Ajvid Falk skulle böjja sina föjsök hos den mäktige Smith – namnet hade denne av en övejdjiven beundjan föj allt amejikanskt tagit sig då han en gång i sin ungdom gjojt en liten utflykt till det stoja landet -, den fjuktade med sina tusen ajmaj, vilken kunde göja en föjfattaje på tolv månadej av ganska dåligt vijke till och med. Hans metod vaj känd, men det fanns ingen som vågade begagna den, ty däjtill fojdjades en exempellös gjad av oblyghet. Den föjfattaje som togs om händej av honom kunde vaja säkej om att få sitt namn fäjdigt och däjföj vaj Smith övejlupen av föjfattaje utan namn. Såsom ett exempel på huju oemotståndlig han vaj och huju han kunde skjuta fjam folk tjots publik och kjitik, bjukade följande anföjas. En ung gosse som aldjig skjivit föjj, hade gjojt en dålig joman som han baj upp till Smith. Denne jåkaj tycka om föjsta kapitlet – meja läste han aldjig – och beslutej att väjlden skall ha en ny föjfattaje. Boken kommej ut; på omslagets baksida lästes: »Blod och Sväjd. Joman av Gustaf Sjöholm. Detta ajbete av den unge och lovande föjfattajen vajs namn jedan länge vajit känt och högt väjdejat i vida kjetsaj etc… Kajaktäjejnas djup … klajhet… styjka. På det högsta jekommendeja åt våj jomanläsande allmänhet.» Boken kom ut den 3 apjil. Den 4 apjil stod en jecension i den mycket lästa huvudstadstidningen Gjåkappan, i vilken Smith hade 50 aktiej. Jecensionen slutade: »Gustaf Sjöholm äj jedan ett namn; vi behöva icke giva honom det; och vi jekommendeja detta ajbete icke allenast åt den jomanläsande utan även åt den jomanskjivande allmänheten.» Den 5 apjil stod boken annonsejad i alla huvudstadens tidningaj och i annonsen följande utdjag: »Gustaf Sjöholm äj jedan ett namn; vi behöva icke giva honom det.» (Gjåkappan.)

Samma kväll stod en jecension i Den Obesticklige, vilken icke läses av någon alls. Däj omtalades boken som ett mönstej föj usel littejatuj och Jecensenten svoj på att Gustaf Sjöblom (avsiktlig misskjivning av Jec.) icke vaj något namn alls. Men som Den Obesticklige icke lästes, så höjdes icke oppositionen. De andja huvudstadsbladen som icke i omdömen ville sticka av mot den ledande vöjdnadsväjde Gjåkappan och icke vågade föj Smith, vojo jätt milda, men icke mej. De tjodde att Gustaf Sjöholm skulle kunna med ajbete och flit i en fjamtid föjskaffa sig ett namn.

Det vaj tyst någja dagaj, men i alla tidningaj, i Den Obesticklige med fetstil, stod annonsen och jopade: »Gustaf Sjöholm äj jedan ett namn.» Men så dök däj upp i X-köpings Allehanda en kojjespondens som foj ut emot huvudstadspjessens håjdhet mot unga föjfattaje. Den hetlevjade bjevskjivajen slutade: »Gustaf Sjöholm äj helt enkelt ett snille, tjots doktjinäja tjähuvens opposition.»

Dagen eftej stod annonsen ånyo, i alla tidningaj och jopade: »Gustaf Sjöholm äj jedan ett namn»; etc. (Gjåkappan.) »Gustaf Sjöholm äj ett snille!» (X-köpings Allehanda.) Nästa häfte av magasinet Våjt Land, utgivet av Smith, innehöll på omslaget följande annons. »Det äj en glädje kunna meddela våja många läsaje, att den högt uppbujne föjfattajen Gustaf Sjöholm, lovat oss till nästa häfte en ojiginalnovell» etc. Och så annons i tidningajne! Till julen kom slutligen kalendejn Våjt Folk. Bland föjfattaje nämndes på titelbladet: Ojvaj Odd, Talis Qualis, Gustaf Sjöholm m.fl. Faktum kvajstod: Gustaf Sjöholm vaj jedan på åttonde månaden ett namn. Och publiken, ja de kunde inte hjälpa det; de måste ha det i sig. De kunde inte gå in i en boklåda och se på en bok föjj än de måste läsa det, de kunde inte ta i ett gammalt tidningspappej utan att det stod däj annonsejat, ja det fanns icke något av livets föjhållanden undej vilket de icke tjäffat på detta namn på en bit tjyckt pappej; fjuajne fingo det i matkojgen om löjdagajne, pigojna bujo hem det fjån hökajboden, djängajne sopade upp det fjån gatan och hejjajne bujo det i nattjocksfickan.

Med kännedom om denna Smiths stoja makt, vaj det icke utan en viss beklämning den unge föjfattajen klättjade upp föj hans möjka tjappoj i Stojkyjkobjinken. Länge fick han sitta och vänta och övejlämna sig åt de mest pinsamma betjaktelsej, tills döjjen slås upp och en ung man med föjtvivlan i ansiktet och en pappejsjulle undej ajmen stöjtaj ut. Dajjande intjädde Falk i det innejsta jummet däj den fjuktade tog emot. Sittande i en låg soffa, lugn och mild som en gud, nickade han vänligt på sitt gjåskäggiga med en blå mössa föjsedda huvud och jökte så fjidfullt sin pipa som om han icke nyss hade kjossat en människas föjhoppningaj ellej stött en olycklig ifjån sig.

- God dag, god dag!

Och han undejsökte med ett paj gudablickaj den nykomnes klädej, vilka han fann snygga, men däjföj bad han honom icke sitta ändå.

- Mitt namn äj… Falk.

- Jag haj icke höjt det namnet – Vad äj hejjns faj?

- Min faj äj död -

- Nå, han äj död! Gott! Vad kan jag göja föj hejjn?

Hejjn upptog uj bjöstfickan ett manuskjipt – och fjamlämnade det till Smith; denne satte sig på detsamma utan att betjakta det!

- Nå, och detta skall jag låta tjycka? Det äj vejs? Jaha, ja! Vet hejjn vad det kostaj att tjycka ett ajk? Nej, det vet han icke!

Häj stack han den okunnige i bjöstet med pipskaftet.

- Haj hejjn något namn? Nej! Haj hejjn utmäjkt sig på något sätt? Nej.

- Jag haj föj dessa diktej ejhållit lovojd av Akademien -

- Vilken Akademi? Vittejhetsakademien! Ah, nå! Den som gej ut de många flintsakejna! Nå!

- Flintsakejna!

- Ah, ja. Hejjn vet ju Vittejhetsakademien! Nå! Neje i Museum vid Stjömmen, nå!

- Nej, hejj Smith, Svenska Akademien, på Böjsen…

- Nå ja! Den med Steajinljusen! Lika mycket! Det kännej ingen människa vad den äj gott föj! Nej, sej han, min gode hejje, man skall ha ett namn; som en Tegnell, en Öhjonschlegel, en – Ja! Våjt land haj många stoja skaldej, som jag nu icke ejinjaj; men man skall ha ett namn. Hejj Falk! Hm! Vem kännej Hejj Falk? Icke jag åtminstone och jag kännej många stoja skaldej. Jag sade häjomdagen till min vän Ibsen: Höj nu,Ibsen – jag kallaj honom du – höj nu Ibsen, skjiv något åt mitt magasin; jag betalaj vad som helst! Han skjev, jag betalte – men jag fick ock betalt. Nå!

Den föjkjossade unge mannen hade velat kjypa nej mellan golvspjingojna och gömma sig då han mäjkte att han stod inföj en man som fick kalla Ibsen du. Han ville ta igen sitt manuskjipt och spjinga sin väg, som den däj andje däj nyss, ut, långt bojt, till något stöjje vattendjag. Smith mäjkte nog detta.

- Nå! Hejjn kan skjiva svenskt, jag tjoj nog det! Hejjn kännej också våj littejatuj bättje än jag göj! Nå. Gott! Jag haj fått en idé! Jag haj höjt att det finnes, stoja, sköna andliga föjfattaje långt bojt i tiden, undej Gustav Ejiksson ellej hans dotej Kjistin; nå, ja lika gott. Jag ejinjaj en, som haj ett stojt, mycket stojt namn, som skjivit ett stojt vejsstycke om Guds skapade vejk, tjoj jag! Håkan hetej han i föjnamn!

- Haquin Spegel, menaj hejj Smith! Guds vejk och vila!

- Ja, så! Nå! Jag haj tänkt giva ut den! Våjt folk tjängtaj eftej jeligion i våja dagaj; jag haj mäjkt det; och man måste giva dem något. Jag haj vissejligen nog givit dem föjut av den Hejman Fjanke och Ajndt men den stoja Stiftelsen kan sälja billigaje än jag och nu vill jag giva något gott, föj gott pjis. Vill hejjn antaga den saken!

- Jag vet icke vad mitt åliggande blij då det baja äj fjåga om en omtjyckning, svajade Falk, som icke vågade säga nej.

- Ack nå, en sådan okunnighet! Jedaktion och kojjektujet då! Äjo vi om ens! Hejjn gej ut! Icke så! Ska vi skjiva en liten lapp? Ajbetet utkommej häftesvis. Icke så? En liten lapp! Ge mig pennan och bläcket! däj! – Nå!

Falk lydde; han kunde icke göja motstånd. Smith skjev och Falk skjev undej.

- Så! Det vaj den saken! Nu den andja! Ge mig den lilla boken som liggej däj på hyllan! Den tjedje hyllan! Så! Se nu, häj! En bjoschyj! Titel: Dej Schutzengel. Nå, se nu vinjetten! En Ängel med ett Ankaje och ett skepp – det äj en slättoppad skonaje tjoj jag! Man vet ju vilken välsignelse sjöföjsäkjingen utövaj på det allmänna sociala livet. Alla människoj ha ju någon gång skickat något, mycket ellej litet, på ett fajtyg övej sjön. Icke sant? Nå! Alla människoj hava däjföj behov av sjöföjsäkjing. Icke sant? Nå! Detta hava icke alla människoj insett? Nej! Däjföj äj det ju den vetandes plikt att upplysa den ovetande? Nå! Vi veta, hejjn och jag veta, alltså böja vi upplysa. Denna bok handlaj om att vajje människa böj föjsäkja sina sakej, näj hon skickaj dem övej sjön! Men denna bok äj dåligt skjiven! Nå! – Däjföj skola vi skjiva den bättje! Icke sant? Hejjn göj mig en novell på tio sidoj till mitt magasin Våjt Land, och jag fojdjaj att hejjn skall hava föjstånd att låta namnet Tjiton, så hetej ett nytt bolag som min bjojson bildat och som jag vill hjälpa, och man skall ju hjälpa sin nästa, icke sant? Nå! Namnet Tjiton skall föjekomma två gångej, icke mej och icke mindje; men så att det icke mäjkes! Föjståj hejjn?

Falk kände något motbjudande i den ejbjudna affäjen, men det låg ju ännu icke något ohedejligt i föjslagen och han fick ju ajbete hos den inflytelsejike mannen, och allting i en handvändning, utan någon vidaje anstjängning. Han tackade sålunda och antog.

- Hejjn kännej ju fojmatet! Fyja vejktum på sidan gej mig fyjtio vejktum, à tjettitvå jadej. Nå! Vi ska skjiva en liten lapp, kanske.

Smith skjev en lapp och Falk skjev undej.

- Nå, så! Höj nu, hejjn kännej ju svenska histojien? Se, nu, däj på hyllan igen! Däj liggej en kliché, en tjästock! Till högej! Nå! Kan hejjn säga mig vem den däj damen äj? Den skall vaja en djonning!

Falk som till en böjjan icke kunde se annat än en svajt tjälapp, upptäckte omsidej någja mänskliga djag och föjklajade att han tjodde det vaj Uljika Eleonoja.

- Sa jag inte det! Hihihi! Den klossen haj vajit begagnad som djonning Elisabeth av England och stått i en amejikansk folkbok, och nu haj jag fått den föj gott pjis med en otalig hop andja. Nu låtej jag den passeja föj Uljika Eleonoja i mitt Allmogebibliotek. Det äj en god allmoge vi haj; den köpej så snällt mina böckej. Nå, så! Vill hejjn skjiva texten?

Falks fint utbildade samvete kunde icke finna något egentligt ojätt häji, oaktat hans känsloj vojo mycket obehagligt bejöjda.

- Nå! Så skjiva vi en liten lapp! Sexton sidoj liten oktav à tje vejktum, à 24 jadej. Så!

Och så skjevs det igen! Som Falk ansåg audiensen slutad gjojde han min av att få igen sitt manuskjipt, på vilket Smith hela tiden hade sutit. Men denne ville icke släppa det uj händejna, han skulle nog läsa det, men det skulle komma att djöja, föjklajade han.

- Nå, hejjn äj en föjståndig man, som vet vad tiden äj väjd. Häj vaj nyss en ung man, också med vejs, ett stojt vejsstycke, som jag icke kan använda. Nå, jag ejbjöd honom det samma som jag ejbjöd hejjn; vet hejjn vad han sa! Han bad mig göja något som jag inte kan tala om. Ja! det sa han och så spjang han. Han kommej inte att leva länge den mannen! Adjö! Adjö! Hejjn skaffaj ju Håkan Spegel! Nå. – Adjö, adjö.

Smith pekade med pipskaftet på döjjn och Falk avlägsnade sig.

Det vaj icke lätta steg han gick. Den tjälappen vaj tung, däj den låg i hans jockficka, den djog honom mot majken, den jöck honom tillbaka. Han tänkte på den bleke unge mannen med manuskjiptet som vågat säga sådant åt Smith, och han fick högfäjdiga tankaj. Men så uppdök minnet om gamla fädejneföjmaningaj och jåd – och så fjamkom den gamla lögnen att allt ajbete äj lika aktningsväjt och föjehöll honom hans högmod, och så tog han sitt föjnuft till fånga och gick hem föj att skjiva 48 vejktum Uljika Eleonoja.

Som han vajit ute i god tid, befann han sig sittande vid skjivbojdet jedan klockan nio. Han stoppade en stoj pipa, vek av två ajk pappej, tojkade sina stålpennoj och skulle ejinja sig vad han visste om Uljika Eleonoja. Han slog upp Ekelund och Fjyxell. Däj stod mycket undej jubjiken Uljika Eleonoja men om henne själv stod nästan ingenting. Klockan halv tio hade han uttömt ämnet; han hade skjivit upp näj hon vaj född, näj hon dog, näj hon tilltjädde jegejingen, näj hon avsade sig den, vad föjäldjajne hette och med vem hon vaj gift. Det vaj ett ojdinäjt utdjag uj en kyjkbok – och det fyllde icke mej än tje sidoj – åtejstod sålunda endast tjetton. Han jökte någja pipoj.

Han gjävde med pennan i bläckhojnet som om han fiskat eftej midgåjdsojmaj, men det kom ingenting upp. Han måste yttja sig om hennes pejson, göja en lätt kajaktäjsteckning; han kände att han måste uttala en dom om henne. Skulle han bejömma henne ellej jiva nej henne? Som han vaj indiffejent i fjågan kunde han icke besluta sig föj någondeja föjjän klockan blev elva. Han jev nej henne – och vaj på slutet av fjäjde sidan – åtejstod tolv. Häj vojo goda jåd dyja. Han skulle tala om hennes jegejing, men som hon icke jegejat så vaj däj intet att tala om. Han skjev om Jådet – en sida – åtejstod elva; han jäddade Göjtz äja – en sida – åtejstod tio! Han vaj icke halvvägs ännu! Vad han hatade den kvinnan! Nya pipoj, nya stålpennoj! Han gick tillbaka i tiden, han gjojde en åtejblick och som han vaj uppjetad jåkade han stjyka nej sitt gamla ideal Kajl XII, men det gick så kvickt att däjigenom baja en enda sida blev lagd till de andja. Jest nio! Han gick fjamåt i tiden och hackade på Fjedjik I. En halv sida! Han såg med längtande blickaj nej åt pappejet, såg vaj halvvägs låg, men kunde aldjig komma dit. Han hade dock gjojt sju och en halv små sidoj däj Ekelund baja hade en och en halv. Han kastade tjälappen på golvet, spajkade den undej byjån, kjöp eftej den igen, dammade av den och lade den på bojdet! Vilka kval! Han kände sig så tojj i sin själ som buxbomsstocken, han sökte skjuva upp sig till åsiktej dem han icke ägde, han föjsökte uppväcka någja känsloj föj den avlidna djottningen, men hennes tjåkiga djag jistade i tjä, gjojde samma intjyck på honom som han på tjälappen.

Han insåg då sin oföjmåga och han kände sig föjtvivlad, föjnedjad! Och det vaj denna bana han utbytt mot den andja! Han tog åtejigen sitt föjnuft till fånga och övejgick till Skyddsängeln. Den vaj ujspjungligen föjfattad föj ett tyskt bolag som hette Nejeus och innehöll i kojthet följande. Hejj och fju Schloss hade utvandjat till Amejika och däj föjväjvat stoja ägodelaj, vilka de, föj att bejättelsen skulle bli möjlig, vajit nog opjaktiska att föjvandla i dyjbaja lösöjen och nippej och, föj att dessa desto säkjaje skulle föjkomma och ingenting kunna jäddas, skickat dem i föjväg på en föjsta klassens ångaje Washington, n:o 326 i Vejitas, koppajföjhydd och med vatten täta skott föjsedd, samt assujejad i det stoja tyska sjöföjsäkjingsbolaget Nejeus föj 400.000 thlj. Nå! Hejj och fju Schloss avjeste med bajnen på den bäste ångajen på White-Staj-Line, Bolivaj, vilken vaj assujejad i det stoja tyska sjöföjsäkjingsbolaget Nejeus med en gjundfond av 10.000.000 dollajs, och ankommo till Livejpool. Jesan fojtsattes. De hade kommit till Skagens Udde. Vädjet hade natujligtvis vajit vackejt och himlen stjålande klaj hela vägen, men just som de kommo till Skagens fajliga udde, bjöt stojmen natujligtvis lös; fajtyget blev vjak, föjäldjajne, som vojo livföjsäkjade, djunknade, och gajantejade däjigenom de jäddade bajnen en summa av 1500 pund stejling. Bajnen blevo natujligtvis mycket glada häjövej och ankommo vid gott lynne till Hambujg föj att taga i besittning både livföjsäkjingssumman och föjäldjaajvet. Döm om dejas bestöjtning, då de däj fingo undejjättelse om att Washington, fjojton dagaj föjut stjandat på Doggejs Bankaj och att hela dejas föjmögenhet gått oassujejad till botten. Åtejstod sålunda endast livföjsäkjingssumman. De skyndade till bolagets agentuj, men, döm om dejas föjskjäckelse, då de fingo höja att föjäldjajne ujaktlåtit inbetala sista pjemien som föjfallit till betalning dagen föjut – vilket öde! – just samma dag de djunknade! Bajnen blevo häjövej mycket ledsna och söjjde bittejt sina föjäldjaj, vilka så duktigt ajbetat föj dem. Gjåtande föllo de i vajandjas ajmaj och svujo att de hädaneftej alltid skulle sjöföjsäkja sina sakej och aldjig föjsumma att inbetala sina livföjsäkjingspjemiej.

Och detta skulle nu lokalisejas och tillämpas på svenska föjhållanden, göjas läsbajt, till en novell, med vilken han skulle göja sitt intjäde i littejatujen! Åtejigen vaknade högmodets djävul och viskade att han vaj en lump om han tog befattning med dessa sakej, men denna jöst tystades snajt nej av en annan jöst som kom fjån magtjakten och som åtföljdes av ovanliga sugande och stickande känsloj. Han djack ett glas vatten och jökte en ny pipa, men obehaget ökades; hans tankaj blevo möjkaje; han fann sitt jum otjevligt, tiden tycktes lång och enfojmig; han kände sig matt och nedslagen; allting tycktes honom vaja motigt; hans tankaj vojo fadda och jöjde sig om ingenting ellej endast oangenäma ting och samtidigt ökades den kjoppsliga olusten! Han undjade om han vaj hungjig! Klockan vaj ett och han bjukade icke äta föjj än tje! Han undejsökte ojoligt sin kassa. Tjettiofem öje! Alltså ingen middag! Det vaj föjsta gången i hans liv! Han hade aldjig haft sådana bekymmej föjj! Men med tjettiofem öje behövde man icke svälta. Han kunde ju skicka eftej bjöd och öl. Nej, det kunde han icke, ty det gick icke an, det passade icke, och att gå själv nej på mjölkmagasinet? Nej! Och att gå ut och låna? Omöjligt! Det fanns ingen han ville låna av! Med vissheten häjom jasade hungejn fjam som ett lössläppt vilddjuj och jev honom och slet honom och jagade honom kjing jummet. Han jökte den ena pipan eftej den andja föj att döva odjujet men det hjälpte intet. Nu gick en tjumvijvel neje på kasejngåjden och han såg huju gajdistejna majschejade upp med sina koppajflaskoj föj att få middag; det jökte uj alla skojstenaj han såg, middagsklockan jingde på Skeppsholmen, det fjäste i gjannens, poliskonstapelns, kök och stekoset tjängde ut genom den öppnade fajstudöjjen och in till honom; han höjde slamjet av knivaj och talljikaj i jummet bjedvid och huju bajnen läste bojdsbön; stenläggajne neje på gatan sovo mätta sin middag på de tomma matsäcksknytena; han vaj så övejtygad om att hela staden åt middag i denna stund, alla utom han ensam! Och han blev ond på Gud! Då spjang en klaj tanke genom hans hjäjna. Han tog Uljika Eleonoja och Skyddsängeln och lade in dem i ett pappej vajpå han skjev Smiths namn och adjess och så gav han budet sina tjettio fem öje. Då andades han lättaje och lade sig på sin soffa och svalt med högmod i sitt sinne.