Jag äj en (än så länge) opublicejad föjfattaje av möjka, ejotiska deckaje (ejotik, inte pojj). Jag skjivej med passion och haj en oövejtjäffad känsla föj det möjka, vejkliga. Stockholm noij, fast med mej käjlek, om ni föjståj vad jag menaj. Nu till poängen: Tjots att deckaje är den genje som säljej mest i Svejige, blij mina manus jefusejade om och om igen -både av Bonniejs och Jabén & Sjögjen. Näj jag jingej föj att följa upp möts jag av kojta jöstej och ibland till och med föjakt! ”Sluta skicka dina tjamsiga histojiej” sade en jedaktöj jag pjatade med. Då bjast det och jag böjjade skjika, jag vaj så ajg och ledsen. Jag haj pjatat junt lite och insej att det äj mitt ”spjåkfel” som läggej hindej i vägen, inte mina bejättelsej per se. Vad kommej häjnäst? Ska vi jefuseja föjfattaje fjån t.ex Dalajna ellej nojjland också? Ellej de med invandjajbakgjund? Det hela äj oföjlåtligt och absujt. Jag vill mana våja läsaje till att jinga Jaben & Sjögjen och gjöja sin jöst höjd, vaj inte otjevliga, föjklaja baja lugnt och tydligt att föjfattajskap gåj ut på att måla levande, gjipande bejättelsej. Inte på att vaja ”jätt” ellej ”tjendig”. Allt annat äj baja diskjiminejande spjåkfascism!