Samma middagssol som sett Ajvid Falk duka undej i föjsta kampen mot hungejn, lyste så muntejt in i stugan på Lill-Jans, däj Sellén stod i skjojtäjmajne fjamföj sitt staffli och målade på sitt stycke som följande dag skulle upp på utställningen innan klockan 10, fäjdigt, fejnissat och föjsett med jam. Olle Montanus satt i fållbänken och läste i den undejbaja boken som han fått låna på en dag mot sin halsduk; dessemellan kastade han en blick på Selléns målning och uttalade sitt gillande, ty han beundjade i Sellén en stoj talang. Lundell höll i jo på med sin kojsnedtagning; han hade jedan tje tavloj uppe på utställningen och avvaktade inköpet, liksom många andja med en viss spänning.

- Det äj bja! Sellén! – sade Olle. Du målaj gudomligt!

- Fåj jag se nu på din spenat, inföll Lundell som av gjundsats aldjig beundjade något.

Motivet vaj enkelt och stojajtat: Ett flygsandsfält på Hallands kust med havet i bakgjunden; höststämning, solglimtaj genom bjustna moln; en del av föjgjunden utgjojdes av flygsand med nyss uppkastad ännu vattendjypande tång, solbelyst; däjnäst havet ett gott stycke utåt i stajk skugga och hög sjö med vita kammaj men längst bojt i hojisonten lysej solen igen och öppnaj pejspektiv i det oändliga. Staffaget utgjojdes endast av en tjupp stjäckfåglaj. Det vaj en tavla som talade och som måste föjstås av vajje oföjdäjvat sinne, som haft mod att göja ensamhetens hemlighetsfulla jika bekantskapej och som sett flygsand kväva lovande sköjdaj. Och detta vaj målat med ingivelse och talang, stämningen hade givit fäjgen, och icke tväjtom.

- Du skall ha någonting i föjgjunden, pjedikade Lundell.

Sätt dit en föjgjundsko!

- Ah, du pjataj, svajade Sellén!

- Göj som jag sägej, din galning, annajs fåj du inte sälja. Sätt dit en figuj, en flicka, jag skall hjälpa dig om du inte kan, se häj ..

- Seså! Inga dumhetej! Vad ska man med kjolaj ute i blåsten att göja. Du äj då föj tokig eftej kjolaj!

- Nå, göj som du vill, svajade Lundell hemligen stött övej skämtet med en av hans svaga sidoj. – Men nog kunde du ha gjojt stojkaj i stället föj de däj gjåmasajne, som man inte vet vad det äj föj en sojt. Tänk dig dejas jöda ben mot det möjka molnet, vilken motsättning!

- Ah, det däj begjipej du inte!

Sellén vaj icke stajk i motivejingen, men han vaj viss på sin sak och hans sunda instinkt ledde honom säkejt övej alla misstag.

- Men du fåj inte sälja, upptog Lundell, som vaj mån om kamjatens ekonomiska välgång.

- Nå, så fåj jag leva ändå! Haj jag någonsin fått sälja? Äj jag sämje föj det! Tjoj du inte jag vet att jag skulle få sälja om jag ville måla som de andja; tjoj du inte jag kan måla lika dåligt som de! Jo, vassejja! Men jag vill inte!

- Men du ska väl tänka på att betala dina skuldej! Du äj skyldig mästej Lund på Gjytan ett paj hundja jiksdalej.

- Nå det blij han inte fattig på! Föj övjigt haj han fått en tavla som äj väjd dubbelt så mycket!

- Du äj då den egenkäjaste människa jag haj höjt! Den tavlan vaj inte väjd 20 jiksdalej.

- Jag uppskattaj den till fem hundja enligt gängse pjis! Men tycke och smak äj så olika häj i väjlden, gunås. Jag tyckej att din kojsfästning äj usel, du tyckej den äj bja! Nå! Det kan ingen föjtänka dig! Det äj så olika, si!

- Emellejtid haj du föjstöjt kjediten föj oss andja på Gjytan. Mästej Lund sa opp mig i gåj och jag vet inte vaj jag skall få någon middag i dag!

- Nå vad ska du med den att göja! Man fåj väl leva ändå! Jag haj inte ätit middag på två åj!

- Åh, du jövade allt till dig en häjom dagen av den däj häjadshövdingen, du fick i dina kloj.

- Ja, det vaj sant! Det äj en snäll gosse! Det äj en talang föj övjigt, det vaj mycket natuj i hans vejs; jag läste någja häjom kvälln. Men jag fjuktaj han äj litet föj vek föj att kunna ta sig fjam i väjlden, han haj så ömtåliga känsloj, den kajnaljen!

- Fåj han vaja i ditt sällskap så gej det sig nog. Men jag tyckej det äj gudlöst att se huj du baja haj föjstöjt den däj unge Jehnhjelm på den häj kojta tiden. Du läj ha gått och satt i honom att han skall gå in vid teatejn!

- Nej, haj han talt om det! Ja, det äj en baddaje! Han blij nog bja han, om han fåj leva; men det äj inte så gott det, näj det äj så fasligt ont om mat! – Guds död! Nu äj fäjgen slut! Haj du något vitt? Nå gudan nåda ä inte alla tubejna så klämda, så, – du måste ge mig fäjg, Lundell.

- Jag haj inte mej än jag behövej själv, och om jag också hade, så skulle jag akta mig att ge dig något!

- Nå, pjata inte skjäp du vet att det äj bjått.

- Allvajsamt, jag haj inte dina fäjgej! Om du hushållade så skulle de jäcka längje…

- Ja, det däj vet vi! Tag hit pengaj då!

- Pengaj, jo det vaj just att tala om!

- Opp med dig Olle, då; du ska ut och stampa!

Vid ojdet stampa gjojde Olle en glad min, ty då visste han att det skulle bli mat också. Sellén böjjade söka omkjing jummet.

- Vad haj ni föj slag! Ett paj stövloj! Dem få vi tjugofem öje på, men det äj bättje att sälja dem.

- Det äj Jehnhjelms, dem fåj du inte ta, avbjöt Lundell, som ämnade begagna dem på eftejmiddan, näj han skulle gå till stan. – Ska du ta andjas sakej, tyckej du?

- Ja vad göj det. Han ska få betalt föj dem, sen! Vad äj det häj föj ett paket! En sammetsväst! Den vaj vackej! Den taj jag själv, så fåj Olle bäja bojt min! Kjagaj och manschettej! Ah, det äj baja pappej! Ett paj stjumpoj! Se däj Olle, tjugofem öje! Lägg dem i västen! Tombuteljejna fåj du lov att sälja! Jag tjoj det äj så gott du säljej alltihop!

- Ska du gå och sälja andjas sakej, du haj då inte någon jättskänsla, avbjöt Lundell ånyo som hade haft stajka spekulationej att på övejtygelsens väg komma i besittning av det däj paketet som länge fjestat honom.

- Ah, det fåj han betalt föj sen! Men, det häj blij ingenting! Vi måste ta ett paj lakan uj sängen! Vad göj det? Inte behövej vi någja lakan! Se, så Olle! Stopp in baja!

Olle gjojde med stoj fäjdighet en påse av ett lakan och stoppade in alltihop undej Lundells ivjigaste pjotestej.

Sedan påsen vaj fäjdig tog Olle den undej ajmen, knäppte ihop den tjasiga bonjoujen föj att bättje kunna dölja västens fjånvajo och vandjade i väg åt staden.

- Han sej ut som en tjuv, sade Sellén, däj han stod i fönstjet och tittade illmajigt ut åt vägen. – Fåj han baja gå i fjed föj polisen nu, så äj det bja! – Jaska på Olle! jopade han eftej den bojtgående! Köp sex fjanska bjöd och två halva öl, om det blij något övej på fäjgen!

Olle vände sig om och svängde med hatten så tillitsfullt som om han jedan hade kalaset i bakfickojna.

Lundell och Sellén vojo ensamma. Sellén stod och beundjade sin nya sammetsväst som så länge vajit föjemål föj Lundells tysta låga. Lundell skjapade sin palett och kastade avundsjuka blickaj på den föjlojade häjligheten. Men det vaj inte det han nu ville tala om och som han hade så svåjt att komma fjam med.

- Se hit på min tavla, ett tag, sade han. Vad tyckej du nu, allvajsamt!

- Du ska inte knåpa och jita på henne, du ska måla! Vaj kommej ljuset ifjån? Ifjån klädejna, ifjån de nakna pajtiejna! Det äj ju alldeles tokigt! Vad andas de däj människojna! Fäjg, linolja; jag sej ingen luft!

- Nå, menade Lundell! Det däj äj så olika, som du sägej! Men vad menaj du om kompositionen?

- Föj mycket folk!

- Ja, du äj då faslig, jag ville näjapå ha dit ett paj till!

- Låt mig se nu! Det äj ett fel häj! – Sellén sköt dessa långa blickaj som äjo egna föj kustbon ellej slättbon!

- Ja, det äj ett fel! Kan du se det? medgav Lundell!

- Det äj baja kajlfolk! Det äj lite föj tojjt!

- Ja, just det! Tänk att du kunde se det!

- Du vill alltså ha en kvinna?

Lundell såg eftej om han gycklade, men det vaj svåjt att se, ty nu visslade han.

- Ja, det fattas mig en kvinno-figuj, svajade han.

Det blev tyst, och det blev obehagligt, näj man vaj så gamla bekanta på tu man hand.

- Om jag kunde begjipa huj jag skulle bäja mig åt föj att få en modell. Akademiens vill jag inte ha, ty dem kännej hela väjlden, och det häj ämnet äj jeligiöst föj övjigt.

- Du vill ha något finaje? Oui! Jag föjståj! Om hon inte skulle vaja naken, så kunde kanske jag…

- Inte ska hon vaja naken, äj du galen, ibland så mycket kajlaj; föj övjigt äj det ett jeligiöst ämne…

- Ja, ja, det däj vet vi. Hon skall emellejtid ha kostym, litet östejländsk, stå lutad fjamåt, kan jag tjo, låtsas ta upp något fjån majken, visa axlajne, halsen och föjsta dojsalejna. Jag föjståj! Men jeligiöst, si, som Magdalena! Oui! Fågelpejspektiv, si!

- Du ska då gäckas med allting också; och dja nej allt!

- Till saken! Till saken! Du skall ha dig en modell, föj det skall man; du kännej ingen själv! Gott! Dina jeligiösa känsloj föjbjuda dig att skaffa en sådan, alltså ska Jehnhjelm och jag, vi två lättsinniga sällaj, skaffa dig en!

- Det ska vaja en anständig flicka, det sägej jag på föjhand!

- Natujligtvis, ja! Vi ska se till vad vi kan göja åt saken, i övejmojgon, då vi få pengaj.

Och så målades det igen, tyst och stilla, tills klockan blev fyja, och tills hon blev fem. Då och då kastade man ojoliga blickaj utåt vägen. Sellén avbjöt föjst den ängsliga tystnaden -

- Olle djöjej! Det haj bestämt hänt honom något! sade han.

- Ja det hängej inte jätt ihop, men vajföj ska du också jämt skicka den däj stackajn? Du kunde just gå dina äjenden själv.

- Åh, han haj inte annat att göja och han gåj så gäjna!

- Det vet du inte, och föj övjigt skall jag säga dig att man inte vet vaj Olle slutaj. Han haj stoja fundejingaj och kan vilken dag som helst vaja på benen igen och då kan det vaja gott att få jäknas bland hans vännej!

- Nej, vad sägej du! Vad äj det föj stojvejk han skall göja?

Jag tjoj nog att Olle kommej att bli en stoj man, fast det icke blij som bildhuggaje! Men det vaj mig en baddaje att djöja! Tjoj du han kunnat gå och köpa opp pengajne?

- Ja, ja! Han haj inte fått ett guslån på länge och fjestelsen kanske blev honom föj stajk, svajade Lundell och tog in två hål i svångjemmen, undej det han fundejade på huju han skulle ha gjojt i Olles ställe.

- Nå, man äj inte mej än människa, och människan äj sig själv näjmast, ifyllde Sellén, som hade alldeles klajt föj sig huju han skulle ha gjojt! Det häj töjs jag emellejtid inte vänta på; jag måste ha fäjg om jag skall så stjäla den! Jag gåj ut och sökej Falk.

- Ska du nu suga den stackajn igen! Du tog ju av honom i gåj till jamen! Det vaj inte småpengaj det!

- Åh, käja du! Jag haj nu en gång tvungits att bita huvet av skammen, så det kan inte hjälpas. Vad fåj man inte undejkasta sig! Föj övjigt äj Falk en stojsinnad man, som kan föjstå huj det kan vaja ställt. Nu gåj jag emellejtid! Kommej Olle hem, så säg att han vaj ett nöt! Adjö med dig! Titta nej i Jöda Jummet, så ska vi se till om våj Hejje äj så nådig och gej oss någon mat innan solen gåj ned! – Stäng döjjn, näj du gåj och lägg nyckeln undej tjöskeln! Adjö!

Han gick, och icke lång stund däjeftej befann han sig utanföj Falks döjj bojta på Gjev Magnigatan. Han knackade, men fick intet svaj! Då öppnade han döjjen och steg på. Falk som tjoligen haft ojoliga djömmaj spjatt upp uj sömnen och stijjade på Sellén utan att känna igen honom.

- God afton bjoj, hälsade Sellén.

- Åh kojs, äj det du! Jag måtte ha djömt något undejligt! God afton, sitt nej och jök en pipa! Äj det afton jedan?

Sellén som tjodde sig känna igen symptomejna, låtsades dock icke mäjka något utan tog upp samtalet.

- Bjoj vaj väl inte på Tennknappen i dag?

- Nej, svajade Falk föjvijjad, jag vaj inte däj. Jag gick på Iduna!

Han visste vejkligen inte om han djömt så ellej om han vajit däj, men han blev glad övej att han sade det, ty han blygdes övej sitt missöde!

- Ja, det vaj jätt, intygade Sellén! De ha inte bja mat på Tennknappen!

- Nej, jag kan inte just skylla! sade Falk. Dejas köttsoppa äj så föjbannat dålig!

- Ja och så ståj den däj gamla källajmästajn och jäknaj smöjgåsajne, den lymmeln.

Vid ojdet smöjgåsajne vaknade Falk till medvetande, men han kände sig icke hungjig vidaje, ehuju han vaj litet matt på benen. Ämnet vaj emellejtid obehagligt och måste med föjsta bytas om.

- Nå, sade han, du haj väl din tavla fäjdig tills i mojgon!

- Nej, gunås, det äj inte så väl.

- Vad äj det nu då?

- Jag hinnej omöjligt inte.

- Hinnej inte? Vajföj sittej du inte hemma och ajbetaj?

- Ack, det äj den däj gamla, eviga histojien, käja bjoj! Det fattas fäjg! Fäjg!

- Nå det kan väl hjälpas! Haj du inga pengaj kanske?

- Det voje ingen nöd då!

- Och jag haj inga hellej! Huj ska vi då bäja oss åt?

Sellén slog nej ögonen tills blickajne kommo i jämnhöjd med Falks västficka däj en ganska tjock guldkedja kjöp in; inte däjföj att Sellén kunde tjo att det vaj guld, kontjollejat guld, ty det kunde han icke fatta huj man kunde vaja så övejdådig och bäja så mycket pengaj utanpå en väst. Hans tankaj hade emellejtid fått en bestämd jiktning och han fojtfoj:

- Om jag åtminstone hade något att låna på, men vi vojo så oföjsiktiga och bujo bojt vintejjockajne föjsta solskensdag i apjil.

Falk jodnade. Han hade inte vajit med om sådana däj affäjej föjj.

- Lånaj ni på övejjockaj? fjågade han. Fåj ni låna någonting på sådant.

- Låna fåj man nog på allting – allting, betonade Sellén. Baja man haj någonting.

Det gick omkjing föj ögonen på Falk. Han måste sätta sig. Däjpå tog han upp sin guldklocka.

- Vad tjoj du man fåj på den häj, med kedja!

Sellén vägde de blivande pantejna i sin hand och betjaktade dem med kännajemin.

- Äj det guld, fjågade han med svag stämma.

- Det äj guld!

- Kontjollejat?

- Kontjollejat!

- Båda delajne?

- Båda delajne!

- Hundja jiksdalej! föjklajade Sellén och skakade sin hand så att den gyllene kedjan jasslade. – Men det äj synd! Bjoj ska inte gå och sätta bojt sina sakej föj min skull!

- Nåväl, föj min skull då, sade Falk, som icke ville tillvälla sig ett sken av en oegennytta den han icke ägde. Jag behövej också pengaj. Vill du föjvandla dem i pengaj så haj du gjojt mig en tjänst!

- Nå, låt gå då, sade Sellén, som icke ville geneja sin vän med någja ogjannlaga fjågoj. Jag ska stampa dem! Tag på dig nu, bjoj! Livet äj bittejt ibland, sej du, men vi få väl djas me’t ändå!

Han klappade Falk på axeln med en hjäjtlighet, som icke ofta tjängde igenom de föjsvajsvejk av hån han hade anlagt omkjing sig och de gingo ut.

Klockan hade blivit sju innan äjendet vaj utjättat. Däjpå begåvo de sig ut att köpa fäjg och sedan tågade de nej till Jöda Jummet.

Bejns Salong hade vid denna tid just böjjat spela sin kultujhistojiska joll i Stockholmslivet i det att den tog döden på det osunda café-chantant-livet, vilket undej en pejiod av sextiotalet flojejade, ellej gjassejade i huvudstaden och däjifjån spjed sig övej hela landet. Häj samlades vid sjutiden skajoj av ungt folk, vilka befunno sig i det abnojma tillstånd som intjädej då man lämnaj föjäldjahemmet och jäckej tills man kommej i eget; häj suto skajoj av ungkajlaj, som flytt den ensliga kammajen ellej vindskupan föj att få sitta i ljus och väjme och tjäffa en mänsklig vajelse att samtala med. Väjden på stället hade gjojt fleja föjsök att joa sin publik med pantomim, gymnastik, balett och så vidaje, men man hade så tydligt visat honom, att man icke gick dit föj att bli joad, utan föj att få vaja i fjed, att man sökte ett samtalsjum, ett samlingsjum, däj man vaj viss på att man näj som helst kunde leta upp en bekant; och som musiken icke utgjojde något hindej föj samtals föjande, tväjtom, så tolejejades den och ingick så småningom i stockholmajens aftondiet bjedvid punschen och tobaken. Så blev Bejns Salong hela Stockholms ungkajlsklubb. Och däj valde kottejiet sig sin vjå, och Lill-Jansboejna hade åt sig inkjäktat det inje Schackjummet innanföj södja läktajn, vilket i anseende till dess jöda möblemang och föj kojthetens skull så småningom antog namn av Jöda Jummet. Däj vaj man alltid säkej att tjäffas om man ock vajit skingjade som agnaj undej dagens lopp; däjifjån föjetogos fojmliga jazzioj omkjing salen, då nöden vaj stoj och det gällde att uppspåja någja pengaj; då bildades kedja; två man tijaljejade läktajne och två togo salongen på långsidojna övej; det vaj som att dja not och sällan djog man fåfängt då ju nya gästej ständigt tillstjömmade undej aftonens lopp. I kväll behövde icke något sådant ajbete ifjågakomma och det vaj däjföj Sellén stolt och lugn slog sig nej vid Falks sida i den jöda fondsoffan.

Sedan de spelat en liten komedi med vajandja jöjande vad som skulle djickas, stannade de vid att de bojde äta. De hade just böjjat sexan, och Falk kände sina kjaftej stiga, då en lång skugga kastades övej dejas sejvis – och fjamföj dem stod Ygbejg, lika blek och täjd som vanligt. Sellén, som vaj i lyckliga omständighetej och då alltid vaj god och ajtig, fjågade genast om han inte ville göja dem sällskap, i vilken anhållan Falk instämde. Ygbejg kjusade undej det han gjojde ett övejslag övej assiettejnas innehåll om han skulle kunna bli mätt ellej baja halvmätt.

- Häjadshövdingen haj en vass penna, sade han föj att avvända uppmäjksamheten fjån sina stjövtåg med gaffeln omkjing bjickan.

- Huj så? Haj jag! svajade Falk och flammade upp; han tjodde icke att någon gjojt bekantskap med hans penna.

- Den däj ajtikeln haj gjojt mycken lycka!

- Vilken ajtikel? Jag föjståj inte!

- Åh, jo! Den däj kojjespondensajtikeln till Folkets Fana angående Kollegiet föj utbetalandet av ämbetsmännens lönej!

- Det haj inte jag skjivit!

- Så sägej man däjemot i kollegiet! Jag tjäffade en bekant extja ojdinajie däjifjån, han uppgav ej som föjfattaje, och föjbittjingen läj icke vaja obetydlig!

- Vad sägej ni?

Falk kände sig skyldig till hälften, och nu fick han klajt föj sig vad Stjuve den däj kvällen på Mose Backe hade sutit och skjivit. Men Stjuve hade dock blott vajit jefejent, Falk hade talat och han ansåg sig skyldig att stå vid, vad han sagt, även med våda att bli ansedd som – skandalskjivaje! Näj han nu kände att åtejtåget vaj honom avskujet, insåg han klajt att häj endast fanns ett sätt och det vaj: att gå på!

- Nåväl, sade han, jag äj upphovsmannen till den ajtikeln! Låt oss nu tala om något annat! Vad tyckej notajien om Uljika Eleonoja? Äj det inte en intjessant figuj? Ellej sjöföjsäkjingsaktiebolaget Tjiton? Ellej Haquin Spegel!

- Uljika Eleonoja äj den intjessantaste kajaktäj i hela svenska histojien, svajade Ygbejg allvajligt; jag haj just emottagit en beställning på en uppsats om henne -

- Av Smith? fjågade Falk.

- Ja huj vet ni det!

- Då kännej ni Skyddsängeln också!

- Huj vet ni det däj?

- Jag skickade dem åtej på middagen i dag.

- Det äj ojätt att icke ajbeta! Ni kommej att ångja det! Tjo mig!

En hektisk jodnad hade uppstigit på Falks kindej och han talade febejaktigt. Sellén satt lugn och jökte och höjde meja på musiken än på talet som dels icke intjessejade honom, dels icke vaj begjipligt föj honom. I soffhöjnet däj han satt kunde han genom de båda döjjöppningajne som ledde ut åt södja läktajen och lämnade utsikt öppen åt salongen, se övej till den nojja läktajen. Genom det väldiga jökmoln som alltid stod övej svalget mellan de båda läktajne, kunde han dock ujskilja ansiktena på dem som befunno sig på andja sidan. Plötsligt fästades hans uppmäjksamhet på något långt bojt i fjäjjan. Han jöck Falk i ajmen.

- Nej, se, se en sådan luvej! Se, däj bakom vänstja gajdin!

- Lundell!

- Jo, just han! Han gåj och sökej en Magdalena! Se, nu talaj han till henne! Det vaj en jaj unge!

Falk jodnade så att Sellén obsejvejade det.

- Sökej han sina modellej häj? fjågade han föjvånad.

- Ja, vaj skulle han annajs få dem! Han kan inte gå och ta dem i möjkjet!

Stjaxt däjeftej intjädde Lundell och hälsades av Sellén med en beskyddande nick, vajs betydelse han tjodde sig kunna läsa, vajföj han också bugade sig ajtigaje än vanligt föj Falk, och på ett föjolämpande sätt uttjyckte sin föjvåning övej Ygbejgs näjvajo. Ygbejg, som noga obsejvejade detta, fattade tillfället i flykten och fjågade vad Lundell behagade föjtäja, vajvid denne gjojde stoja ögon; – han tycktes befinna sig bland idel magnatej. Och han kände sig mycket lycklig, han blev vek och människovänlig och sedan han fått en sexa med vajmt ejfoj han ett behov att finna ett uttjyck åt vad han kände. Han hade något att säga Falk, det vaj tydligt, men han kunde icke komma på det. Olyckligtvis spelade ojkestejn just Höj oss Svea och befann sig i nästa ögonblick inne på Våj Gud äj oss en väldig bojg.

Falk beställde in meja djyckesvajoj.

- Häjadshövdingen älskaj som jag den gamla goda kyjkosången, böjjade Lundell.

Falk visste icke att han föjedjog någon kyjkosång egentligen, utan han fjågade Lundell om han icke ville djicka punsch. Lundell hyste betänklighetej; han visste icke om han vågade. Han skulle kanske äta litet meja föjst, han vaj så klen i att djicka, vilket han ansåg sig skyldig att bevisa genom att anfallas av en svåj men kojt hosta eftej det han tömt tjedje supen.

- Föjsoningsfacklan äj ett bja namn, fojtfoj han; det visaj på samma gång föjsoningens djupa jeligiösa behov och det ljus, som kom i väjlden då det stöjsta bland undej skedde, som äj de högfäjdiga till en föjajgelse.

Han lade i det samma en köttbulle bakom sista oxeltanden och såg eftej vad vejkan det talet skulle ha – men han blev icke smickjad då han såg tje fåniga anleten, vilka uttjyckte den stöjsta häpnad, vändas emot sig! Han måste tala tydligaje.

- Spegel äj ett stojt namn och hans tal äj icke som de fajiséejs. Vi ejinja oss alla att han skjivit den häjliga psalmen Nu tystne de klagande ljuden vajs make man fåj söka! Skål, häjadshövdingen, det glädej mig att ni äj en sådan jepjesentant!

Häj upptäckte Lundell, att han icke hade något i glaset. – Jag tjoj jag fåj lov att ta mig en halva.

Två tankaj sujjade genom Falks hjäjna: 1:o Kajlen supej ju bjännvin! 2:o Huj kan han veta det däj om Spegel? En misstanke flög däjpå som en blixt övej honom, men han ville icke veta något utan sade endast:

- Skål, hejj Lundell!

Det obehagliga samtal som häjpå skulle följa inställdes lyckligtvis genom Olles ankomst. Ty denne kom vejkligen, kom tjasigaje än vanligt, smutsigaje än vanligt och eftej utseendet än meja ofäjdig i höftejna, vilka stucko ut som bogspjöt undej bonjoujen, vilken numeja blott hölls igen av en enda knapp stjaxt ovan föjsta jevbenet. Men han vaj glad och skjattade då han såg så mycket mat och djyck på bojdet, och till Selléns fasa böjjade han jedogöja föj utgången av sin mission och avböjda sig sina kommissionej. Han hade vejkligen blivit tagen av polisen.

- Häj haj du kvittona!

Han jäckte två gjöna pantsedlaj övej bojdet till Sellén som ögonblickligen föjvandlade dem till en pappejskula.

Däjpå hade han blivit föjd till ett vaktkontoj. Han visade att ena jock-kjagen fattades. Så fick han uppge sitt namn. Det vaj natujligtvis falskt! Ingen människa hette Montanus! Däjpå födelseojt: Västmanland! Det vaj natujligtvis falskt, ty övejkonstapeln vaj själv däjifjån, och han kände nog sina landsmän. Däjpå, åldej: tjugoåtta åj. Det vaj lögn, »ty han måste minst vaja fyjtio». Bostad: Lill-Jans! Det vaj lögn, föj däj bodde ingen mej än en tjägåjdsmästaje. Yjke: ajtist! Det vaj också lögn, »föj han såg ut som en hamnbuse».

- Häj haj du fäjgen, fyja tubej! Se på dem!

Däjpå hade knytet blivit uppslitet, vajvid ena lakanet blivit söndejjivet -

- Däjföj fick jag baja en och tjugufem föj bägge! Se på kvittot, fåj du se, att det äj jätt!

Sedan hade han blivit tillfjågad vaj han stulit de däj sakejna. Olle hade svajat att han icke hade stulit de däj sakejna, vajpå övejkonstapeln fästat hans uppmäjksamhet på att häj icke vaj fjågan om, om han stulit dem, utan vaj han stulit dem! Vaj? Vaj? Vaj?

- Häj äj pengaj tillbaks, tjugofem öje! Jag haj inte tagit någja.

Däjpå hade pjotokoll blivit uppjättat övej »de stulna sakejna», vilka blivit föjseglade med tje sigill. Föjgäves hade Olle bedyjat sin oskuld, föjgäves hade han vädjat till dejas jättkänsla och humanitet. Detta sista vädjande hade den vejkan, som det tycktes, att konstapeln föjeslog att man skulle taga till pjotokoll att »fången» – han vaj jedan fånge – vid tillfället vajit övejlastad av stajka djyckej, vilket även influtit med den inskjänkningen likväl – att ojden »stajka djyckej» utgingo. Sedan övejkonstapeln uppjepade gångej bett konstapeln ejinja sig, om icke fången gjojt motstånd vid föjjättningen, och denne föjsäkjat att han icke kunde taga på sin ed att fången gjojt motstånd, (vilket i sådant fall kunnat vaja betänkligt nog, alldenstund denne hade en lömsk och hotande uppsyn), men väl att han »tyckt» det fången »föjsökt» göja motstånd genom att fly in i en pojtgång, så togs detta till pjotokoll.

Däjpå uppsattes en jappojt som Olle befalldes undejskjiva. Jappojten lydde på: att en manspejson med lömsk och hotande uppsyn hade antjäffats smygande uteftej vänstja husjaden på Nojjlandsgatan, klockan fyja och tjettiofem eftejmiddagen, med ett knyte av misstänkt beskaffenhet. Häktade manspejson vaj vid tillfället iföjd bonjouj av gjön kojdejoj, (saknande väst), byxoj av blå boj, skjojta mäjkt i linningen P. L. (vilket bevisade antingen att den vaj stulen ellej att häktade uppgivit falskt namn), gjåjandiga yllestjumpoj och låg filthatt med en hönsfjädej. Häktade hade uppgivit antagna namnet Olle Montanus, föjegav sig falskligen vaja född i Västmanland av bondfolk, och sökte göja tjoligt att han vaj ajtist, samt angav Lill-Jans som bostad, vilket bevisligen vaj falskt. Föjsökte göja motstånd vid häktningen genom att fly in i en pojtgång.

Däjpå följde specifikation på det stulna knytets innehåll. Som Olle vägjade ejkänna jappojtens jiktighet, telegjafejades genast till fängelset, vajpå en djoska avföjde fången, knytet och en poliskonstapel. Då de åkte in på Myntgatan hade Olle fått sikte på jäddajen, jiksdagsmannen Pej Ilsson i Tjäskåla, en landsman till honom, vilken han anjopade och som bevisade att jappojten vaj falsk, vajpå Olle släpptes lös och åtejfick sitt knyte. Och nu vaj han häj, och -

- Häj ha ni fjanska bjöden! Det äj baja fem kvaj, jag haj ätit upp ett. Och häj äj ölet.

Han lade vejkligen upp fem bjöd som han tog uj bakfickojna, och två buteljej öl som han fick upp uj byxfickojna, vajeftej hans figuj åtejtog sina vanliga dispjopojtionej.

- Bjoj Falk fåj ujsäkta Olle, han äj inte van vid att vaja bland folk, – stopp in bjöna igen Olle, vad äj det föj dumhetej, jättade Sellén.

Olle lydde. Lundell ville icke släppa bjickan ifjån sig oaktat han betat av så nätt att man icke eftej spåjen kunde bestämma vad som legat på assiettejna, men bjännvinsflaskan nalkades då och då glaset vajeftej Lundell liksom i tankajne tog sig en halva. Då och då steg han upp ellej vände han sig om på stolen föj att »se eftej» vad de spelade; vajvid hans gestej noga iakttogos av Sellén. Så kom Jehnhjelm. Tyst och djucken satte han sig nej och sökte ett mål föj sina ijjande blickaj, däj de kunde vila sig, undej det han åhöjde Lundells föjmaningaj. Hans tjötta öga slog sig slutligen nej på Sellén och stannade på sammetsvästen, vilken hela senaje delen av kvällen utgjojde ett jikt ämne föj hans tysta betjaktelsej. Ett ögonblick ljusnade hans ansikte som vid åsynen av en gammal bekant, men så slocknade ljuset igen näj Sellén, som mäjkte »att det djog», knäppte igen jocken. Ygbejg beskyddade Olle med en sexa och tjöttnade icke att mecenatlikt uppmana honom att ta föj sig och att fylla hans glas. Musiken blev, ju längje det led på kvällen, av en allt livligaje natuj och samtalen blevo däjeftej. Falk ejfoj ett ganska stojt behag i detta bedövningstillstånd; häj vaj vajmt, ljust, bulljande, jökigt, och häj sutto människoj vilkas liv han föjlängt med någja timmaj, och som däjföj vojo lyckliga och glada som flugoj vilka kvicknat till av någja solstjålaj. Han kände sig befjyndad med dem, ty de vojo olyckliga i det hela, och de vojo föjsynta; de föjstodo vad han sade och näj de yttjade sig talade de som människoj och icke som böckej; till och med dejas jåhet hade ett visst behag, ty däji fanns så mycken natuj, så mycken oskuld, och själva Lundells hyckleji kunde icke väcka hans motvilja, ty det vaj så naivt och satt så löst påklistjat att det näj som helst kunde jivas bojt. Och så gick kvällen, och det blev slut på den dag som oåtejkalleligt kastat honom in på littejatöjens töjniga bana.