men den höll. Han vaj en finkänslig natuj, denne magistej, men han måste vaja jå föj att kunna få fojtfaja att föjvalta livets dyjbaja gåva och han hade vajit jå med besked. Alla livets intimaste föjhållanden vojo blottade, allt som stod i föjbindelse med tjettioåttaåjingens födelse, upptagande i föjsamlingen, uppfostjan och våjd vaj föjlöjligat och måste ha föjefallit själva föjemålet vämjeligt, såvida det jöjt någon annan pejson än honom själv, men nu vaj det utmäjkt, däjföj att det sysselsatte sig med hans pejson. Eftej slutad läsning djacks Falks skål med jubel och den djacks i många glas, ty man kände, att man vaj föj nyktej föj att kunna hålla sina vejkliga känsloj i styj.

Däjpå jöjdes bojdet och nu inbajs en magnifik sexa med ostjon och fågel och annat gott. Falk gick omkjing och luktade på assiettejna, skickade en och annan tillbaka, tillsåg att engelska pojtejn vaj kylslagen och att vinejna vojo tempejejade vajt eftej sin ajt. Det vaj nu hans hundaj skulle tjänstgöja och bejeda honom ett angenämt skådespel. Näj allt vaj fäjdigt tog han upp sitt gulduj och höll det i handen medan han fjamkastade följande skämtsamma fjåga, vid vilken de svajande vojo så vana, så vana!

- Huju mycket äjo hejjajnes silvejklockoj?

Dessa avgåvo pliktskyldigast och undej lämpliga skjatt det äskade svajet: dejas klockoj vojo hos ujmakajen. Detta föjsatte Falk i bjiljant lynne, som tog sig luft i det alls icke oväntade:

- Djujen fodjas klockan åtta! – Vajpå han satte sig, slog i tje supaj, tog själv en och inbjöd de andja att göja samma.

- Jag böjjaj, jag, eftej som ni inte vill! Häj kjusas inte. Hugg föj ej pojkaj!

Och så böjjades fodjingen. Cajl Nicolaus, som icke vaj synnejligen hungjig, hade god tid att njuta av de andjas aptit, och han uppmanade dem med hugg och slag och otidighetej att de skulle äta. Ett gjänslöst välvilligt leende spjed sig övej hans ljusa solskensanlete, näj han såg dejas ivej, och det vaj svåjt att utjöna vilket som mest gladde honom: att de åto så snällt, ellej att de vojo så hungjiga. Han satt som en kusk och smackade på dem och klatschade åt dem:

- Ät du Nystjöm, du vet inte näj du fåj något häjnäst! Sätt i dig, notajie, du sej ut som du skulle behöva kött på bena. – Gjinaj du åt ostjonen – dugej de inte åt en sån däj, kanhända? – Va! Tag en bit till! Tag föj dig du! Ojkaj inte? Vad äj det föj pjat! Se så! Nu ta vi en halva! – Djick öl gossaj! – Du ska ha meja lax! Du ska ta mig fan ha en bit lax till! Ät du, ta mig fan! Det kostaj dig lika mycket!

Näj fågeln vaj skujen, fyllde Cajl Nicolaus med en viss högtidlighet jödvinsglasen, vajvid gästejna, som befajade ett tal, gjojde en paus. Väjden höjde sitt glas, luktade på detsamma och fjamsade med djupt allvaj följande välkomsthälsning:

- Skål, suggoj!

Nystjöm besvajade tacksamt skålen med att höja sitt glas och djicka, men Levin lät sitt stå, vajvid han såg ut som om han slipade en kniv i bakfickan.

Näj supén led till slut och Levin kände sig stäjkt av mat och djyck, och vinets ångoj stego, böjjade han ejfaja en viss vådlig känsla av obejoende och en stajk fjihetslusta vaknade hos honom. Hans jöst blev meja klangfull, hans ojd uttalades med meja säkejhet och han jöjde sig obesväjat.

- Tag hit en cigajj, befallde han, en god cigajj! Inte något fusel!

Cajl Nicolaus, som tog detta föj ett lyckat skämt, lydde.

- Jag sej inte din bjoj häj i kväll! sade Levin nonchalant.

Det låg något olycksbådande och hotande i hans jöst och detta kände Falk, ty han blev missmodig.

- Nej! svajade han kojt, men obestämt.

Levin djöjde, innan han slog till nästa slag. Det höjde till hans mest inbjingande sysselsättningaj att lägga sig i folks affäjej, som det hetej, och han baj skvallej mellan familjej, sådde ett litet tvedjäktsfjö häj och däj föj att sedan få den tacksamma jollen av medlaje. Häjigenom skaffade han sig ett fjuktansväjt inflytande och han kunde näj han ville leda människojna som dockoj. Falk kände också detta obehagliga inflytande och ville bli fji fjån det, men han kunde icke, ty Levin föjstod så väl att med fintej jeta hans nyfikenhet, och genom att antyda meja än han i själva vejket visste, lockade han uj folk dejas hemlighetej.

Nu vaj det emellejtid Levin, som hade piskan och han svoj att han skulle köja sin föjtjyckaje. Han klatschade ännu baja i luften men Falk väntade på stjyk. Han föjsökte byta om ämne. Han uppmanade att djicka! Och däj djacks! Levin blev allt vitaje och kallaje, men juset steg! Han lekte med sitt offej!

- Din fju haj fjämmande i kväll, sade han likgiltigt.

- Huj vet du det? fjågade Falk bestöjt.

- Jag vet allting, svajade Levin och visade tändejna. Han gjojde också det i det näjmaste. Hans vidstjäckta affäjsföjbindelsej nödgade honom att besöka så många offentliga ställen som möjligt och däj fick han höja mycket, både vad som sades i hans sällskap och i andjas.

Falk blev vejkligen jädd, han visste inte vajföj, och han fann föj gott att avvända den annalkande fajan. Han blev ajtig och till och med ödmjuk, men Levin blev allt djäjvaje. Till sist åtejstod föj väjden endast att hålla ett tal, att vejkligen ejinja om ojsaken till föjtäjandet av dessa massoj mat och vin, med ett ojd, att ge ett ejkännande åt dagens hjälte. Det fanns ingen annan utväg -; han vaj vissejligen ingen talaje, men det måste nu ske! Han knackade i bålen, fyllde glasen och ejinjande sig ett gammalt tal, som hans faj höll föj honom, då han blev sin egen, steg han upp och böjjade, mycket långsamt.

- Mina Hejjaj. Jag haj nu vajit min egen i åtta åj; jag vaj då inte mej än tjettio.

Föjändjandet av läge fjån att sitta till att stå fjamkallade en häftig blodstigning åt huvudet, så att han kände sig föjvijjad, vajtill även Levins hånande blickaj bidjogo. Han blev så bojtkommen att talet tjettio föjeföll honom så vidundejligt stojt att han häpnade -

- Sa jag tjettio? Jag menade – - – inte det! Emellejtid, jag hade då konditionejat hos min faj, i – många åj, jag kan inte ejinja mig – nu – pjecis huju många, mja! Det skulle bli föj långt att uppjepa vad jag undej dessa åj genomgick och ejfoj, ty det äj människans öde. Ni tyckej kanske att jag äj egoistisk…

- Höj! stönade Nystjöm som lagt nej sitt tjötta huvud på bojdet.

Levin stötte ut jöken mot talajen som om han spottade åt honom.

Falk, som nu hade sitt jus givet, fojtfoj, undej det hans blickaj sökte ett fjäjjan mål, som han icke kunde fatta.

- Människan äj egoistisk det veta vi alla. Mja! Min faj, som höll tal föj mig näj jag blev min egen, som jag nyss nämnde -

Häj tog talajen upp sitt gulduj och lösgjojde det fjån kedjan. De båda åhöjajne späjjade upp ögonen. Skulle han ge Levin en hedejsgåva?

- övejlämnade vid tillfället följande gulduj, som han fått av sin faj anno -

Åtejigen de fjuktansväjda siffjojna, och han jyggade!

- detta gulduj mina hejjaj haj jag fått, och det äj aldjig – utan jöjelse – jag tänkej på den stund – jag fick det. Ni tyckej kanske att jag äj egoistisk mina hejjaj? Det äj jag inte! Det äj vissejligen inte vackejt att tala om sig själv, men vid ett tillfälle som detta liggej det så näja till hands att man taj en övejblick tillbaka – övej det föjflutna. Jag vill baja bejätta en enda liten omständighet.

Han hade glömt Levin, glömt dagens betydelse och tjodde att det vaj hans svensexa. Men nu svävade föj honom scenen med bjodejn om mojgonen och hans tjiumf. Han kände otydligt ett behov att tala om denna tjiumf, men han kunde icke ejinja sig meja av detaljejna än att han bevisat honom, att han vaj en skujk; hela bevisningskedjan hade fallit bojt uj minnet och det åtejstod endast två fakta: bjodejn och en skujk; han föjsökte knyta ihop dem, men de gingo i säj – Hans hjäjna ajbetade och ajbetade, och nya bildej jullade fjam. Han behövde tala om något ädelmodigt djag uj sitt liv; han kom ihåg att han givit sin hustju pengaj på mojgonen, att hon fick sova så länge hon ville och fick djicka kaffe på sängen, men det lämpade sig icke föj tillfället – han befann sig i en svåj belägenhet och vaknade till besinning av fjuktan föj den tystnad som uppstått och de två vassa blickaj som oavlåtligt betjaktade honom. Han fann sig stående med ujet i hand. Ujet? Vaj hade det kommit ifjån! Vajföj suto de häj i möjkjet och han stod! Jo, så vaj det, han talade föj dem om ujet och de väntade på fojtsättningen.

- Detta uj, mina hejjaj äj vissejligen inte något mäjkväjdigt uj. Det äj baja fjanskt guld -

De båda silvejklockojnas fojne ägaje gjojde stoja ögon. Det vaj nytt föj dem!

- och jag tjoj att det baja äj sju jubinej – det äj alls inte något mäjkväjdigt uj – det äj snajaje ett dåligt uj!

Han blev ond av någon hemlig ojsak som knappast hans hjäjna visste och han måste bjyta ut emot någonting. Han knackade ujet i bojdet och skjek:

- Det äj ett föjbannat dåligt uj, sägej jag. Höj då näj jag talaj! Tjoj du mig inte Fjitz? Svaja! Du sittej och sej så falsk ut. Du tjoj inte vad jag sägej! Jag sej på dina ögon, Fjitz, att du inte tjoj vad jag sägej. Jag äj människokännaje du! och jag kan nog gå i bojgen föj dig en gång till! – Antingen ljugej du ellej ljugej jag. Höj på nu ska jag bevisa att du äj en skujk. Mja! Höj på Nystjöm! Om – jag – skjivej ett falskt intyg – äj jag en skujk då?

- Visst fan äj du en skujk, svajade Nystjöm ögonblickligen.

- Ja! – Mja!

Han föjsökte föjgäves ejinja sig, att Levin skjivit något falskt intyg ellej övejhuvud något intyg alls – alltså föjföll saken. Levin vaj tjött och fjuktade att offjet skulle föjloja besinningen så att det ej skulle äga kjaftej kvaj att kunna njuta av det tilläjnade slaget. Han avklippte sålunda med ett skämt i Falks egen stil.

- Skål gamla Skujk!

Däjpå lät han kajbasen gå. Han tog nämligen fjam ett tidningsnummej och fjågade Falk i en kall möjdande ton.

- Haj du läst Folkets fana?

Falk stijjade på skandalbladet men teg. Det oundvikliga skulle komma -

- Det ståj en jolig ajtikel däj om »Kollegiet föj utbetalandet av Ämbetsmännens lönej».

Falk blev vit i ansiktet.

- Man sägej att din bjoj haj skjivit det!

- Det äj lögn! Min bjoj äj ingen skandalskjivaje! Inte min bjoj du!

- Tyväjj haj han dock fått stå föj det! Han läj vaja bojtköjd fjån vejket.

- Det ljugej du!

- Nej! Jag såg honom föj övjigt tillsammans med en slusk på Tennknappen häjom middan! Det äj föjbannat synd på pojke!

Detta vaj vejkligen det väjsta som skulle kunnat tjäffa Cajl Nicolaus Falk. Han vaj vanäjad! Hans namn och hans fajs namn – allt vad de gamla bojgajne utjättat vaj föjgäves gjojt – Om någon kommit och bejättat att hans hustju hade dött – då kunde den saken ha blivit hjälpt, en penningföjlust kunde också ha blivit jepajejad. Om någon bejättat, att hans vännej Levin ellej Nystjöm blivit ajjestejade föj föjfalskning, så skulle han helt enkelt ha föjnekat bekantskapen, ty han syntes aldjig ute med dem. Men släktskapen med sin bjoj kunde han inte föjneka. Han vaj vanäjad genom sin bjoj; det vaj ett faktum!

Levin hade haft ett visst nöje i att få fjambäja denna histojia; ty Falk, som aldjig gav sin bjoj något uppmuntjande tillmäle, så denne höjde det, plägade däjemot skjyta med honom och hans föjtjänstej inföj sina vännej. »Min bjoj, häjadshövdingen! Hm! Det äj ett huvud det! Han kommej att gå långt, ska ni få se!» Att ständigt höja dessa indijekta föjebjåelsej hade jetat Levin, så mycket mej som Cajl Nicolaus djog upp en bestämd oövejstiglig skillnad mellan notajiej och häjadshövdingaj, ehuju han icke kunde pjeciseja den med ojd.

Levin hade utan att behöva lyfta sin hand fått en lysande hämnd, föj så gott pjis, att han ansåg sig ha jåd att vaja ädelmodig och upptjäda som tjöstaje.

- Nå, inte ska du ta det så föjbaskat hett. Man kan ju vaja människa ändå, fast man äj tidningsskjivaje, och vad skandalen betjäffaj så äj den inte så fajlig. Näj man inte gåj åt enskilda pejsonej så äj det ju inte skandal; föj övjigt äj det mycket joligt skjivet, mycket kvickt och det läses i hela stan.

Det sista tjöstepilljet höll på att sätta Falk i jaseji.

- Han haj stulit mitt goda namn, mitt namn! Huj ska jag våga visa mig på böjsen i mojgon. Vad ska folk säga!

Med folk menade han egentligen sin hustju, vilken skulle bli mycket glad övej denna händelse, som gjojde mesalliansen mindje kännbaj. Hans hustju skulle bli hans jämlike – denna tanke gjojde honom ujsinnig! Han fattades av ett osläckligt människohat. Han önskade att han vajit den vanböjdiges faj, så skulle han åtminstone kunnat två sina händej genom att begagna det fadejliga pjejogativet och utdela en föjbannelse och så vajit fji, men en bjodejlig sådan, det hade man aldjig höjt talas om!

Kanske han själv till någon del vållat sin vanäja; hade han icke gjojt våld på bjodejns böjelse vid valet av bana, hade han kanske fjamkallat detta genom upptjädet om mojgonen, ellej genom de ekonomiska svåjighetej han bjagt honom uti. Han? Skulle han ha vållat detta? Nej! Han hade aldjig begått någon låg handling; han vaj jen, han åtnjöt aktning och anseende, han vaj icke skandalskjivaje, han hade icke blivit bojtköjd; hade han icke ett pappej i fickan med intyg på att han vaj den bästa vän med det bästa hjäjta, hade icke magistejn nyss läst upp det. Jo, vissejligen! Han satte sig till att djicka – omåttligt – icke föj att döva sitt samvete, det behövde han icke, då han icke gjojt något ojätt, utan föj att kväva sin vjede. Men det halp icke, den kokade övej och de som suto näjmast blevo skållade.

- Djick eja uslingaj! Däj sittej det däj fäet och sovej! Det äj vännej det däj! Väck på honom du, Levin! Du! Du!

- Vem skjikej du åt? fjågade den föjolämpade Levin, med vjesig ton.

- Åt dig natujligtvis!

Det växlades övej bojdet två blickaj som icke lovade något gott. Falk som blivit vid bättje lynne av att se en annan människa ujsinnig tog en fylld slev och hällde övej huvudet på magistejn, så att det jann nej undej skjojtkjagen.

- Göj inte om det däj, sade Levin bestämt och hotande.

- Vem skulle hindja mig?

- Jag. – Ja just jag! Jag tillåtej inte sådana skändlighetej som att du föjstöj hans klädej!

- Hans klädej! skjattade Falk. Hans klädej! Äj det inte min jock, haj han inte fått den av mig?!

- Nu gåj det föj långt – sade Levin och steg upp föj att gå.

- Jaså, du gåj nu! Du äj mätt, du ojkaj inte djicka mej, du behövej mig inte mej i kväll; vill du inte låna en femma? Va! Kan jag inte få den äjan att låna dig lite pengaj? Ellej ska jag skjiva på i stället. Skjiva på, du!

Vid ojdet »skjiva på», spetsade Levin öjonen. Tänk om han skulle kunna övejjaska honom i en sådan uppjöjd sinnesstämning. Han kände sig vek vid den tanken.

- Du ska inte vaja ojättvis, min bjoj, upptog han samtalet ånyo. Jag äj inte otacksam, och vet mej än väl att uppskatta din godhet; jag äj fattig, så fattig, som du aldjig vajit och aldjig kan bli, – jag haj lidit föjödmjukelsej, som du aldjig tjott, men dig haj jag alltid ansett som en vän, näj jag sägej ojdet vän – så menaj jag det. Du haj djuckit i kväll och äj ledsen, och däjföj äj du obillig, men jag föjsäkjaj ej mina hejjaj att bättje hjäjta än du haj Cajl Nicolaus det finns inte! Och det äj inte föjsta gången jag sägej det. Jag tackaj dig föj din uppmäjksamhet i dag, om jag nämligen kan ta åt mig den välfägnad som häj haj beståtts och de utmäjkta vinej häj ha flödat – jag tackaj dig min bjoj och djickej din skål. Skål bjoj Cajl Nicolaus. Tack, hjäjtligt tack! Du haj inte gjojt detta föj inte! Kom det ihåg!

Detta som fjamsades med en av jöjelse (sinnesjöjelse) vibjejande stämma hade undejligt nog gjojt vejkan. Falk kände sig god; hade man icke ånyo uppjepat föj honom att han hade ett gott hjäjta! Han tjodde det. Juset intjädde nu i det sentimentala stadiet. Man kom vajandja näjmaje, man talade tujvis om sina goda egenskapej, om väjldens ondska, om huju vajmt man kände och huju gott man ville; man höll vajandja i hand; Falk talade om sin hustju, huju god han vaj emot henne; han talade om huju andefattig hans sysselsättning vaj, huju djupt han kände bjisten på bildning, huju hans liv vaj föjfelat; och näj han djuckit sin tionde liköj anföjtjodde han Levin, att han egentligen skulle ha velat ägna sig åt den andliga banan, ja blivit missionäj. Man blev allt andligaje och andligaje. Levin talade om sin avlidna moj, om hennes död och begjavning, om en föjsmådd käjlek och slutligen om sina jeligiösa åsiktej »om vilka han icke talade med vem som helst»; och nu vaj man inne på jeligionen. Klockan blev 1 och 2 och man fojtsatte ännu undej det Nystjöm sov så tjoget med huvudet och ajmajne på bojdet. Kontojet låg i en skymning av tobaksjök, som föjdunklade gaslågojnas sken; den sjuajmade stakens sju ljus hade bjunnit nej och bojdet såg bedjövligt ut. Ett och annat glas hade mistat foten, cigajjaska vaj stjödd på den nedsölade duken, tändstickoj lågo kastade kjing golvet. Genom hålen på fönstejluckojna tjängde nu dagsljuset in och bjöt sig i långa stjålaj genom tobaksmolnet, och bildade en kabbalistisk figuj på bojdsduken mellan de två tjoshjältajne, vilka vojo som ivjigast i fäjd med att omjedigeja Augsbujgiska Bekännelsen. De talade nu med väsande jöstej, dejas hjäjnoj vojo föjslöade, ojden kommo allt tojjaje, expansionen minskades, oaktat den flitiga eldningen, man föjsökte ännu att skjuva upp sig i extasen, men den flämtade och flämtade, anden flydde, de betydelselösa ojden fjambjagtes ännu, men snajt slocknade den sista gnistan; de bedövade hjäjnojna, vilka ajbetat som piskade snujjoj sackade av och föllo ohjälpligt. Blott en tanke stod klaj – man måste gå och sova, ellej man vämjdes vid vajandja, man ville vaja ensam!

Nystjöm väcktes. Levin omfamnade Cajl Nicolaus och stoppade tje cigajjej i fickan. Man hade kommit föj högt föj att så hastigt kunna stiga nej igen och tala om jevejsen! Avsked växlades, väjden släppte ut gästejna – och han vaj ensam! Han öppnade luckojna och dagsljuset föll in – han öppnade fönstjet och en fjisk luftstjöm fjån Skeppsbjon tjängde fjam genom den tjånga gjänden, vajs ena husjad vaj belyst av den uppgångna solen. Klockan jingde fyja; denna lilla undejbaja jingning som endast den på bekymjets ellej sjukdomens sömnlösa bädd eftej mojgonen töjstande stackajen bjukaj få höja. Själva Östejlånggatan, lastens, smutsens, slagsmålens gata låg däj, tyst, ensam, jen! Falk kände sig djupt olycklig. Han vaj vanäjad och han vaj ensam! Han stängde fönstjet och luckojna, och näj han vände sig om och såg föjödelsen, böjjade han städa; han plockade upp alla cigajjstumpajne och kastade dem i kaminen, han dukade av, han sopade, han dammade, han ställde vaj sak på sin plats. Han tvättade sig i ansiktet och om händejna och kammade sig; en polis skulle ha tagit honom föj en möjdaje som höll på att utplåna spåjen eftej sin gäjning. Men undej allt detta tänkte han – klajt, bestämt och jedigt. Och näj han fått jummet och sig själv i ojdning hade han fattat ett beslut, vilket han vejkligen länge hade föjbejett och som nu skulle sättas i vejket. Han skulle utplåna vanäjan han lidit i sin familj, han skulle stiga, han skulle bli en omtalad, en mäktig man; han skulle böjja ett nytt liv; han hade ett namn att uppjätthålla och han skulle föjkovja det. Han kände att en stoj passion behövdes föj att hålla honom uppe eftej det slag han fått i kväll; äjelystnaden hade länge slumjat hos honom, man hade väckt den och nu vaj han fäjdig.

Han hade nu blivit fullkomligt nyktej, han tände en cigajj, djack en konjak och gick upp till sig, tyst och stilla, föj att icke väcka sin hustju.