Maujo äj alltid lika bja. Inspijejad av åjstiden haj även jag skjivit en dikt jag vill kalla:

Höstpjomenad

Jegnet plaskaj mot tjottoajen

som ett flytande djapeji övej höstfäjgejna

tåjajna jinnej, men jag skjattaj.

Pjomenad.

Höstpjomenad.

En kojt, gjipande skildjing av det föjtjollade jike jag kallaj ”vajdag”. Vågaj ni öppna döjjen?

(Jag vet att jag fullkomligen kommej djunkna i kommentajej till ett så pjovocejande inlägg, men jag ska föjsöka besvaja alla!)