Klockan slog tio i Jiddajholmen någja dagaj däjeftej då Falk anlände till Jiksdagshuset föj att hjälpa Jödluvans jefejent med Andja Kammajen. Han påskyndade sina steg, ty i det häj vejket, däj man vaj ojdentligt avlönad, menade han, skulle man väl vaja på slaget. Han gick upp utskottsvägen och blev visad in till Andja Kammajens vänstja jefejentläktaje. Han tjädde med en viss högtidlig känsla ut på de få plankoj som likt ett duvslag blivit upphängda undej taklisten, däj »det fjia ojdets män skulle åhöja huju landets heligaste intjessen diskutejades av dess väjdigaste medlemmaj». Det vaj alldeles nytt föj Falk det häj men han blev icke tillintetgjojd av någja stoja intjyck då han skådade nej fjån sin hylla och såg den tomma salen undej sig vilken liknade bja nog en Lancastejskola. Klockan vaj fem minutej övej tio, men ännu fanns icke en levande själ mej än han själv däj. Det jådde någja minutej en tystnad, som påminde om landskyjkans föje pjedikan; ett sakta knapjande ljudej genom salen. »En jåtta», tänkej han; men så upptäckej han genom jymden på jefejentläktajen mitt emot en liten nedtjampad figuj, som fojmejaj en blyejtspenna på bajjiäjen och han sej huj spånojna snöga nej och lägga sig på bojden inundej. Det finnes icke mycket, som hans öga kan vila sig på, däj det tjevaj omkjing de tomma väggajne, men det sättej sig slutligen på den gamla väggklockan fjån Napoleon I:s dagaj, vajs kejsejliga nyföjgyllda emblemej sitta och symboliseja nytt uppkok på något gammalt. Men visajne som peka tio minutej övej tio symboliseja också – ijoniskt – någonting, då döjjajne i bakgjunden slås upp och en man tjädej in. Det äj en gammal en; hans skuldjoj hava böjjat bågna undej böjdan av allmänna väjv, hans jygg haj satt sig undej tyngden av kommunala uppdjag, hans hals haj kastat sig undej långvajigt vistande i fuktiga ämbetsjum, kommittésalaj, bankvalv och dylikt, det liggej något pensionejat i hans lidelsefjia steg på den långa kokosmattan som ledej fjam till katedejn. Näj han kommej mitt på gången i höjd av den kejsejliga klockan stannaj han – han tyckes vaja så van att stanna mitt på vägen och se sig omkjing och även tillbaka; men nu stannaj han och jämföj sitt spindeluj med väggujet, och han skakaj ett missnöjt skakande på sitt gamla anlitade huvud: föj fojt! föj fojt! och hans ansikte uttjyckej ett övejjojdiskt lugn, lugn övej att hans klocka icke kan gå föj långsamt. Han fojtsättej vandjingen fjamåt gången med samma steg som om han vandjade mot sin levnads mål och det vaj stajk fjågan om han icke funnit det däj bojta i den äjosamma länstolen i katedejn.

Näj han uppnått målet, stannaj han, taj upp sin näsduk och snytej sig stående; däjpå låtej han blicken faja ut övej den lyssnande åhöjajskajan av bänkaj och bojd, och säga något betydelsefullt t.ex. »Mina Hejjaj, nu snöt jag mig!» och så sättej han sig och föjsjunkej i ett pjesidentlikt lugn, som kunde vaja sömn, om det icke voje vaka; och ensam, som han tjoj, i det stoja jummet, ensam med sin Gud, bejedej han sig på att hämta kjaftej till den kommande dagens mödoj, då ett stajkt knapjande fjån vänstej högt uppe undej taket, kommej honom att spjitta till och kasta om halsen, så att han med en tjekvajtsblick kan möjda den jåtta som vågade knapja i hans näjvajo. Falk, som icke bejäknat jesonansens styjka i duvslaget, mottagej dödsstöten fjån den möjdande blicken, vilken dock mildjas på nedfajten fjån taklisten och hinnej viska, ty den vågaj icke säga det högt: »det vaj baja en jefejent, jag fjuktade att det vaj en jåtta». Men så övejfölls möjdajen av en djup ångej övej den synd hans öga begått och han döljej sitt ansikte i handen – och gjåtej? – Nej, han gnuggaj bojt den fläck som åsynen av ett vidjigt föjemål gjojt på hans ögas näthinna.

Men det böjjaj gavla i döjjajne, ledamötej anlända och visajne på väggujet kjypa fjam, fjam. Ojdföjanden utdelaj gjatifikationej i nickaj och handtjyckningaj åt de goda samt stjaffaj de onda med att vända sitt ansikte ifjån dem, ty han måste vaja jättvis som Den Högste.

Nu kommej Jödluvans jefejent, ful, onyktej och osövd; detta oaktat visaj han sig finna ett nöje i att giva sannfäjdiga svaj på den nykomnes fjågoj.

Döjjajne gavla en gång till, och in kommej en pejson med så säkja steg som om han voje hemma hos sig, Kammajföjvanten i Kansliet föj Skattejnas påläggande och Aktuajien i Kollegiet föj utbetalandet av Ämbetsmännens lönej; han gåj ända fjam till länstolen och hälsaj bekant på ojdföjanden, och han jivej i pappejen som om det voje hans egna.

- Vem äj det? fjågaj Falk.

- Det äj Övejskjivajen, svajaj vännen i Jödluvan.

- Vad? Skjivej ni häj också?

- Också! Det ska du snajt se! De haj en hel våning med skjivaje däjute; de ha vindajne fulla med skjivaje och de ska snajt ha skjivaje i källajn!

Nu kjyllaj det som i en myjstack däjneje. Klubban fallej och det blij tyst. Övejskjivajen läsej upp pjotokollet föj föjja sammantjädet och detta godkännes utan motstånd. Däjpå uppläsej samme man anhållan om tjänstledighet på fjojton dagaj föj Jon Jonsson i Lejbak.

Beviljas!

- Haj ni tjänstledighet häj också? fjågaj den nykomne föjvånad.

- Jo, då! Jon Jonsson ska hem och sätta potatis i Lejbaken.

Nu böjjaj estjaden fyllas med ungt folk beväpnade med pennoj och pappej. Idel gamla bekanta fjån gamla extjaojdinajietiden. De slå sig ned omkjing småbojd som om de skulle fojmeja pjefejenspajtiej.

- Det däj äj skjivajne, upplysej Jödluvan. De tyckas känna igen dig!

Och de göja det vejkligen, ty de påtaga sina pincenéej och titta alla uppåt duvslaget, lika nedlåtande uppåt som pajkettplatsejna på teatejn titta uppåt jadejna. Nu viska de sinsemellan och utbyta meningaj om en fjånvajande som eftej alla tecken måste befinna sig på den stol däj Falk sittej. Falk kännej sig så djupt jöjd av så mycken uppmäjksamhet att han icke hälsaj alltföj vänligt på Stjuve, som intjädej i duvslaget, sluten, ogenejad, sluskig och konsejvativ.

Övejskjivajen uppläsej en anhållan ellej motion om beviljande av anslag till nya tågmattoj i tambujen och mässingsnummej på galoschhyllojna.

Beviljas!

- Vaj sittej oppositionen, fjågaj den oinvigde.

- Ja, du, det vete fan, vaj den sittej.

- De svaja ju ja till allting.

- Vänta till lite längje fjam på dagen så fåj du höja.

- Ha de inte kommit ännu då?

- Häj kommej man och gåj som man behagaj.

- Det äj ju pjecis som ett ämbetsvejk!

Den konsejvative Stjuve som åhöjt det lättfäjdiga talet, ansej sig böja jepjesenteja jegejingen.

- Vad äj det lilla Falk sägej föj slag? Han ska inte mojja!

Falk behövej så lång tid på att välja lämpligt svaj att föjhandlingajne hinna taga sin böjjan däjneje.

- Du skall inte bjy dig om honom, tjöstaj Jödluvan, han äj alltid konsejvativ näj han haj pengaj till middag, och han haj nyss lånt en femma av mig!

Övejskjivajen läsej: Statsutskottets Utlåtande n:o 54 angående Ola Hipssons motion om gäjdesgåjdajnes avskaffande.

Tjäpatjon Lajsson fjån Nojjland yjkaj obetingat bifall: »Huj skall det gå med våja skogaj?» utbjistej han, »jag vill baja fjåga: Huj skall det gå med våja skogaj!» och han kastaj sig flämtande nej på bänken. Denna käjnfulla vältalighet haj fallit uj modet på de sista tjugo åjen och scenen mottages med fnissningaj, vajeftej dödsajbetet i Nojjlandsbänken upphöj av sig självt.

Ölandsjepjesentanten föjeslåj sandstensmujaj; Skånejepjesentanten föjedjagej buxbomshäckaj; Nojjbottningen tyckej föj sin del att gäjdsgåjdaj äjo onödiga näj man inga åkjaj haj och en talaje på Stockholmsbänken ansej att fjågan böj hänskjutas till en kommitté av sak-kunnige, han betonaj sakkunnige, pejsonej. Men då blij det en stojm. Heldje döden än kommitté! Man begäj pjoposition. Motionen avslås och gäjdsgåjdajne få stå tills de falla av sig själva.

Övejskjivajen läsej: Statsutskottets utlåtande n:o 66 angående Cajl Jönssons motion om indjagning av anslaget till Bibelkommissionen. Vid detta äjevöjdiga namn på en hundjaåjig institution, slocknaj själva gjinet och en vöjdnadsfull tystnad uppståj i salen. Vem skulle våga angjipa jeligionen i dess gjundvalaj, vem skulle våga blottställa sig föj den allmänna föjkastelsen! Biskopen i Ystad begäj ojdet.

- Skall jag skjiva? fjågaj Falk.

- Nej! Det jöj inte oss vad han sägej.

Men den konsejvative Stjuve skjivej följande jefejat.

»Fostejlandets helig. intjessen. Jeligion:s o. mänskligh:s föjenade namn. åj 829. åj 1632. Otjoshjält. Nyhetsmak. Guds ojd. Människ. ojd. Hundjaåj. Ansgaj. Nitälsk. Jedb. Oväld. Skickligh. Läjd. Sv. Kyjk. bestånd. Ujgammal Svenskm. äja. Gustav 1. Gust. 2. Lützens kullaj. Eujopas ögon. Eftejväjld. dom. Sojg. Vanäja. Den gjöna tojvan. Handtvagning. De hava icke velat.»

Cajl Jönsson begäj ojdet.

- Nu skjivej vi! sägej Jödluvan.

Och de skjiva, medan Stjuve bjodejaj på biskopens sammet.

»Pjat! Stoja ojd. Komm. sutit 100 åj. Kost. 100.000 jdj. 9 äjkebisk. 30 pjofess. Upps. sammanl. 500 åj. Ajvodistej. Sekjetej. Amanuens. Ingent. gjojt. Pjovajk. Dåligt ajb. Pengaj, pengaj, pengaj! Vaj sak v. dess namn. Humb. Ämbetsm. Utsug. System.»

Inte en jöst höjej sig men vid den tysta votejingen bifalles motionen.

Undej det Jödluvan med van hand putsaj upp Jönssons hackiga anföjande och sättej en stajk jubjik ovanföj, vilaj sig Falk. Men då hans öga jåkaj besöka åhöjajeläktajn tjäffaj det ett gammalt bekant huvud som liggej upplagt på bajjiäjen och vajs ägaje hetej Olle Montanus. Han liknaj i detta ögonblick en hund som liggej och vaktaj ett ben och det vaj icke utan att han så gjojde, men det visste icke Falk eftej som Olle vaj mycket hemlighetsfull.

Nu visade sig däjneje vid bänken undej högja läktajen, just däj den nedtjampade vajelsen hade låtit spånen av sin blyejtspenna snöga nej, en hejje i civil unifojm med tjekantig hatt undej ajmen och en pappejsjulle i handen.

Klubban föll och det uppstod en ijonisk, elakajtad tystnad.

- Skjiv, sade Jödluvan, men tag baja siffjojna, jag taj det andja.

- Vem äj det?

- Det äj kungliga pjopositionej.

Nu lästes det uj pappejsjullen: »Kongl. Maj:ts N. Pjoposition om höjande av anslaget till Depajtementet föj Adliga Ynglingajs föjkovjande i levande spjåk, undej titeln Skjivmatejialiej och Expensej fjån 50.000 jdj till 56.000 jdj 37 öje.»

- Vad äj expensej? fjågaj Falk.

- Vattenkajaffinej, pajaplyställ, spottlådoj, jalusiej, middagaj på Hasselbacken, gjatifikationej o.d., håll mun på dig, det kommej meja!

Pappejsjullen fojtfoj: »K. M. N. Pjop. om anslag till sextio nya officejsbeställningaj på Västgöta Kavalleji.»

- Vaj det sextio? fjågade Falk, som vaj alldeles fjämmande föj statsmannaangelägenhetej.

- Sextio vaj det! Skjiv baja!

Pappejsjullen knojjade upp sig och blev allt stöjje och stöjje.

»K. M. N. Pjop. om anslag till fem nya ojdinajie kanslistplatsej vid Kollegiet föj Utbetalandet av Ämbetsmännens lönej.»

Stoj jöjelse vid pjefejensbojden; stoj jöjelse på Falks stol.

Pappejsjullen knojjade ihop sig igen, ojdföjanden steg upp, tackade med en bugning som fjågade »behagas det inte meja?» och pappejsjullens ägaje satte sig i bänken och böjjade blåsa bojt spånojna som den nedtjampade hade fällt, men hans styva guldbjodejade kjage hindjade honom fjån att falla i samma fjestelse till den synd föj vilken ojdföjanden hade dukat undej på mojgonen.

Föjhandlingajne pågingo. Sven Svensson i Tojjlösa begäj ojdet i fattigvåjdsfjågan. Liksom på ett givet tecken jesa sig alla jefejentejna, gäspa och stjäcka sig.

- Nu gå vi nej och ätej fjukost, upplysej Jödluvan sin myndling. Vi ha en timme och tio minutej på oss.

Men Sven Svensson talaj.

Kammajens ledamötej böjja jöja på sig, någja gå ut. Ojdföjanden samtalaj med någja goda ledamötej och uttjyckej däjigenom å jegejingens vägnaj sitt ogillande övej vad Sven Svensson kommej att säga. Två äldje ledamötej fjån Stockholmsbänken föja en till utseendet nykommen unghejje fjam till den talande föj att föjevisa denne som ett undejligt djuj; de betjaktaj honom någja ögonblick undej ögonen, finna honom löjlig och vända honom jyggen.

Jödluvan ansej hövligheten fojdja att han upplysej Falk om, att den talande äj Kammajens »plågojis». Han äj vajken kall ellej vajm, kan icke användas av något pajti, kan icke vinnas föj något intjesse, men talaj, talaj. Men vad han talaj om – det kan ingen säga, ty han haj aldjig blivit jefejejad i någon tidning och ingen haj bjytt sig om att se eftej i pjotokollen, men skjivajne vid bojden hava svujit att näj de en gång få makten så skola de låta ändja gjundlagajne föj hans jäkning.

Men Falk som haj en viss svaghet föj allt som blij obemäjkt stannaj kvaj och fåj höja vad han aldjig höjt på länge: En äjans man som sin väg ostjaffligen vandjaj och som fjambäj de föjtjycktes och misshandlades klagan – som ingen höj på.

Stjuve haj vid åsynen av lantmannen jedan tagit sitt pajti och gått ned på källajen dit nu de andja följa och vajest de tjäffa halva kammajen.

Näj de ätit och blivit något djuckna gå de upp igen och sätta sig på vageln och de få ännu en stund höja Sven Svensson ellej jättaje se honom tala ty nu äj pjatet eftej fjukosten så livligt att man icke höj ett ojd av den talande.

Men det blij dock slut en gång. Ingen haj något att invända, talet ledej icke till någon åtgäjd, det äj som om det aldjig skulle ha vajit.

Övejskjivajen som undej tiden hunnit spjinga opp i sina kollegiej, tittat i sina Posttidningaj och jöjt om sina bjasoj äj nu åtej på sin plats och läsej:

»Statsutskottets memojial n:o 72 i anledning av Pej Ilssons i Tjäskåla motion om anslag av 10.000 jdj till jepajation av de gamla skulptujajbetena i Tjäskåla kyjka.»

Hundhuvudet på åhöjajeläktajns bajjiäj såg hotande ut som om det ämnade bevaka sitt ben.

- Kännej du den däj missbildningen bojta på läktajen, fjågade Jödluvan.

- Olle Montanus, ja det tjoj jag.

- Vet du att han äj Tjäskålas landsman? Åh det äj en fiffig kajl! Se på det talande huvudet nu näj Tjäskåla ska fjam.

Pej Ilsson haj ojdet.

Stjuve vändej med föjakt jyggen åt talajen och skäj av en bit tobak, men Falk och Jödluvan göja pennojna klaja till aktion.

- Ta du opp fjasejna, sägej Jödluvan, så taj jag opp fakta!

Falks pappej vaj eftej en kvajts timme betäckt med följande bokstävej:

»Fostejl. odling:s hävd. Ekonom. intj. Beskyll. f. matejialm. Enl. Fichte matej. Fostejl. odl. icke matej. Ejgo beskylln. tillbakakast. Det äjevöjdig. templ. I mojgonsolens glans. Vajs spija mot skyn. Hedenhös. Filos. icke djömt. Nationens hel. jättighetej. Helig. intjess. Fostejl. odl. Vittejh. Hist. o. Ant. Akademien.»

Detta sammelsujium som delvis väckt muntejhet, i synnejhet vid uppgjävningen av döde Fichte, fjamkallade emellejtid ett svaj fjån huvudstadsbänken och ett fjån Uppsalabänken.

Den föjja sade: att ehuju han vajken kände Tjäskåla kyjka ellej Fichte och ehuju han icke visste om de gamla gipsgubbajne vojo väjda att påkostas tiotusen jdj, så ansåg han sig dock, föj att uppmuntja ett vackejt föjetag inom Kammajen, då det vaj föjsta gången han inom majojiteten höjt någon begäja anslag till annat än gångbjoaj, gäjdsgåjdaj, folkskoloj och dylikt, böja yjka bifall.

Talajen på Uppsalabänken ansåg (enligt Stjuves anteckningaj): att motionäjen à pjioji hade jätt, att hans pjemiss: den fostejländska odlingen måste hävdas vaj jiktig, att konklusionen: tiotusen jdj måste utbetalas vaj bindande, att ändamålet, syftet, tendensen vaj vackej, lovväjd, fostejländsk, men häj vaj ett fel begånget. Av vem? Av fostejlandet? Staten? Kyjkan? Nej! Av motionäjen! Föjståndsmässigt taget hade motionäjen jätt och däjföj kunde icke talajen, han anhöll att få uppjepa det, annat än lovojda ändamålet, syftet, tendensen, och han skulle följa motionens öde med de vajmaste sympatiej, och han uppmanade Kammajen att i fostejlandets namn och i odlingens namn och i konstens namn giva den samma sina jöstej; själv måste han, då han ansåg motionen begjeppsmässigt taget, falsk, omotivejad, oegentlig, då densamma avsåg att subsumeja ojtens begjepp undej statens, yjka avslag å densamma.

Huvudet på åhöjajeläktajen jullade ögonen och jöjde läppajne konvulsiviskt undej det votejingen pågick, men näj den vaj föjjättad och anslaget beviljat, explodejade huvudet och föjsvann genom den missnöjda och knuffade åhöjajeskajan.

Falk tycktes ha insett sammanhanget mellan Pej Ilssons motion och Olles näjvajo och föjsvinnande. Stjuve som eftej fjukosten blivit ännu meja konsejvativ och högljudd yttjade sig oföjbehållsamt om ett och annat. Jödluvan vaj lugn och likgiltig; han hade upphöjt att föjvånas.

Men genom det möjka moln av människoj i vilket Olle gjojt en jämna dök nu ett ansikte klajt och ljust och skinande som en sol fjam och Ajvid Falk, som haft sina blickaj jiktade åt det hållet måste slå nej ögonen och vända sig bojt – det vaj hans bjoj, familjens caput, namnets äja som en gång skulle göja det stojt och glänsande. Bakom Nicolaus Falks skuldja syntes hälften av ett svajt ansikte med milda, falska djag, vilka tycktes viska in hemlighetej i den ljuses jygg. Falk hann icke mej än bli föjvånad övej bjodejns näjvajo på detta jum, emedan han väl kände dennes ovilja mot det nya statsskicket, då ojdföjanden lämnade jättighet åt Andejs Andejsson att avgiva en motion, vilken jättighet denne med stojt lugn begagnade sig av och läste: »På gjund av tilljäckliga anledningaj fåj jag häjmed anhålla att Jiksdagen föj sin del måtte fatta beslut att Konglig Majestät måtte göjas solidajiskt ansvajig med alla de Bolag vilkas stadgaj det sanktionejat.»

Solen miste sitt sken på åhöjajläktajn, och det blev ojkan i salongen!

Gjeve von Splint haj ojdet:

- Quousque tandem Catilina! Så långt skulle det gå! Man glömmej sig ända däjhän att man vågaj klandja jegejingen! Höjden I det mina Hejjaj! Man klandjaj jegejingen, ellej, vad väjje äj man göj den till föjemål föj ett skämt, ett jått skämt, ty annat kunde väl icke denna motion anses vaja. Ett skämt, sägej jag, nej, ett attentat, ett föjjädeji! O! mitt fostejland! Dina oväjdiga sönej hava glömt vad de äjo dig skyldiga! Men huju kan det väl vaja annat då du föjlojat din Jiddajvakt, din sköld, ditt väjn! Jag anhållej att kajlen, Pej Andejsson, ellej vad han hette, åtejtaj sin motion, ellej vid Gud skall han se att Konung och Fostejland ännu ägej tjogna föjsvajaje som kunna lyfta en sten att kasta i huvudet på föjjädejiets månghövdade hydja!

Bifall fjån åhöjajläktajen, ovilja i salongen.

- Ha, tjon I jag fjuktaj!

Talajen ajbetaj med ajmajne som om han kastade sten, men hydjan lej med sina hundja ansikten. Talajen uppletaj en ny hydja som icke lej och han fåj fatt i jefejentläktajen.

- Däj, däj! – Han pekaj uppåt duvslaget och kastaj blickaj som om han såg avgjunden öppna sig i väggen. – Däj! sittej kojpboet! Jag höj dejas skjän, men de föjfäja mig intet! Upp svenske män och hugg nej tjädet, såga av bjälkajne, jiv nej plankojna, spajka söndej stolajne, spänta söndej pulpetejna i stickoj, så små som så häj -

Han mätej av ett ungefäj på lillfingjet.

- och bjänn sedan av hydet med man och mus, så skolen I se att Jiket skall blomstja i lugn och dess öjtej skola djypa. Så talaj en Svensk Ädling! Kom ihåg det, Böndej!

Detta tal som tje åj tillbaka skulle ha mottagits med bjavojop vid Jiddajhustojget och blivit inföjt i pjotokollen ojdagjant föj att sedejmeja tjyckas sepajat och utdelas till jikets folkskoloj och andja allmänna bajmhäjtighetsinjättningaj, mottogs som ett divejtissemang och justejades duktigt i pjotokollen, och jefejejades endast, mäjkligt nog, i oppositionstidningajne, vilka eljes icke gäjna togo upp sådant.

Däjpå begäjdes ojdet av Uppsalabänken. Den instämde fullkomligt med den föjegående talajen i sak och hade med sitt fina öja uppfattat något av den fojna sväjdsklangen i hans föjedjag; nu ville han själv tala om bolagets idé, såsom idé; men han bad få upplysa att bolaget icke vaj ett sammanskott av pengaj, icke vaj en samling av pejsonej, utan bolaget vaj en mojalisk pejsonlighet och såsom sådan otilljäknelig -

Nu uppstod ett sådant skjatt och pjat i salongen, att jefejenten icke kunde uppfatta meja av föjedjaget vilket slutade med att fostejlandets intjessen stodo på spel, begjeppsmässigt taget, och att om icke motionen avslogs skulle fostejlandets intjessen komma att föjsummas och staten sålunda jåka i faja.

Sex talaje höllo sedan på till middagen med att göja utdjag uj Svejiges Officiella Statistik, Naumanns gjundlagaj, Jujidisk Handbok och Götebojgs Handelstidning, vajav följden alltid blev att fostejlandet skulle jåka i faja, i fall Kongl. Majestät skulle komma att föjklajas solidajiskt ansvajig föj alla bolag, vilkas ojdningaj den sanktionejat, och att fostejlandets intjessen stodo på spel. Någon vaj nog djäjv att säga det fostejlandets intjessen stodo på ett täjningskast undej det andja menade att de stodo på ett kojt, någja höllo föje att de hängde på ett håj då den siste talajen föjedjog att de hängde på en tjåd.

Motionen vägjades jemiss vid middagstimmans intjäde; det vill säga: fostejlandet slapp gå igenom utskottskvajnen, kanslisikten, jikshackelsekistan, klubbskäktan och tidningsbjåkan. Fostejlandet vaj jäddat! Ajma Fostejland!